Blogg

Träningsläger

24 Jul 2013

Har varit på träningsläger en hel vecka, länge sedan jag kämpat så hårt. Jag har visst tränat i mina dagar, många långa veckor, i olika terräng och väder men inget har varit så tufft som detta. Det jag lyckats med är den mentala träningens ultimata test. För att kunna utföra testet åkte jag till Stockholm, tränade med olika människor och utsatte mig för olika distraktioner, tiden på passen har varit väldigt varierande.

Jag klappar mig på axeln och säger att jag gjort det jäkligt bra, den mentala styrkan visade sig vara riktigt stark, uppförsbackarna var många men fick vila mellan varven. Har tränat kortare pass av samma slags träning i ca två år men bara för drygt ett halvt år sedan hade jag ansett denna bedrift tvärt omöjlig.

Har alltid tyckt att jag fixar det mesta, även nu då jag inte gör det och jag älskar utmaningar men detta måste jag erkänna, önskar jag att jag slapp göra om igen… Jag klarade mitt läger, det tuffaste så långt, jag var utan lilleman i en hel vecka. Klarar jag detta så klarar jag allt!

Mia, du själviska människa

15 Jul 2013

Men varför vill man skaffa barn, egentligen? Vad är anledningen? Jag fick frågorna då jag hade mitt eget barn i magen. Hemskt fräck fråga kan man tycka men jag uppfattade inte det på det sättet och det gjorde faktiskt gott att verkligen få tänka efter vad som gjorde att jag ville ha ett eget barn.

Jag väntade med att svara på frågan, jag fick den skriftligen och jag ville tänka efter noga innan jag visste svaret. Jag visste ju dessutom att i perioder, då det varit tuffa bakslag med kroppen, hade jag tänkt låta andra sköta detta med barnafödandet. Det kändes då hemskt att föda ett barn till värden som kunde få min kropps negativa egenskaper, ett barn som jag skulle säga till: DU kan bli vad du vill, sedan bestämmer generna att det kanske inte ens finns rimliga förutsättningar att nå det man kämpat för. Då får man leva med en rätt tung besvikelse över att man inte kan bli vad man vill trots goda mentala förutsättningar.

Inte var anledningen att skaffa barn att världen skulle ha svårt att klara sig utan ett knyte till. Jorden har redan växtvärk. Inte var det för barnets egen skull heller, för det existerade ju inte innan beslutet. Världen är inte odelat positiv heller. Jag funderade också varför andra väljer att inte sätta barn till världen och fann flera svar.

I slutänden kom jag fram till att för mig är det en typ av själviskhet, att jag vill ha ett barn att ösa kärlek över, att älska utan förbehåll, ett barn som jag på nära håll få se växa upp till förhoppningsvis en ansvarsfull, klok individ, ett barn att stötta i allt som är viktigt, ett barn att krama, ett barn som ger otroligt mycket tillbaka bara genom sin existens.

Det var ungefär så jag skrev till den som frågade, fast jag började med att skriva att det är en typ av själviskhet som också finns hos en del som väljer bort att skaffa smått, de som vill fortsätta med sitt liv, det liv man har och inte vill ha något som eventuellt hindrar ens planer. Den som ställde frågan sa att det var det bästa svaret han fått av någon som vill ha barn och att det där med själviskhet på båda ”sidorna” var något han köpte.

Den själviska Mia fick verkligen sin dos då liten föddes. Jag fick det bäst!

Barnarbete

13 Jul 2013

Barnarbete

Har man rest runt lite i Asien, eller världen i övrigt för all del, har man sett, hört eller anat var barn använts som arbetskraft. Ibland hemska, fysiskt tunga och smutsiga jobb, andra förskräckliga där barns själar, kroppar, barns fysik, förstörs för att användas till och för vuxna människors fysiska nöjen. Barn som glider runt i semesterbarer och erbjuder diverse artiklar eller tjänster. Det finns platser där jag rest som jag aldrig vill återvända till, just för detta utnyttjande av barn. Jag borde göra något, borde hjälpa till att rätta till tillvaron, jobba för att alla barn ska få vara barn, alla ska få ha det en trygg barndom. Världen är så stor och så många far illa, blir utnyttjade. Var skulle jag börja, var skulle jag lägga min kraft? Vanmakt, hopplöshetskänsla, problemet är för stort.

Hur kan man motivera att man inte gör mer än vad man gör? Motivera för sig själv? Tänker att jag får arbeta med det lilla, kanske hjälpa så gott jag kan med barnen jag möter i skolans värld. De är inte inhemsk arbetskraft och de går inte runt i området och säljer sina späda kroppar men det finns andra svårigheter för barn här. Kanske kan jag hjälpa ett barn att få det bättre, kanske kan min uppmärksamhet stärka ett barn, kanske kan regler, rutiner och genuin värme för dessa leda något barn till en något bättre tillvaro. Jag skulle gärna vilja veta om jag någon gång gjort skillnad, en markant eller liten positiv skillnad i dessa barns liv. Jag skulle också vilja veta, för min egen utvecklings skull, om jag omedvetet gjort negativ skillnad också, något som jag bör ändra på.

Med sitt eget barn försöker man göra sitt bästa, göra livet bra för de små, de växande,göra sitt bästa efter sin förmåga, fostra till en god samhällsmedborgare med känsla för rätt och fel, hjälpa barnet att hitta sin egna härliga personlighet, man delar med sig av sina erfarenheter, sådana man tror kan komma till användning.

Jag är ofantligt långt ifrån att hjälpa alla barn till en bra tillvaro, hopplöshetskänslan dyker upp med jämna mellanrum, kanske något på tv jag ser eller något, någon, jag möter på en resa. Jag vill inte acceptera att världen ser ut som den gör, jag vill slåss. Letar istället efter att göra något i det lilla, för att döva mitt samvete kanske, samvetet som säger att jag inte räcker till.

Liten, han som är allt, är ljuset, han som är viljan, han visar mig att något gör jag och hans omgivning rätt. Vi bäddar så gott vi kan för att han ska få det bra, utan att curla alltför mycket, försöker att ge lagom utmaning i hans tillvaro. Där finns dock initiativförmåga och energi i mängder och en arbetsmoral som heter duga. Han tar för sig och tar i.

På vedgården uppmanar jag honom att avsluta det han håller på med så att vi ska åka hem till sängen. Han skuttar genast upp och säger tydligt: Men jag måste ju arbeta! Går med bestämda steg till högen med kluven björkved, tar en klabb och lägger på transportbandet, sedan nästa och nästa. Efter ett tag återgår han till spikandet han satt vid innan och jag säger samma sak igen, han skuttar upp ännu en gång säger: Men jag ska ju arbeta! Hämtar klabbar och ser dem långsamt glida iväg till vedsäcken. Barnarbete, ett barn som arbetar, ett barn som arbetar för hjärtans lust och funderar på vad han ska arbeta med näst. Detta arbete i glädje värmer mitt hjärta.I framtiden kan han bli en duktig arbetsledare också: Mamma, nu måste vi ta skottkärran och ta bort löven (rabarberbladen). Mammaarbete kan vara mycket men att det ger härlig energi och värme, det är fakta! 

Resetknappar och fabriksåterställning

8 Jul 2013

Nog borde väl dessa knappar finnas på allt!? Men man skulle få bestämma precis vad som skulle fabriksåterställas så att det man vill spara, förutom det som fanns i början, också kunde få vara kvar.

Jag önskar så att jag var mer intresserad av att läsa och följa bruksanvisningar till tekniska apparater. Tror definitivt att mina ilandsproblem skulle bli färre, telefoner, datorer, tvapparater, dvd spelare, boxar mm vill inte göra som jag vill, högst irriterande. Man får felmeddelanden som ”för lite utrymme”, fel program blir inspelade, till tvapparater måste man ha två, tre dosor till för att kunna växla mellan tv, dvd och inspelningar. Visst, man kan ju skaffa en sådan där ”multidosa” men vad följer med den? Jo, en bruksanvisning.

Nå, det jag ändå skulle vilja var först med att skapa är en resetknapp för kroppen. Tänk vad häftigt att få trycka på reset och få lika fräscha ”programmvaror” som då man föddes. Jag skulle definitivt göra så att man kunde välja ut vad man vill spara av det man förvärvat, t.ex  tränade muskler, plattmage, eventuell spänst, kunskaper och erfarenheter som man har nytta av. Tillval eller kanske "frånval" ska kunna göras, t.ex ta bort sitt värsta minne eller upplevelse, inte alla utan bara välja ett av vardera, kanske ett som gör att man inte har kvar livsgnistan, kämparglöden, som gör att man gett upp hoppet om att få brinna för något, någon. Resetknappen skulle också göra så att man blev nyfiken på allt nytt, att man såg på saker och händelser som utifrån ett barns ögon, fasineras i samma grad som en liten. Livet skulle bli ännu häftigare.

Japp, filosofen i mig har vaknat och kräver sitt utlopp!

Ambulans och akuten

2 Jul 2013

Jag och du liten, drar på en mini bilsemester. På den ser och matar vi, hästar, igelkottar, besöker lekplatser och många härligt goa människor möter vi längst vägen. Du skaffar nya lekfulla och skojiga vänner och jag träffar gamla, beprövade, trogna, uppiggande och rogivande.

Men du börjar med ett litet kraxigt hostande, något irriterar din hals. Jag funder över om det är en plötslig förkylning eller något allergiskt. Vi åker till hotellet, packar upp och drar vidare på nya äventyr. Där äter vi gott, pratar, myser och leker. Kvällen blir lite sen och vi åker tillbaka till vårt tvådagarshem. Jag borstar dina tänder och ser ett stort bett på din kind, du kraxar mer och jag avslutar borstningen, tittar lite närmare på dig, fler bett. Hur är det möjligt det var inga myggor eller knort där vi var? Fler utslag över hela din lilla kropp? Jag ringer för att få proffs hjälp, får svaret att ingen av de växter som följer mer i bilen ska kunna orsaka detta. Jag tittar på dig igen och ser formligen ditt öra växa, svälla och får ett uteseende som hos en brottare. Avslutar samtalen med att säga att: Vi åker in.

Jag tar på mig kläderna illa kvickt och pratar glatt med dig för att inte oroa. Jag säger att vi ska åka till sjukhuset så att någon ska få titta på dina bett, de som nu kliar infernaliskt. Drar på dig ett par byxor och får med mig det nödvändigaste. Där jag bär på dig i korridorren hoppas jag att mina fogar håller hela vägen, kroppen får inte svika nu. Jag kommer med ens på att det är någon raggarträff i Umeå denna helg och att bilköerna är enorma. Tänker att de får beställa ambulans i receptionen istället för att jag ska köra själv. Jag ändrar min berättelse till dig, vi ska nog få ta och åka ambulans istället, för det har du ju aldrig gjort, endast tittat på och suttit i en stillastående brandbil. Hotellpersonalen hjälper oss och sedan börjar den där långa väntan. Jag pratar med dig, tittar och hoppas. Du säger att du mår bra då jag frågar, hör att din andning är svårare.

Nu kommer de äntligen, Ronny och hans ambulansvän. De möter oss lugnt, med fina leenden och frågar hur det är med dig. Jag berättar och vi får komma in i den vita bilen med alla skojiga knappar. Jag har förberett dig på att de nog vill lyssna på dig, så som vi har lekt så ofta hemma. Du får en ny kompis, Ambus, han är en nalle som visar hur du ska andas i masken, hur krokodilen ska mäta syresättningen på ditt finger och säger åt dig att du ska dricka upp trolldrycken. Sedan åker vi till akuten. Väl där har mina ben strejkat och jag får hjälp ur ambulansen.  Ronny får bära dig, hans vän leder mig. Du får ett eget rum och gott om uppmärksamhet, mer av krokodilen och annan trolldryck. Du, min hjälte, gör allt du ska och ler ett trött leende. Andningen blir långsamt bättre, utslagen värre, det är positivt. Halv tolv på natten leker vi lastbil med en av sjukhuset stolar och halv ett får vi te en taxi tillbaka till hotellet. Trötta kryper vi till sängs. Du slocknar genast. Vad sa de egentligen på sjukhuset? ”Ingen vet vad som utlöste det hela, utslagen kommer att följa med ett tag på grund av retade celler. Kom upp om det sätter sig på andningen igen.”­­­­­

Vi vaknar på morgonen, det syns att du haft det tufft, fläckarna är många på din kropp. Underbar hotellfrukost och du äter som en växande ponny. Snart sitter vi i bilen för att hämta ut din medicin på apoteket som ligger på sjukhuset. Där är det kö, du blir slö väldigt fort, blossande röd och börjar hosta igen, din andning låter tung. Vi får tränga oss i kassan för att snabbare få medicinen, du får en sked trolldryck och sedan hämtar apotekaren en rullstol att skjutsa in oss till akuten med. Mina ben vill inte bära oss båda. Vår chaufför sköter sig fint och ännu en gång får du fin uppmärksamhet och efter en timma hjälper medicinen och det tas lite prover. Du belönas med en glass av sköterskan. Bästa vännen har hjälpt mig med bilen som jag glömt betala parkeringsavgift för. Vi kan åka ”hem” ännu en gång för att sova.

Vår semester blev inte riktigt det vi tänkt oss men otroligt bra ändå. Jag tänkte i ambulansen att jag skulle försöka se på det hela med dina nyfikna ögon. Vilken grej att få åka ambulans, få en nalle och en glass. Livet är ett äventyr.

Gåvor, till mig, endast till mig

24 Jun 2013

Jag älskar överraskningar, trevliga sådana förstås. Älskar paket som med sitt vackra yttre lockar min fantasi, får mig att fundera över vad som är inuti. Är det paket som jag inte kan gissa? Toppen. Jag skakar paketet, lyssnar, känner, luktar. Vad kan det vara? Knöliga paket är också bra, så också mjuka, hårda, skramlande och tysta. Alla är de bra. Ibland blir jag tårögd, jublar, skattar ibland. Ligger det en klurig tanke bakom gåvan, ler jag. Faktiskt har jag endast blivit ledsen en gång och till det otroligt förvånad hur någon kunde ge bort en sådan present. Jag förstod ändå mitt i chocken att tanken var god och försökte därför hålla god min, det var svårt.

Den bästa överraskningen jag faktiskt fått var inte i ett paket. Det var en total överraskning dagen innan min födelsedag. Dagen hade varit så tuff att jag ligger på golvet i köket med tårar rinnande. Mannen som fanns i mitt liv då, tröstar och säger sedan: Klä på dig. Nej, är inte naken, han menar ytterkläder. Förvånad över vändningen tårkar jag tårarna, gör som han säger. Det blev en biltur och vi hämtar upp en korg och sedan kör vi vidare till en vacker stenbro över en porlande bäck. (Låt vara att han glömt att det var värsta kraftledningen som går ovanför våra huvuden och myggorna håller på att bära bort oss.) Där packar han upp världens picknick, anpassad, utvald för att passa just mig. Kombinationen av min hopplöshetskänsla bara för en liten stund sedan och att min födelsedag inte är förrän i morgon, plus hjärtat och tanken bakom, gör denna överraskning outstanding.

Vill dela med mig av en gåva jag fick nu, då jag nådde en nolla till. Gåvan jag visar är en del i ett "överlevnadskitt” som jag fick av en vän som känner mig väl. Gåvan talade till mig och var uttänkt för att passa just mig.

Ni kan kanske tänka er mitt leende då jag läser på mina gåvor, adresserat direkt till mig. Tänk att de producerat dessa varor i mitt namn, riktade till mig, endast för mig. Jag som älskar kakor och dessutom förespråkar all choklad som medicin!

Ha det gott, för det har jag när jag äter Marias Chokladterapi och funderar på om jag ska poppa upp: ”…this temptingly sweet and fruity Spanish sparkler”. Mia: ”…truly captures the liveliness and sparkle of my home town…” 

Rekreation

24 Jun 2013

Alla behöver rekreation, förr eller senare och många av oss titt som tätt. Vi har möjligen våra egna speciella rekreationsställen, ett ställe där vi kan återfå andan, helas till själ och kropp, kanske ett ställe där man känner ro, trygghet eller ett ställe där man får ge utlopp för sin frustration, sin energi. Det kan vara en vacker plats, kanske en speciell ort, ett land eller en mental plats som man skapar för att kunna gå ner i varv. Det kan vara gymmet, skogen, vattnet, fjället, en plats bland vänner eller familjen, alla behöver dock en tillflykt eller rättare sagt en dockningsstation för energipåfyllnad. 

Jag har flera ställen för återhämtning, genom åren har ställena blivit många och människorna som får mig att må fint har blivit fler i kring mig. Vissa platser har förlorat sin magi och så även vissa personer men ack vad gott det är att återvända till de helande platserna.  

Det ställe som helat mig allra bäst, är barndomens hjärta, stugan. Må vara att stugan inte är densamma och att platsen har flyttats några hundra meter men holmen, hjärtat där stugan står, är densamma, den jag spenderat alla mina barndomssomrar på. Genom året har jag vid kriser, sorger och stora tröttheter, fått den respit jag behövt just här.

Denna helg är inget undantag. Har laddat och lagrat energi och kraft hela midsommarhelgen.

Själen är i ro.

Glad midsommar

20 Jun 2013

Hoppas att alla finner tid och ro att fira med vänner och familjer. I år har det faktiskt kommit upp lite blommor på vår äng, det är ju inte alla år det händer, kanske kan jag finna sju sorter att lägga under kudden för att finna... Äsch, jag har det ju bra som det är! ;)

(Åkerbärsblomma) 

Kram och ha en underbar midsommar, stugan, nu kommer vi!

Hörn i kvällssol

17 Jun 2013

Älskar kvällssolen som gör "hörnen" i huset magiska. Detaljerna i sig behöver inte alltid vara exklusiva eller speciella, i rätt sken känns rummen ändå unika. 

Älskar mitt hem, alla dessa hörn som spritter av liv.

Prinsessa för en dag

16 Jun 2013

Att stå i centrum, att hyllas och firas i stora mått, få komplimanger, kramar, fina tal, vackert skrivna kort, att sjungas och hurras för, ta emot gåvor, det verkar passa mig precis. Tror jag ska börja titulera mig ”prinsessan Mia” för det är så min omgivning fått mig att känna de senaste dagarna, så otroligt många fina ord och varma famnar.

Värmen som finns runt om mig skulle kunna värma upp en mindre stad en riktigt kall januari dag. I det här sällskapet skulle man kunna göra och säga nästan vad som helst och ändå bli varmt emottagen, tro mig, jag har provat.

Denna vecka skulle jag inte kunnat genomföra för ett tag sedan men goda fina människor erbjöd mig sin hjälp och har ställt upp på mig till 100%.  Det bäddade för en fantastisk dag och kväll där vi åt och drack gott, där vi gjorde gott. Det fanns tillfällen där jag kände att ingen kan ha det bättre än jag i denna stund, en känsla av tyngdlöshet, frihet av det större slaget, en känsla att inte ens nudda golvet, att flyga fram och då menar jag inte enbart den flygtur jag blev bjuden på.

Om jag hade bättre ord, större ord, ord som kunde beskriva det jag egentligen vill säga skulle jag ta till dem. Det närmaste jag kan komma är: Jag älskar er.

Triss i pingviner

9 Jun 2013

Helt underbart att ha fina vänner på besök, att få känna av ”familjen”, ett team med svartvita ”systrar... Vi träffades en hel kvartett men hann inte fånga alla på bild.

Skidor, träning och tävling har varit otroligt viktigt i mitt liv och det har varit frihet, kraft, glädje, svett, tårar, mängder av skratt och fantastiska vänner, vänner för livet. I helgen blev jag firad av tre av dem och känner som om jag dragit högsta vinsten på triss och det bästa med pingviner, är att de aldrig kan flyga iväg från en, bara vagga fram lite snabbare men i vattnet är de snabba som sjutton. Mina pingvinvänner kan heller inte flyga ifrån mig, det tillåter jag inte men i skidspåret ligger jag i dagsläget flera skidlängder bakom! Men i min värld, där är jag alltid först, bäst och starkast och dessa fina människor låter mig leva i den världen. Tack för att ni finns och förgyller mitt liv.

Svansen och brasan

4 Jun 2013

Det känns som om jag håller på att hinna ifatt svansen och funderar lite över vad som händer då man lyckas? Behåller man den i munnen och lägger sig ner med tassarna över för att inte förlora den igen? Om man är hund, ja men om man är en ”tvåbenting” utan fysisk svans?

För mig handlar det mer om att komma på rätt köl, hitta en bättre balans i livet, som en lindanserska som får hjälp av en stav, en längdskidåkare som kan göra ”svanen” på ett ben nedför en utförsbacke. Visst den fysiska balansen är fin men det är svårare att hitta balansen mellan ”do or don’t”. Do är ju så mycket roligare, där har vi leva, glöda och brinna, här händer det saker. Don’t är mer att ta sig igenom och överleva.

Då svansen är fångad är det dock lättare att hitta bra möjligheter att glöda och brinna, utan att bränna sig. Jag ska ta mig tusan låsa fast den berömda viftande bakdelen under armen för att ha båda händerna fria så jag kan värma dem mot brasan som jag håller på att blåsa på, den håller på att ta sig. Få se, har Valborgsmässoafton redan varit? Äsch, nåja, jag som firade nyårsafton dagen efter kan väl ha min vackra, varma, härliga brasa nu istället? Klart jag kan!

Ha, ha, ha, ha! Jag skrattar åt faran!

3 Jun 2013

Undrar om det utrycket kommer ifrån en julkalender för x-antal massa många år sedan? Vilket som, är det dock helt underbart att skrika ut dessa ord vid väl valda tillfällen, denna vecka är en sådan. Jag skrattar, för nu kör jag.

För det borde, nej det måste, jag menar det ska gå. Ska bara, planera lite bättre, vila lite mer så ordnar det sig. Handlingslista ska upprättas, matsedel för de närmsta två stackars veckorna ska skapas, handlas i tid och ta det lugnt i massor. Jag ska nämligen arbeta 50% de kommande två veckorna, inte mycket tycker nog vissa men har man just börjat fixa 25% på ett bra sätt så är det faktiskt dubbelt så många timmar och det känns lite pirrigt och helt underbart att få ta det klivet. Tror nog banne mig att jag är bäst ännu en gång.

Bara tokigt att det vanliga livet fortfarande kräver sin energi. Hm och att tant börjar närma sig nästa nolla, i samma veva, lägger till lite mer att göra, för då ska man visst fixa inför sådant också. Nå, vad kan egentligen gå fel för en Mia på framfart? Fylld av glädje och tillförsikt vänder jag mitt leende och upproriska ansikte upp mot himlen, tar ett djupt andetag och skriker: ”Ha, ha, ha, ha! Jag skrattar åt faran!”

Energi lagras i mängder

31 May 2013

Dessa veckor har det varit helt underbart ute, lagrar värme och energi för fullt. Jag har dessutom en tendens att somna vid niotiden på kvällarna och det gör energisparandet ännu större. Det som blir något eftersatt av mig just nu, är inomhus aktiviteter, däribland bloggen. Sol ute och sömn inne! Nå, det lär väl finnas en liten regnig dag också i sommar, då ska jag skriva minsann! ;)

Hoppas ni har det lika underbart som jag, för jag har det oförskämt bra!

Jag orkar!

26 May 2013

Ibland blir det inte som man tänkt sig, det blir mycket bättre. Denna helg har varit en sådan, den tog liksom aldrig slut, vädret var fantastiskt och jag inser ännu en gång att jag är otroligt lyckligt lottad.

Helgen startades med lek på gården, två underbara ungar lekte av hjärtans lust, askhögen smällde nästan högst, två härligt sotdammiga barn strålade ikapp med solen. Middagen intogs i godavännerslag efter det värsta sotet torkats bort, pastasallads pickning och korvgrillning med dessa fina, okomplicerade vänner.

Den rymde också ett stugbesök med övernattning, en fjärdedels glas vin, en ofrivilligt tidigkväll igen och sedan potatissättning med familjen dagen därpå. Nåväl, av min egna lilla familj var det mest liten som satte potatis, både i och ovan jord, en liten som aldrig ville sluta arbeta och som fick köra traktorskopan upp och ner.

Lördagskvällen inleddes med sushitillverkning på Grace, med fler varma människor. Vi skapade vacker sushi, pratade en hel del och sedan avnjöt vi härligheterna samtidigt som vi fick ”utbildning” och exklusiv bh-visning­­­.

Firat världens absolut bästa mamma på morsdag, nej inte undertecknad om ni nu trodde det, utan den som burit mig i sin mage, som funnits för mig i snart fyrtio år, i vått och torrt. Mer familjeträff och sedan begravning av den sötaste av alla gråhundar.

Avslutade sedan helgen hos ännu fler fina vänner, som bjöd på en perfekt grillkväll med utsökt middag, chokladsås och fläskfilé, lät underligt kanske men passade alldeles utmärkt ihop.

En sådan här helg har jag inte klarat av för drygt en månad sedan, då hade jag fixat en till två saker av denna helg, helt underbart att få orka, finna energi utan att ens försöka, är otroligt tacksam att få ha det lätt i livet. Det onda finns där men är hanterbart. Lite riktigt träning på det här och jag skulle ju nästan måsta sluta gnälla! ;)