Jag och du liten, drar på en mini bilsemester. På den ser och matar vi, hästar, igelkottar, besöker lekplatser och många härligt goa människor möter vi längst vägen. Du skaffar nya lekfulla och skojiga vänner och jag träffar gamla, beprövade, trogna, uppiggande och rogivande.

Men du börjar med ett litet kraxigt hostande, något irriterar din hals. Jag funder över om det är en plötslig förkylning eller något allergiskt. Vi åker till hotellet, packar upp och drar vidare på nya äventyr. Där äter vi gott, pratar, myser och leker. Kvällen blir lite sen och vi åker tillbaka till vårt tvådagarshem. Jag borstar dina tänder och ser ett stort bett på din kind, du kraxar mer och jag avslutar borstningen, tittar lite närmare på dig, fler bett. Hur är det möjligt det var inga myggor eller knort där vi var? Fler utslag över hela din lilla kropp? Jag ringer för att få proffs hjälp, får svaret att ingen av de växter som följer mer i bilen ska kunna orsaka detta. Jag tittar på dig igen och ser formligen ditt öra växa, svälla och får ett uteseende som hos en brottare. Avslutar samtalen med att säga att: Vi åker in.

Jag tar på mig kläderna illa kvickt och pratar glatt med dig för att inte oroa. Jag säger att vi ska åka till sjukhuset så att någon ska få titta på dina bett, de som nu kliar infernaliskt. Drar på dig ett par byxor och får med mig det nödvändigaste. Där jag bär på dig i korridorren hoppas jag att mina fogar håller hela vägen, kroppen får inte svika nu. Jag kommer med ens på att det är någon raggarträff i Umeå denna helg och att bilköerna är enorma. Tänker att de får beställa ambulans i receptionen istället för att jag ska köra själv. Jag ändrar min berättelse till dig, vi ska nog få ta och åka ambulans istället, för det har du ju aldrig gjort, endast tittat på och suttit i en stillastående brandbil. Hotellpersonalen hjälper oss och sedan börjar den där långa väntan. Jag pratar med dig, tittar och hoppas. Du säger att du mår bra då jag frågar, hör att din andning är svårare.

Nu kommer de äntligen, Ronny och hans ambulansvän. De möter oss lugnt, med fina leenden och frågar hur det är med dig. Jag berättar och vi får komma in i den vita bilen med alla skojiga knappar. Jag har förberett dig på att de nog vill lyssna på dig, så som vi har lekt så ofta hemma. Du får en ny kompis, Ambus, han är en nalle som visar hur du ska andas i masken, hur krokodilen ska mäta syresättningen på ditt finger och säger åt dig att du ska dricka upp trolldrycken. Sedan åker vi till akuten. Väl där har mina ben strejkat och jag får hjälp ur ambulansen.  Ronny får bära dig, hans vän leder mig. Du får ett eget rum och gott om uppmärksamhet, mer av krokodilen och annan trolldryck. Du, min hjälte, gör allt du ska och ler ett trött leende. Andningen blir långsamt bättre, utslagen värre, det är positivt. Halv tolv på natten leker vi lastbil med en av sjukhuset stolar och halv ett får vi te en taxi tillbaka till hotellet. Trötta kryper vi till sängs. Du slocknar genast. Vad sa de egentligen på sjukhuset? ”Ingen vet vad som utlöste det hela, utslagen kommer att följa med ett tag på grund av retade celler. Kom upp om det sätter sig på andningen igen.”­­­­­

imag0893.jpg

Vi vaknar på morgonen, det syns att du haft det tufft, fläckarna är många på din kropp. Underbar hotellfrukost och du äter som en växande ponny. Snart sitter vi i bilen för att hämta ut din medicin på apoteket som ligger på sjukhuset. Där är det kö, du blir slö väldigt fort, blossande röd och börjar hosta igen, din andning låter tung. Vi får tränga oss i kassan för att snabbare få medicinen, du får en sked trolldryck och sedan hämtar apotekaren en rullstol att skjutsa in oss till akuten med. Mina ben vill inte bära oss båda. Vår chaufför sköter sig fint och ännu en gång får du fin uppmärksamhet och efter en timma hjälper medicinen och det tas lite prover. Du belönas med en glass av sköterskan. Bästa vännen har hjälpt mig med bilen som jag glömt betala parkeringsavgift för. Vi kan åka ”hem” ännu en gång för att sova.

Vår semester blev inte riktigt det vi tänkt oss men otroligt bra ändå. Jag tänkte i ambulansen att jag skulle försöka se på det hela med dina nyfikna ögon. Vilken grej att få åka ambulans, få en nalle och en glass. Livet är ett äventyr.

2 Jul 2013