Vaknar ur narkosen och är som vanligt hög och illamående. Tänker ännu en gång: Jag skulle aldrig klara av att bli narkoman, inte för att det någonsin varit min strävan, men mediciner och jag, vi är liksom ingen bra kombination. De har alltid alldeles för liten smärtstillande effekt, de medför alldeles för mycket yrsel och illamående och jag får inga roliga efterverkningar alls, med andra ord, allt annat än festligt.

Yrvaken inser jag att jag nu har en nygammal övervakare, tornedalingen med den kraftiga rösten. Idag är han dock mer lågmäld eller, förmodligen är det jag som är mindre känslig.

Jag är mest glad över att operationen är över för denna gång. De pysslar om mig i fixarrummet, det vill säga, låter mig sova, välsigne deras själar, de låter mig sova. Jag vaknar, sover, vilar, durar och bara finns. Durar, betyder förövrigt, slumrar, för de enstaka själar som inte känner till det viktiga begreppet.

Då jag ligger där, tänker jag på att jag inget kan göra för att ta reda på hur min operation gått. Jag kan endast anvara, vänta tills kirurgen har möjlighet att komma förbi och även då kan jag bara få en liten inblick, då det ofta krävs analyser i sådana här fall, för att få hela resultatet.

Även denna gång, fick jag en ost och skinkklämma serverad till en välkyld päron Festis. Också vid detta tillfälle önskar jag en till, en till, för att släcka en törst som känns osläckbar. Flinar då jag lite påverkad, filosoferar över vad de egentligen gör med en då man är sövd. Kanske häller de i en mindre påse sand i munnen, kanske cement eller mjöl. Lite lurig i huvudet somnar jag om.

Tillslut är jag så pass vaken att jag börjar prata om att få åka hem. Det är över nu, det är över för nu och kanske, men bara kanske är det över för sista gången. Jag får höra att jag förtjänar en taxi. Jag tror inte riktigt mina öron. Taxi. Kan nog här inte förmedla hur glad det gör mig. De bussar som sjukresor ordnar, har för dagen redan lämnat Sunderbyn. Och buss innebär en hel del skumpande för en nyopererad kropp. Taxi känns som en ofattbar lyx.

De börjar göra mig i ordning för att kunna bli av med mig. Dan, tornedalingen, tar bort portarna från mina händer, Urban dopar mig med lite piller. Jag får tillgång till toaletten, utan att kunna producera koncentrerad WC-anka-superblått. Jag frågar om jag kommer hinna träffa kirurg Lena och de säger att de väntar henne strax. Hon håller på att avsluta en annan operation.

Dessa hjältar här i Sunderbyn, dessa fina, utbildade, kunniga hjältar, agerar väldigt proffsigt i sin vardag, i det som är min overklighet. Tänk att jag kan få all denna hjälp, att de ser till att jag får allt som krävs, allt för att jag ska kunna leva vidare länge än. Jag ryser då jag tänker på hur farligt nära jag skulle kunnat vara något mycket värre. Det hade bara behövts att jag bestämt mig för att skippa mammografin, den som flyttats från min hemort. Struntat i den för det är ju bara två år sedan sist och jag skulle offra en hel arbetsdag (50 procent för mig) för att hinna med en, maximalt tio minuter lång plåtning på röntgen.

Lena, med det tuffa håret, kommer och berättar saker som jag förväntat mig, att operationen har gått bra och att de har nu också tagit bort marginalen som låg lateralt. Hon har kunnat arbetat bevarande även denna gång. Sedan informerar hon även om saker jag inte förväntat mig, för trots att allt låter fint och positivt, ser hon ändå till att förbereda mig på en eventualitet… Hon säger, att om de nu inte lyckats avlägsna hela sjukdomen från mitt bröst, finns det risk att de måste ta bort hela bröstet. Min tankeverksamhet går direkt ner i slow motion. Jag har ju inte cancer, utan cancer i situ, kan det verkligen gå så långt? Förstadie till cancer, känns plötsligt inte alls lika harmlöst som jag kanske ändå föreställt mig. Är min icke cancer en ulv i fårakläder?

3 Mar 2023