Min andra operationsdag blir en dag tidigare och det känns underbart att inte behöva vänta den där lilla, enda dagen extra. I morgon bär det av till bussen och Sunderbyn och arla tisdag morgon, blir ingreppet.

Här i väntan har jag fått prata med kurator Elin över telefon. Jag skojar lite och säger att jag vill ha en mirakellösning som passar alla och hon påstår skrattandes att hon önskar att hon hade en sådan.

Jag förklarar för henne att jag skulle behöva reagera och berättar lite om mitt sätt att hantera svårigheter. Jag säger att vila för kroppen och sömn saknas och då blir det allt rörigare i huvudet och underligt energikrävande brus i hela min konstruktion.

Elin lyssnar på mina haranger och svarar: Jag hör vad du säger. Hon berömmer allt jag redan gör.  Du gör så mycket redan och det ska du fortsätta med. Skrivandet tycker hon verkar vara en god ventil. Någonstans där mitt i allt säger hon: Kan det vara så, att du minimerar dina känslor? Här fick hon helt tyst på mig.

Jag hade ju berättat att jag tolkar allt till det positiva och då finns det ju inte mycket att reagera negativt på. Jag börjar le, fånigt, genant och igenkännande, för mig själv. Kurator Elin tycker precis som jag, att vi ska nog pratas vid igen. Men jag förstår inte riktigt hur jag kan minimera känslor som jag inte kan identifiera.

Hon gav mig något att fundera på, det är bra. Jag behöver något nytt verktyg att ta mig an sjukdomar som kan vara dödliga men som verkar vara i situ. Det har jag aldrig bråkat med förr.

Dags att ännu en gång försöka sova på ett skönt sätt, snart är operation två ur världen och då, då ska jag minsann börja helas ordentligt igen, för nu tycker jag att det är nog med skalpeller och narkoser, för ett långt tag framöver. Sov gott. 

26 Feb 2023