Väntetiden kändes verkligen lång denna gång och det blev en låg, lite ledsam start på sportlovet. Jag var alldeles för långt fram i tanken, ville att tiden skulle gå snabbt, här och nu fanns inte. Efter en mental, tydlig omruskning av mig själv, kunde jag dock vara närvarande på halva sonens lov och det blev bra tillslut.

Så kom äntligen dagen för återbesöket efter operation nummer två. Jag vaknar efter en hemsk natt med massor av mardrömmar där diverse odjur och monster ville ta död på mig, vaknade, trodde jag men de skulle döda mig ändå, vaknade igen men även denna gång var det på låtsas och jag fick springa för livet. Till slut stiger jag upp för att drömmandet ska sluta.

Hundarna och jag äter frukost och går på promenad. Pappa Rolfs Taxi dyker upp vid dörren och vi åker förbi mamma Margiths hunddagis, som ännu en gång står till vår tjänst.

Vi brukar hinna prata mycket på våra turer min far och jag men på grund av mardrömmarna sover jag bort nästan hela denna resa. Incheckning via telefonen denna gång och jag har för länge sedan slutat att betala, då man är stamkund på stället.

Jag blir lite stressad då jag försöker checka in: Du har inga besök inbokade. Åh, nej. Har jag missat något? Har de skickat brev, meddelande, försökt ringa? Provade tre gånger till och då hade jag, tack och lov, en tid.

Ger mig av till bokstaven D och tar hissen till våning fem, skriver papper för reseersättning, postar den och slår mig ner i väntrummet. Det finns en oro i mig där jag sitter och ser på nyheter. Om jag såg dem idag igen skulle de fortfarande vara nyheter, för jag registrerade ingenting av det jag såg.

En för mig, ny sköterska hämtar mig men jag hinner säga hej till Maria, bröstsjuksköterskan i korridoren. Det känns tryggt att i alla fall få se henne, då det inte är hon som visar mig fram. Jag kan leta upp henne om det skulle behövas. Nya sköterskan berättar att folk inte kunnat checka in här på morgonen men säger att jag hade ju lyckats. Det förklarar mina problem. Tänker med glimten i ögat: Jag är ändå liiite bättre än de andra…

In i mitt vanliga rum, det kala, kalla behöver jag endast vänta ett par minuter innan min alldeles egen kirurg, Lena med de många örringarna, kommer. Idag har hon med en ny ST läkare som jag aldrig träffat. Vi hälsar lite och Lena frågar hur jag mått efter senaste operationen. Jag berättar att kroppen mått förhållandevis bra, haft mindre ont än efter den första operationen, som var större men att knoppen haft det lite jobbigare.

Hon, min hjälte i dramat, berättar till min lycka och oerhörda lättnad, att de inte funnit cancer i någon form, situ eller annat, i det senaste provet. Det är jättebra, berättar hon vidare för annars hade nästa steg blivit att ta bort hela bröstet.

En underlig lättnad börjar nu ta form i mig, en sparsam lättnad kanske. Det här är så bra som det kan bli och jag väntar liksom ändå på ett men. Men det kommer inget men. Jag hör mig säga något om att: Är det allt? Är jag klar? eller något liknande och Lena med det tuffa håret bekräftar detta. Jag hör mig otacksamt säga något i stil med: Det var en lång resa. Tänker på att pappa kört mig ändå hit för ett sådant kort men positivt besked. Jag läxar upp mig själv ordentligt i tysthet och skäms för min kommentar, för ett sådant bra besked, även om det är kort, åker man hur långt som helst.

Lena säger att hon vill se såret också. Hon tar bort sårtejpen och ser rätt nöjd ut: Fortfarande svullet men jag behöver inte sticka dig. Det låter toppen att inte behöva tömmas på vätska, för det är ont nog ändå. Jag tackar för det och jag säger att jag tycker att hon fått till såret jättefint, för hon hade sagt innan att då man måste operera två gånger på samma ställe, brukar det inte bli lika fint. Så vi får vara nöjda, säger hon och ser lite befogat mallig ut. Det är jag verkligen, nöjd alltså. Lena är min kropps hjältinna. Jag är just nu, cancer i situ fri och jag har både mitt bröst och min bröstvårta kvar och det är tack vare Lena och hela vårdteamet runt omkring.

Jag har min vårdplanering med mig men den behövs inne fyllas i. Där står det redan om strålningen och jag frågar när strålningen börjar och hoppas att hon ska säga: På måndag, om tre dagar men får förklarat att det är Umeå som skickar kallelsen till strålningen så jag måste sjå mig lite.

Tänk Mia, nu är det endast tre veckor med strålning kvar, sedan är du färdigbehandlad. Det är så stort. Det är gigantiskt. Jag är snart klar. Kan det vara över så här snabbt? Det känns lurigt att jag ska lita på det. Nej, jag menar inte lita på vården, för de har varit fantastiskt professionella, utan jag kanske inte fullt litar på vad min kropp ska hitta på. Den har ju visat sig opålitlig i många år men jag tänker att den faktiskt får hålla sig på mattan, i alla fall i denna fråga.

Jag har fått förklarat att jag har en viss ökad risk att få samma sak igen, att jag har en ökad benägenhet att drabbas men att de ska hålla extra koll på mig de närmsta fem åren. De tycker jag låter bra, förtröstansfullt, att de ska hålla koll på min opålitliga kropp, för då får jag kanske möjligheten att slappna av lite, säga till min ibland överarbetande hjärna, att ta det lugnt, att lita på andra som har mer kunskap och koll, att kvacksalvaren i mig faktiskt kan ta paus. Nu är det dags att vila från hjärnspöken, nu är det dags att åka hem, nu är det dags att börja leva på riktigt igen, sluta vara i limbons grepp, nu är det dags att vara fri. Bara lite strålande strålning först…

20 Mar 2023