Som en yr höna tar jag för mig av frukosten. Går fram och tillbaka mellan alla stationer, lyckas skapa översvämning i tekoppen. Ler lite genant och får välvilliga leenden av två vänligt sinnade kvinnor. De säger något i stil med att det inte är så lätt. Man ska tydligen inte trycka två gånger på varmvattenknappen. Kopparna tillåter inte detta.

På rummet en dusch, lite vila och packande och lämnar nyckeln till en kartritande receptionist. Väskan får jag lämna i ett bagagerum. Jäklar, vad långt bort onkologen ligger i jämförelse till där jag befinner mig och det ser ut som en labyrint på kartan jag får. Jag hittar ändå ganska lätt men de har gömt receptionen runt ett ondskefullt hörn. Kvinnan bakom plexiglaset tar mina uppgifter och frikort och beskriver sedan var mina två anhalter är. Finner sedan rätt väntrum och slår mig ner.

Här känner jag mig inte hemma, inte väl till mods. Lite otäck stämning, det är för stort och för många människor tätt intill varandra. Vi är åtskilliga som väntar på vår tur, vår tur att få möjligheten att bekämpa det lömska. Jag känner mig som om jag är sjuk, som om jag är på väg att läggas in.

Sedan kommer glada LäkarHanna och ropar upp mitt namn. Så skönt att lämna väntrummet och få ta plats i en stol intill henne. Hon ser välkomnande på mig genom sina runda glasögon. Hon har ett skrivblock framför sig och börjar sedan att fråga mig om min hälsa.

Hanna ger mig massor av information, om vad som ska hända mig under dagen och varför de gör de olika momenten. CT röntgen är inte för att se om det något elakt kvar i min kropp utan för att hitta exakt rätt vid strålningen. Jag ska få två bläcktatuerade prickar i samma syfte.

Biverkningarna är framför allt trötthet, hjärntrötthet och hudrodnader, eventuella sår. Men hon är noga med att säga att dessa inte är strålningsskador. Man ska vara försiktig med solen efter denna behandling, använda ordentligt med solskyddsfaktor och eventuellt tunn textil. Strålningen kan också medföra att bröstet blir knöligt och deformerat, fortsätter hon att förklara. Hon berättar att efter ett år så får man konsultera en plastikkirurg. Då kan man kolla på olika lösningar på eventuella missprydande förändringar. Man kan få lite skador på lungan, det mesta av övergående form som lunginflammation och lite mindre förändringar. Hon frågar mig om jag röker och förklarar att det är bra att jag inte gör det, för då förhöjs riskerna med strålningen med 50 procent.

I och med att jag har min sjukdom i vänster bröst, på samma sida som hjärtat, finns det en del risker för min lilla pump. Man följer därför några viktiga säkerhetsregler men det ska jag få veta mer om på röntgen. Man ska bland annat hålla andan under själva strålningen för att strålarna ska skickas då de är så långt bort från hjärtat som möjligt.

Hanna både ler och lyssnar på mina enstaka frågor och besvarat dem vant. Vår träff avslutas och jag visas ut i väntrummet som jag skyndsamt passerar. Jag sätter mig, något vimsig av allt jag fått höra, ner i Q områdets restaurang och skriver ner några punkter om det jag fått höra.

Efter ganska lång väntan tar jag mig till rätt väntrum. Det här är ett varmare, vänligare och mindre skrämmande rum. En kille dyker upp och ropar: Lundström och jag funderade på att hoppa upp, ge honnör och ropa: Sir! Yes, sir! Det här är Robin med de snälla ögonen och många tatueringarna. Jag visas till CT rummet. Där finns två människor till.

 

Robin med tatueringarna, är den som ger all information. Han visar apparaten med den stora ringen. Den ser ut som en portal. Jag föreställer mig att man åker in och sedan kommer man ut frisk, på andra sidan. Tycker om min hjärna som målar upp den bilden för mig.

De är fina Robin och tjejen på min andra sida. De scannar mig med hjälp av portalen och ritar på mig med permanent penna. Jag säger att de ser väldigt glada ut att få rita på mig och frågar om bild varit deras favoritämne. De skrattar gott. Sedan är det dags för dem att ge mig mina nya tatueringar. Nej, inte sådana där snygga som Robin har, utan jag ska få två bläckprickar tatuerade på utsidan av revbenen. Jag försökte få dem att göra något snyggare och Robin påstår att han gjorde en miniatyr blomma. Den andra tatueraren på min andra sida, berättar att hon också gjort något snyggt men så litet att det inte går att se.

Sedan får jag tydliga anvisningar om hur jag ska andas och hur jag kan titta på en stapel på skärmen ovanför mig. Stapeln påverkas av min andning och ska växa på höjden och komma in i en grön kvadrat. Då den är där ska jag hålla andan. Jag får hjälp att få träna lite till och de förklarar att då stapeln är inne i fyrkanten kommer jag att kunna ta emot strålning, tappar jag luft eller andas ut så slutar strålningen. Nu är jag färdig. Jag har fått andningskörkortet för att kunna börja med min strålning nästa vecka.

Min vän som bor här i Umeå har skrivit med mig under tiden. Hon ska komma och hämta upp mig för att vi ska hinna ses lite. Jag går hela långa vägen tillbaka genom sjukhuset och hämtar min väska och blir upphämtad av min kära vän och får en stor, varm kram. Min vän har oftast tusen järn i elden och hennes tummar är snabba på telefonen då så krävs. Hennes multitaskande är imponerande.

Vi åker till hennes hem där jag får ett varmt mottagande av resten av familjen och ganska snart visas jag till en säng att vila på. Hennes make gör undertiden lasagne, min vän utgör ännu en gång chaffis och jag får lägga mig att sova en stund. Jag känner mig varm i hjärtat där jag ligger och är glad för mina nära. Då jag vaknar äter vi tillsammans. Min vän, tillika kusk, tar mig sedan till tågstationen. Så värdefullt att hon finns, så mycket värme hon ger.

På tåget ringer jag upp vår kreativa kamratcirkel och vi är kreativa på avstånd. Vi är tre som kan träffas och det är med glädje jag hänger med dessa goingar i nästan en timme där på tåget. Vi drar några tarotkort också. Ska läsa vidare på mina svar då jag har en hjärna som kan förstå ord.

Min taxi väntar och då jag väl kommer hem, med ont i nacken, nervsmärtor ner i armen, muskler som hårda cylindrar, hjärntrött, med käkarna nästan gäspade ur led, lite hurven och ynklig, då går jag in i mitt mörka hus och finner att far har gjort upp en eld i kaminen! Denna värme och det mysiga ljus det skapar är svårt att beskriva. Min bror har dessutom bytt pelletsbrännare och mor är ute med mina hundar. Då mina kära, då kan man lägga sig ner och gråta, av ren och skär tacksamhet, över sin fina ursprungsfamilj. 

5 Apr 2023