Annandag påsk gör denna vecka i Umeå kort. Dessutom ska de ha service på min strålningsapparat på fredag, så endast tre dagars strålning denna vecka också. Uppskattar det, för i veckan är de än färre på onkologens sjukgymnastik. Det vill till att min kropp sköter sig bra, i åtminstone tre dagar.

Extra jobbigt att åka iväg, för hemma finns en sjuk febrig kille. Taxin tar mig till Jörn, där tåget är försenat med 50 minuter. Tågfärden blir en intressant iakttagelse av en mormor med två barnbarn. De sitter snett mitt emot mig. Mormodern blundar och sitter så att hon upptar tre säten. Ingen av de som kliver på den fulla vagnen, ber henne ta ner benen så att de ska kunna sätta sig där. Fascinerad tittar jag på de som passerar, ingen verkar vilja störa, utan letar upp de hårda, små utfällbara sitsarna istället. Är vi verkligen så rädda att vara besvärliga, att vi istället för att fråga vänligt om det är ledigt, sitter i drygt två timmar med träsmak i baken? Jag filosoferar om hon gör det med flit eller ej, för då alla stigit på, slår hon upp ögonen igen. 

Då vi anländer till Östra station, är jag en timma sen till stålningen. Det visar sig att många tag blivit sena idag så det är första dagen jag hamnar lite på vänt.

Sessionen är jobbig idag också men musklerna är inte lika hårda som förra veckan. Då jag är färdig och passerar väntrummet är det många försenade tågresenärer där. Jag går till hotellet, tar fram mitt Linnex och går till sjuksköterskan Anna som målar hela ryggen med linimentet och sedan sover jag någon timma.

Efter middagen kommer jag på min lilla plan, den heter pjuttifikationsträning. Det innebär att jag gör övningar som jag brukar göra på sjukgymnastiken. Man blir inte stor och stark av den men kroppen lär sig att hålla ihop bättre. Jag tänker också att musklerna kring nacke, axlar och rygg kan må bra av att bli varma och stretchas. Jag ler där jag ligger på den röda träningsmattan och sprattlar i det lilla träningsrummet och då går på steppmaskinen. Jag låtsas att jag tränar. 

Denna kväll ska jag prova min sömnmedicin för första gången. Jag har sovit extra dåligt sedan sjukdomsbeskedet. Värst var det i början, då jag endast sov enstaka timmar men jag drömmer om att få sova tre nätter i rad, tre nätter utan att vakna varje timme.

Tar ett piller vid halv tio.

Onsdag morgon: Jag sov från kanske tio på kvällen till fem! Helt fantastiskt. Jag sov en riktig sömn. Jag minns knappt att jag gjort det som vuxen. Inga drömmar drömdes där jag behövde kämpa, jobba och stressa.

Klockan sju stiger jag upp. På golvet, vid min säng, ligger datorn på högkant. Just ja, såg på en serie efter jag tagit sömnmedicinen. Tydligen somnade jag ifrån och laptoppen gick i golvet. Den höll i alla fall.

Att gå till strålningen tar cirka sju till tio minuter, beroende på vad kroppen vill. Där hämtar de mig och frågar hur jag mår. Jag säger att det gått fint, att jag känner mig mycket mer hoppfull då musklerna och nacken känns mjukare. Strålningen går bra, trots att min arm domnar bort och smärtorna strålar. Går till syster Anna direkt. Skyndar sedan till buss och åker ner på stan för att göra det förhatliga, att lyckas köpa Bh:ar som går att ha på sig. Det är ett helvetiskt uppdrag då man inte är opererad och nu är det än värre.

Fantastisk personal hjälper mig, efter pust, stånk och ett och annat stön, lämnar jag affärerna med fyra stycken. Är djupt imponerad av mig själv och har nästan lust att skrika ut min glädje över att ha mjuka, sköna, nästan smärtfria bysthållare i min vita pappåse. Jag firar genom att köpa med lunch ut i solen och avnjuter den på torget.

Helt slut åker jag hem igen, är lite sugen att visa upp mina fynd i receptionen men inser att de nog inte skulle förstå min barnsliga gjädje och kanske ringa på någon som tar hand om mig. Och jag måste få sova lite, nu.

Äter och tränar sedan lite pjutt igen. Jag känner mig modig där jag stretchar mina kinkiga muskler och ligament. Tar mig långsamt till mitt rum, duschar, ser serier och hjälper en föredetta elev med ett ansökningsbrev. Med hög förhoppning tar jag ett sömnpiller igen och hoppas att det kan fungera lika bra i natt.

Jag hade fel. Torsdagen började redan klockan tre men jag fick i alla fall femtimmars sömn, utan att vakna och det är en klar förbättring mot innan.

Den här dagen blir min sista strålningsdag för veckan. Det känns skönt att göra bort strålningen och åka hem. Älskar vårt hem, älskar huset och dess själ, älskar lugnet det ger mig. Det är dock inte fullständigt förrän imorgon, för då kommer hjärtat hem och vad är väl ett hus utan sitt hjärta? Imorgon kommer du.

 

 

 

 

 

19 Apr 2023