Blogg

Pjuttifikation

19 Apr 2023

Annandag påsk gör denna vecka i Umeå kort. Dessutom ska de ha service på min strålningsapparat på fredag, så endast tre dagars strålning denna vecka också. Uppskattar det, för i veckan är de än färre på onkologens sjukgymnastik. Det vill till att min kropp sköter sig bra, i åtminstone tre dagar.

Extra jobbigt att åka iväg, för hemma finns en sjuk febrig kille. Taxin tar mig till Jörn, där tåget är försenat med 50 minuter. Tågfärden blir en intressant iakttagelse av en mormor med två barnbarn. De sitter snett mitt emot mig. Mormodern blundar och sitter så att hon upptar tre säten. Ingen av de som kliver på den fulla vagnen, ber henne ta ner benen så att de ska kunna sätta sig där. Fascinerad tittar jag på de som passerar, ingen verkar vilja störa, utan letar upp de hårda, små utfällbara sitsarna istället. Är vi verkligen så rädda att vara besvärliga, att vi istället för att fråga vänligt om det är ledigt, sitter i drygt två timmar med träsmak i baken? Jag filosoferar om hon gör det med flit eller ej, för då alla stigit på, slår hon upp ögonen igen. 

Då vi anländer till Östra station, är jag en timma sen till stålningen. Det visar sig att många tag blivit sena idag så det är första dagen jag hamnar lite på vänt.

Sessionen är jobbig idag också men musklerna är inte lika hårda som förra veckan. Då jag är färdig och passerar väntrummet är det många försenade tågresenärer där. Jag går till hotellet, tar fram mitt Linnex och går till sjuksköterskan Anna som målar hela ryggen med linimentet och sedan sover jag någon timma.

Efter middagen kommer jag på min lilla plan, den heter pjuttifikationsträning. Det innebär att jag gör övningar som jag brukar göra på sjukgymnastiken. Man blir inte stor och stark av den men kroppen lär sig att hålla ihop bättre. Jag tänker också att musklerna kring nacke, axlar och rygg kan må bra av att bli varma och stretchas. Jag ler där jag ligger på den röda träningsmattan och sprattlar i det lilla träningsrummet och då går på steppmaskinen. Jag låtsas att jag tränar. 

Denna kväll ska jag prova min sömnmedicin för första gången. Jag har sovit extra dåligt sedan sjukdomsbeskedet. Värst var det i början, då jag endast sov enstaka timmar men jag drömmer om att få sova tre nätter i rad, tre nätter utan att vakna varje timme.

Tar ett piller vid halv tio.

Onsdag morgon: Jag sov från kanske tio på kvällen till fem! Helt fantastiskt. Jag sov en riktig sömn. Jag minns knappt att jag gjort det som vuxen. Inga drömmar drömdes där jag behövde kämpa, jobba och stressa.

Klockan sju stiger jag upp. På golvet, vid min säng, ligger datorn på högkant. Just ja, såg på en serie efter jag tagit sömnmedicinen. Tydligen somnade jag ifrån och laptoppen gick i golvet. Den höll i alla fall.

Att gå till strålningen tar cirka sju till tio minuter, beroende på vad kroppen vill. Där hämtar de mig och frågar hur jag mår. Jag säger att det gått fint, att jag känner mig mycket mer hoppfull då musklerna och nacken känns mjukare. Strålningen går bra, trots att min arm domnar bort och smärtorna strålar. Går till syster Anna direkt. Skyndar sedan till buss och åker ner på stan för att göra det förhatliga, att lyckas köpa Bh:ar som går att ha på sig. Det är ett helvetiskt uppdrag då man inte är opererad och nu är det än värre.

Fantastisk personal hjälper mig, efter pust, stånk och ett och annat stön, lämnar jag affärerna med fyra stycken. Är djupt imponerad av mig själv och har nästan lust att skrika ut min glädje över att ha mjuka, sköna, nästan smärtfria bysthållare i min vita pappåse. Jag firar genom att köpa med lunch ut i solen och avnjuter den på torget.

Helt slut åker jag hem igen, är lite sugen att visa upp mina fynd i receptionen men inser att de nog inte skulle förstå min barnsliga gjädje och kanske ringa på någon som tar hand om mig. Och jag måste få sova lite, nu.

Äter och tränar sedan lite pjutt igen. Jag känner mig modig där jag stretchar mina kinkiga muskler och ligament. Tar mig långsamt till mitt rum, duschar, ser serier och hjälper en föredetta elev med ett ansökningsbrev. Med hög förhoppning tar jag ett sömnpiller igen och hoppas att det kan fungera lika bra i natt.

Jag hade fel. Torsdagen började redan klockan tre men jag fick i alla fall femtimmars sömn, utan att vakna och det är en klar förbättring mot innan.

Den här dagen blir min sista strålningsdag för veckan. Det känns skönt att göra bort strålningen och åka hem. Älskar vårt hem, älskar huset och dess själ, älskar lugnet det ger mig. Det är dock inte fullständigt förrän imorgon, för då kommer hjärtat hem och vad är väl ett hus utan sitt hjärta? Imorgon kommer du.

Kommentera →

Tyvärr

14 Apr 2023

Strålning dag två börjar jag med små rörelser och smärtstillande. Jag hatar att vakna till på riktig idag, att försöka få igång kroppen, att stiga upp. Ställer mig i en väldigt varm dusch så musklerna ska bli snällare mot mig. Jag gör ett försök att visualisera mig som avslappnad, verkar inte fungera särskilt bra. Idag skippar jag bh och krånglar mig in i tröjan och övriga kläder. Med vetevärmaren under armen åker jag ner för frukost. Frukt, juice, mackor med ost och grönsaker och sedan en kopp te. Värmer kudden och åker upp till rummet och blänger på eltandborsten då telefonen ringer. Det är sjukgymnasten.

Tyvärr, säger hon, jag får inte jobba med dig. Problemen måste ha direkt anknytning till cancern för att jag ska få hjälpa dig, berättar hon. Dessutom är de kort om folk då en pensionerat sig och de inte fått någon ersättare. Hon låter väldigt bestämd och pessimistisk. Och jag känner hopplösheten växa i magen och den sätter sig också som en klump i halsen.

Jag försöker förklara att det kommer att påverka cancern om jag inte kan ligga i den rätta positionen på tortyrbritsen. Jag kommer inte kunna få behandling om det blir för mycket smärtor och nervpåverkan, då får jag inte får upp armarna. Hon byter anfallsvinkel och berättar att hon absolut inte kan arbeta med min nacke, då jag har fibromyalgi och neurodysfunktionellt smärtsyndrom. Jag berättar att jag bara behöver hjälp med muskulaturen nu och hon svarar med att jag kan bli sämre och få kraftiga reaktioner, även om hon enbart behandlar mina muskler. Jag förklarar att så länge jag inte har huvudvärk så går det bara bra att jobba med mina muskler, att jag känner min kropp och dess reaktioner.

Vanmakt är svårt att hantera. Vad kan jag göra? Vem kan jag ta hjälp av?  Hur ska jag orka denna behandling, då jag har min dumma kropp att brottas med? Då man måste kämpa för att få hjälp då man är som svagast? Tårar rinner, för jag vet att då jag har tillräckligt ont, orkar jag inte riktigt fightas som jag kanske måste. Min tystnad talar kanske till henne för tillslut säger hon att hon kan träffa mig direkt efter strålningen idag. Då har hon en 30 minuters lucka. Jag känner mig ofantligt trött och det känns tröstlöst, trots beskedet.

Jag masar mig iväg den dryga promenaden till strålningen. Där tar en ny kille hand om mig. Killen med page. Han skojar lite och frågar hur natten varit och då rinner mina tårar igen. Jag berättar om sjukgymnastsamtalet. Han mumlar lite och visar mig vägen till strålningsrummet. Där är Oskar med det långa håret. Jag berättar ännu en gång om mitt samtal med sjukgymnasten. Han säger något om att om det blir problem får de kontakta läkare som får beordra hjälp.

Motvilligt lägger jag mig och de hjälper mig upp med armarna så jag kan hålla i handtagen. Mina muskler vill inte, höger arm allra minst, tårarna rinner längst kinderna och in i öronen och jag får inte röra mig. Det är inte många minuter men får inte ner armen själv.

Mina förväntningar är låga då jag tar hissen upp till onkologen och en av deras sjukgymnaster. Här möter jag en stressad kvinna som står och väntar på mig i korridoren. Då vi kommer in i behandlingsrummet förvånar hon mig och lyssnar och sedan ger hon mig en muskulärbehandling, i drygt 20 minuter tar hon sig an mina muskler. Hon berättar vad hon ser och känner och hon får de sämsta musklerna att ge med sig. Hon berättar också lite av sin livshistoria, en historia som gör att jag förstår henne lite bättre. Sedan berättar hon att hon avsatt 40 minuter för mig även i morgon och nu vill jag gråta av ren och skär lättnad. Jag ska nog klara av min behandling.  

Sover ett par timmar och går ner till Oasen. Vilket passande namn på de två rum, där man kan ta paus från det jobbiga, vara kreativ och kan skapa nästan allt. Det påminner mycket om välutrustade slöjdsalar. Janne och Gun-Eva visar mig runt i deras fantastiska värld. Mitt första projekt ska bli ett smycke.

Strålningens tredje dag går bättre, fortfarande väldigt ont men sitter nu på onkologen, yr som en virvelvind, efter strålning och ett 40 minuters pass hos sjukgymnasten. Ska strax gå mot hotellet där jag fått tag på Anna, hotellet Björkens egna onkologsjuksköterska. Hon ska hjälpa mig att smörja mig med Linnex, nacke, axlar och rygg. Linnex är ett liniment som fungerar bättre än muskelavslappnande. Jag och Anna ska träffas varje dag jag strålas. Hon har även hjälpt mig att få ha rummet extra länge idag, då mitt tåg inte går förrän vid sextiden. Svårt att vänta sittande, men med hjälp av sjukgymnast, smärtstillande, Anna, Linnement och att jag kan sova bort några timmar med vetevärmaren så går det helt okej. Jag är helt ok.

Kommentera →

Strålning på tortyrbädd

7 Apr 2023

Efter min första tur till Umeå mår jag rent ut dåligt, väldigt dåligt. Jag provar ta treo mot migränhuvudvärken som är på gång och filosoferar över om det är en regelrätt sängfösare eller om det är en fuskvariant. Efter ett tag har jag har ont, i alla muskler man har i nacke, bröstrygg, armar och rygg. Sedan lägger jag även på nervsmärtorna i samtliga av dessa områden, bara för att spela tuff.

Vaknar fem på morgonen, efter att jag i drömmen försöker knuffa en liten lastbil fram på vägen. Det går hyfsat bra tills jag ska knuffa upp den i uppförsbacke. Det gör så ont i nacken och i armen, så bilen börjar rulla bakåt. Jag hinner hoppa undan innan jag vaknar med fruktansvärt ont i nacken. Upp ur sängen, i mild panik, smörjer in mig med Voltaren, målar på Linnex på alla smärtområden jag kommer åt. Hittar de två morfintabletterna jag fick efter sista operationen och sväljer kvickt en av dessa. Tar min vetevärmare och skyndar till mikron och snabbt i säng igen. Kan inte riktigt förklara kramperna, smärtan och värken som är där samtidigt. Känns som om vansinnet är nära.

Sedan börjar drogen att verka och jag sover en orolig och plågsam sömn. Jag vaknar ofta och är i ett dåsigt tillstånd. Topparna av det värsta är kapade och jag vill endast sova, hoppa över de närmsta timmarna. Där, i drogens näste, kan jag uppskatta att jag inte behöver kräkas. Annars är jag ju en fena på det, också.  

Hela natten, hela förmiddagen och ett par timmar in på eftermiddagen är bara ett töcken. Jag som vill uppleva och uppskatta all tid av livet är nu glad över att dessa timmar inte noteras som vanligt.

Jag tar mig alltså inte till jobbet som tänkt, dagen efter min CT scanning. Tur att man är rik, då ännu en karensdag måste nyttjas. Vad ska jag göra med alla mina pengar? Jag menar, halvtids pensionär, plus karensdagar!!?

Helgen spenderas i stugan med mina kära. Jag gör saker, är så trött men jag får vara med familjen och framför allt med min son. Får nog erkänna att hopplösheten vill inta min kropp. Hur ska jag klara min strålbehandling? Jag känner mig lite uppgiven och det är inte riktigt min stil. Ska sanningen fram så gruvar jag mig för stålningen, den som jag av andra cancerpatienter fått beskriven som lindrig…

Jag repar lite mod när jag planerar hur jag ska tackla mina problem. Jag ska ringa onkologen och berätta vad som hänt och se vad vi kan göra för handlingsplan. Jag har en idé om vad jag kan göra förebyggande och vill veta vad vården kan göra och om jag kan få hjälp direkt efter strålningen.

Måndag morgon ringer jag och berättar om min situation. Vi gör upp en strategi efter min idé och sköterskan ska ringa den sjukgymnast som är kopplad till onkologen och se till att de ska ha mig på bevakning. Jag ska ta full dos av paracetamol och ibuprofen två timmar innan och ha vetevärmaren på plats en halvtimma före. 

Tisdag och tåget till Umeå anländer inte i tid. Jag får tillgång till mitt rum direkt och skyndar i mig lite lunch. Inser att jag inte följt, kunnat följa ,min del av planen men får i mig en Ipren i farten. Stressad går jag så snabbt min hälsena tillåter, till strålningen. Möter en vän, tillika en bröstcancerdrabbad, i korridorerna. Vi tar oss tid att kramas och pratas vid en stund. Vi har inte setts på många år. Vi bestämmer att vi ska ta en lunch efter påsk. Min snigel till hälsena och jag, skyndar sedan vidare.

Med andan i halsen blippar jag in mig med körkortet och hinner nästan placera rumpan i stolen då jag ropas upp. Oskar, Oskar med det långa håret, hämtar mig till rum fem. Oskar ger mig fortsatt information. Han instruerar mig vad som kommer att hända och kollar om jag har frågor. Jag berättar om min problematik med kroppen och att det inte gick så bra sist jag skulle ligga i positionen som krävs. Jag säger vad sjuksköterskan och jag kommit överens om och att sjukgymnasten ännu inte hört av sig. Han kollar på datorn och läser att hon ska kontakta mig i morgon. Jag börjar att hålla en mental tumme, hålla den ihopp om att det ska gå bättre än sist.

Jag blir visad till rummet med strålningsapparaten och Svenbjörn, med det korta håret och får därefter ta av mig på överkroppen och lägga mig på tortyrsän... Nej, jag menar strålningsbritsen. Huvudet ska vara i den hårda formen, armarna håller jag om handtagen ovan för mitt huvud och benen, nästan vinkelräta, på en kudde.

Oskar och nu även Svenbjörn står på var sin sida, mäter upp och drar mig lite hit och dit med hjälp av handduken jag ligger på.Tillslut är de nöjda. De ber mig hålla andan på det sätt jag tränat innan. Sedan är det dags att starta.

De drar sig tillbaka till styrrummet, varifrån de styr allt och säger åt mig vad jag ska göra. Först tar de röntgenplåtar för att de ska vara säkra på att jag ligger på millimetern rätt. Det kommer de att göra inför varje strålning för att kunna garantera att det blir riktigt.

Strålningen ska börja och de ber mig ta ett djupt andetag. Jag lyckas fylla lungorna så där exakt som de vill ha det samt hålla andan länge, så de kan stråla länge. Efter någon minut börjar det pirra i kotorna och strax därefter kommer nervsmärtorna i nacken, ut i höger arm, in i armbågen och vidare ner till höger lillfinger. Hela höger sida av ryggen drar ihop sig. Jag får släppa ut luften och andas som vanligt en stund och sedan fylla lungorna ordentligt igen.

Där jag ligger, tröstar jag mig med att jag är i alla fall bra på att skydda mitt hjärta med att hålla andan på rätt sätt och länge, i och för sig gör det inget om jag misslyckas. Det kan nämligen inte bli fel, det är en smart apparat jag ligger i. 

De kommer in till mig igen och säger att det är klart, att jag får ta ned armarna. Det är svårt. Hjärnan meddelar musklerna vad de ska göra med de är inte med på informationen. Det är nu ordentligt ont i hela övre delen av rörelseapparaten och jag får lite hjälp.

Jag tar på mig mina kläder och säger tack för idag och går sedan sakta den långa vägen tillbaka genom sjukhuset, till hotellet. Väl där hämtar jag vetevärmaren på rummet, åker ner till receptionen och värmer den i mikron. Jag tänker att två och en halv minut är väldigt länge. Upp igen och in på rummet och formligen däckar med värmaren på kudden. Jag slocknar nästan genast och sover i cirka tre timmar. Jag vaknar både till illamående, smärtor och trötthet.

På kvällen skriver jag med vänner och familj och tar sedan en promenad. Det senare känns som en otrolig frihet. Än kan jag och orkar jag det. Skriver på min blogg innan en orolig sömn tar med mig in i drömriket. Där i drömmen, är vissa vänner ordentligt sjuka, samtidigt som vi ska ha en återvändarfest. Jag missar hela festen, för att jag strålats så sent på dagen och sedan är jag tvungen att sova för att orka vara med. Jag missar de flesta av mina kompisar som jag inte träffat på flera år. De verkar inte alls bry sig om mig, söka upp mig och de jag hann träffa la knappt märke till mig. Jag känner mig ensam, övergiven och ledsen. Är så lättad då jag vaknar alldeles för tidigt och inte kan somna om.

Kommentera →

CT scanning, tatueringar och tacksamhet

5 Apr 2023

Som en yr höna tar jag för mig av frukosten. Går fram och tillbaka mellan alla stationer, lyckas skapa översvämning i tekoppen. Ler lite genant och får välvilliga leenden av två vänligt sinnade kvinnor. De säger något i stil med att det inte är så lätt. Man ska tydligen inte trycka två gånger på varmvattenknappen. Kopparna tillåter inte detta.

På rummet en dusch, lite vila och packande och lämnar nyckeln till en kartritande receptionist. Väskan får jag lämna i ett bagagerum. Jäklar, vad långt bort onkologen ligger i jämförelse till där jag befinner mig och det ser ut som en labyrint på kartan jag får. Jag hittar ändå ganska lätt men de har gömt receptionen runt ett ondskefullt hörn. Kvinnan bakom plexiglaset tar mina uppgifter och frikort och beskriver sedan var mina två anhalter är. Finner sedan rätt väntrum och slår mig ner.

Här känner jag mig inte hemma, inte väl till mods. Lite otäck stämning, det är för stort och för många människor tätt intill varandra. Vi är åtskilliga som väntar på vår tur, vår tur att få möjligheten att bekämpa det lömska. Jag känner mig som om jag är sjuk, som om jag är på väg att läggas in.

Sedan kommer glada LäkarHanna och ropar upp mitt namn. Så skönt att lämna väntrummet och få ta plats i en stol intill henne. Hon ser välkomnande på mig genom sina runda glasögon. Hon har ett skrivblock framför sig och börjar sedan att fråga mig om min hälsa.

Hanna ger mig massor av information, om vad som ska hända mig under dagen och varför de gör de olika momenten. CT röntgen är inte för att se om det något elakt kvar i min kropp utan för att hitta exakt rätt vid strålningen. Jag ska få två bläcktatuerade prickar i samma syfte.

Biverkningarna är framför allt trötthet, hjärntrötthet och hudrodnader, eventuella sår. Men hon är noga med att säga att dessa inte är strålningsskador. Man ska vara försiktig med solen efter denna behandling, använda ordentligt med solskyddsfaktor och eventuellt tunn textil. Strålningen kan också medföra att bröstet blir knöligt och deformerat, fortsätter hon att förklara. Hon berättar att efter ett år så får man konsultera en plastikkirurg. Då kan man kolla på olika lösningar på eventuella missprydande förändringar. Man kan få lite skador på lungan, det mesta av övergående form som lunginflammation och lite mindre förändringar. Hon frågar mig om jag röker och förklarar att det är bra att jag inte gör det, för då förhöjs riskerna med strålningen med 50 procent.

I och med att jag har min sjukdom i vänster bröst, på samma sida som hjärtat, finns det en del risker för min lilla pump. Man följer därför några viktiga säkerhetsregler men det ska jag få veta mer om på röntgen. Man ska bland annat hålla andan under själva strålningen för att strålarna ska skickas då de är så långt bort från hjärtat som möjligt.

Hanna både ler och lyssnar på mina enstaka frågor och besvarat dem vant. Vår träff avslutas och jag visas ut i väntrummet som jag skyndsamt passerar. Jag sätter mig, något vimsig av allt jag fått höra, ner i Q områdets restaurang och skriver ner några punkter om det jag fått höra.

Efter ganska lång väntan tar jag mig till rätt väntrum. Det här är ett varmare, vänligare och mindre skrämmande rum. En kille dyker upp och ropar: Lundström och jag funderade på att hoppa upp, ge honnör och ropa: Sir! Yes, sir! Det här är Robin med de snälla ögonen och många tatueringarna. Jag visas till CT rummet. Där finns två människor till.

Robin med tatueringarna, är den som ger all information. Han visar apparaten med den stora ringen. Den ser ut som en portal. Jag föreställer mig att man åker in och sedan kommer man ut frisk, på andra sidan. Tycker om min hjärna som målar upp den bilden för mig.

De är fina Robin och tjejen på min andra sida. De scannar mig med hjälp av portalen och ritar på mig med permanent penna. Jag säger att de ser väldigt glada ut att få rita på mig och frågar om bild varit deras favoritämne. De skrattar gott. Sedan är det dags för dem att ge mig mina nya tatueringar. Nej, inte sådana där snygga som Robin har, utan jag ska få två bläckprickar tatuerade på utsidan av revbenen. Jag försökte få dem att göra något snyggare och Robin påstår att han gjorde en miniatyr blomma. Den andra tatueraren på min andra sida, berättar att hon också gjort något snyggt men så litet att det inte går att se.

Sedan får jag tydliga anvisningar om hur jag ska andas och hur jag kan titta på en stapel på skärmen ovanför mig. Stapeln påverkas av min andning och ska växa på höjden och komma in i en grön kvadrat. Då den är där ska jag hålla andan. Jag får hjälp att få träna lite till och de förklarar att då stapeln är inne i fyrkanten kommer jag att kunna ta emot strålning, tappar jag luft eller andas ut så slutar strålningen. Nu är jag färdig. Jag har fått andningskörkortet för att kunna börja med min strålning nästa vecka.

Min vän som bor här i Umeå har skrivit med mig under tiden. Hon ska komma och hämta upp mig för att vi ska hinna ses lite. Jag går hela långa vägen tillbaka genom sjukhuset och hämtar min väska och blir upphämtad av min kära vän och får en stor, varm kram. Min vän har oftast tusen järn i elden och hennes tummar är snabba på telefonen då så krävs. Hennes multitaskande är imponerande.

Vi åker till hennes hem där jag får ett varmt mottagande av resten av familjen och ganska snart visas jag till en säng att vila på. Hennes make gör undertiden lasagne, min vän utgör ännu en gång chaffis och jag får lägga mig att sova en stund. Jag känner mig varm i hjärtat där jag ligger och är glad för mina nära. Då jag vaknar äter vi tillsammans. Min vän, tillika kusk, tar mig sedan till tågstationen. Så värdefullt att hon finns, så mycket värme hon ger.

På tåget ringer jag upp vår kreativa kamratcirkel och vi är kreativa på avstånd. Vi är tre som kan träffas och det är med glädje jag hänger med dessa goingar i nästan en timme där på tåget. Vi drar några tarotkort också. Ska läsa vidare på mina svar då jag har en hjärna som kan förstå ord.

Min taxi väntar och då jag väl kommer hem, med ont i nacken, nervsmärtor ner i armen, muskler som hårda cylindrar, hjärntrött, med käkarna nästan gäspade ur led, lite hurven och ynklig, då går jag in i mitt mörka hus och finner att far har gjort upp en eld i kaminen! Denna värme och det mysiga ljus det skapar är svårt att beskriva. Min bror har dessutom bytt pelletsbrännare och mor är ute med mina hundar. Då mina kära, då kan man lägga sig ner och gråta, av ren och skär tacksamhet, över sin fina ursprungsfamilj. 

Kommentera →

Bilar och NUS i Umeå

4 Apr 2023

Jag arbetar, tredje dagen i rad, inte så märkvärdigt för de flesta, för mig, med min kropp och knopp, är det en utmaning. I slutet av arbetsdagen är jag fantastiskt tom, i huvudet och i energimängd. Jag går ut till bilen som jag dagen till ära, använder på grund av en kinkig hälsena som inte förstår att vara mjuk och smidig och fungera som sin gelike. Jag dunsar trött ner på förarsätet, stoppar nyckeln i låset och försöker vrida om, nyckeln rör sig tre millimeter och sedan är det helt stumt. Jag ruckar på ratten för att se om rattlåset bråkar men nej. Rattlåset slår inte ens in och tändningslåset är fortfarande stumt. Jag gör allt som en erfaren Volkswagenägare, med många års erfarenhet, kan tänkas göra. Men nej.

Min arbetskamrat, provar hon också, men icke. Hon erbjuder mig skjuts hem så att jag kan prova reservnyckeln. Mia, den som inte vill störa, säger: Inte behöver du. Hon upplyser mig frankt: På en sån fråga säger man nej tack eller ja tack. Jag ändrar mig skyndsamt till ett: Ja tack. Hem, hämta nyckel nummer två. Men som vi trodde hjälpte det inte. Hem igen, utan att säga: Du behöver inte.

Jag knallar in och stör min bror på jobbet. Behöver rådfråga. Han undrar om jag försökt våld, alltså mot ratten. Just det våldet är oanvänt idag. Vi åker och kollar. Våld, fungerar inte, här heller. Vi drar till Skellefteåbil för att kolla vart kan vi bogsera och lämna eländet, jag menar pärlan, för första hjälpen.

Hundarna behöver ut, banan behöver intas och min bogserlina behöver hämtas. Den ligger malplacerad i en låda i garaget, ändå sedan min olycka för sex år sedan, då den bilen behövde lösas in. Den har glömts bort, då inte behövts förrän idag.

Tillbaka till den tjuriga bilen för att fästa dragkroken som ligger vid reservdäcket. Hm. Men ursäkta, Volkswagen, vad i … tänkte Ni på då min tillverkade min Golf och några andras?! För att komma åt gängningen behövdes en bror, en Mia, en slöjdlärare men framför allt en vaktmästare med tyskt ursprung! Halva främre delen av bilen var ju för helsike tvungen att monteras lös, för att ens kunna gänga fast dragkroken! Jag är mycket tacksam för hjälpen, för den ängel som kom, som sänd från ovan, i form av vaktmästare. Annars hade nog undertecknad till slut sparkat in höger sida av nosen, på bilen alltså.

Jag vill ha en bil som jag klarar av att göra sådana saker själv! På min hädangångna Passat, välsigne den raringen, var man tvungen att ta lös hela fronten för att kunna byta framlamporna. Det behövde jag inte på mina gamla Jettor. Där kunde jag göra det själv och det fanns en ring under bilen där man kunde fästa linan. Hm, ber om ursäkt för sidospåret.

Då rattlåset faktiskt inte fungerade, kunde bror bogsera mig till bilverkstaden där vi dumpade pärlan. Sedan hem igen. Väldigt tacksam mot min bror och grinfärdigt trött, utan energi, inser jag att jag inte bokat boende i natt på Nus i Umeå. Det fungerade inte via nätet i morse och nu finns inga rum att boka. Med röda ögon, som nu ligger i kors, ringer jag och får tillslut hjälp av en sköterska på hotell Björken, för man kan inte själv som patient, boka rum direkt på Björken. Tacksam, utöver det vanliga, lägger jag på.

Ett snabbt lunchintag vid tre och kraschar därefter på soffan en stund. Hundarna ligger på mig och vi sover de dödas sömn och därefter återfår jag i alla fall tron på livet. Tröttheten är nu inte helt bedövande och förlamande längre och jag verkar inte bryta ihop i gråt. Mor och far kommer för att ta hand om Smilla och Aska, de ska få bo på Lundströms hundpensionat igen. De är alltid överlyckliga över att få träffa mormor och morfar.

Sedan kommer jordens lyx fram till min dörr. Det är en taxin, sjukresetaxin. Taxin som ska ta mig till Jörns tågstation, för vidare färd till Umeå. Denna fantastiska service bringade mig till tårar då jag bokade sjukresor förra veckan. Tänk att den förmånen finns.

En Tesla taxi står på min gård. Jag stirrar dumt på handtaget, eller på stället där handtaget borde sitta. Är det ett practical joke månne eller har min intelligens sjunkit kraftigt av dagens vedermödor? Taxichauffören öppnar rutan lite och säger: Använd tumme och pekfinger. Aha, designen kräver att jag tycker in randen där handtaget borde vara och då kommer en spak ut och jag kan öppna dörren. Inser att jag är tekniskt eftersatt på bilar. Men om jag jobbade med att designa bilar skulle det ändå vara ordentliga handtag och en synlig dragkrok under fronten på alla bilar samt att man inte behöver ta loss halva bilen för att kunna byta en trasig lampa.

Taxichauffören har starka åsikter om skolan och politik och vi pratar hela vägen fram till Jörns tågstation. Stationen tar hand om mig i min väntan och trettiominuter går snabbt. Nattåget som glider in känns kanske inte så nytt men är klart mycket bekvämare och snabbare än en buss. En stor, svart pudelliknande hund försöker charma mig där på tåget. Saknar mina lite där jag sitter.

Kan inte sova som jag planerat men ljudboken gör resan kort och är framme på Umeå östra station 20 över nio. Fantastiskt att tåget stannar precis vid sjukhuset, så enkelt. Rulltrappan upp har strejkat. Funderar över varför det känns som om det alltid är trapporna som ska ta en upp som vägrar att arbeta?

Då jag och min gnisslande hälsena, tagit oss till toppen, pekar en vänlig kvinna ut vägen till hotell Björken. Hade mina glasögon befunnit sig där de skulle, på min näsa och inte i väskan, hade jag nog sett hotellet själv.

En väldigt varm och sympatisk kvinna sitter i receptionen och hjälper mig med nyckel och svarar på mina frågor. Hon förklarar att lunch, eftermiddagsfika och middag varje dag kostar 110kr. Billigt, tänker jag och är ännu en gång tacksam över det land jag bor i. Hon säger också att jag får familjesviten, då alla andra rumstyper är bokade. Jag ryms alldeles utmärkt, med tre sängar till övers.

Jag hör av mig till mina nära, som är med mig i tanke och hjärta och meddelar att jag är på plats och lyssnar sedan på min ljudbok ändå in i sömnen. Dock vaknar jag med jämna mellanrum hela natten, skulle tro att det är nästan varje timma. Tänker den viktiga tanken, där någonstans vid fyra, att jag måste ta reda på vilket sänglinne de har i sängarna, så mjukt och lent mot huden och somnar därefter om, igen.

Kommentera →

Snart dags att känna mig fri

20 Mar 2023

Väntetiden kändes verkligen lång denna gång och det blev en låg, lite ledsam start på sportlovet. Jag var alldeles för långt fram i tanken, ville att tiden skulle gå snabbt, här och nu fanns inte. Efter en mental, tydlig omruskning av mig själv, kunde jag dock vara närvarande på halva sonens lov och det blev bra tillslut.

Så kom äntligen dagen för återbesöket efter operation nummer två. Jag vaknar efter en hemsk natt med massor av mardrömmar där diverse odjur och monster ville ta död på mig, vaknade, trodde jag men de skulle döda mig ändå, vaknade igen men även denna gång var det på låtsas och jag fick springa för livet. Till slut stiger jag upp för att drömmandet ska sluta.

Hundarna och jag äter frukost och går på promenad. Pappa Rolfs Taxi dyker upp vid dörren och vi åker förbi mamma Margiths hunddagis, som ännu en gång står till vår tjänst.

Vi brukar hinna prata mycket på våra turer min far och jag men på grund av mardrömmarna sover jag bort nästan hela denna resa. Incheckning via telefonen denna gång och jag har för länge sedan slutat att betala, då man är stamkund på stället.

Jag blir lite stressad då jag försöker checka in: Du har inga besök inbokade. Åh, nej. Har jag missat något? Har de skickat brev, meddelande, försökt ringa? Provade tre gånger till och då hade jag, tack och lov, en tid.

Ger mig av till bokstaven D och tar hissen till våning fem, skriver papper för reseersättning, postar den och slår mig ner i väntrummet. Det finns en oro i mig där jag sitter och ser på nyheter. Om jag såg dem idag igen skulle de fortfarande vara nyheter, för jag registrerade ingenting av det jag såg.

En för mig, ny sköterska hämtar mig men jag hinner säga hej till Maria, bröstsjuksköterskan i korridoren. Det känns tryggt att i alla fall få se henne, då det inte är hon som visar mig fram. Jag kan leta upp henne om det skulle behövas. Nya sköterskan berättar att folk inte kunnat checka in här på morgonen men säger att jag hade ju lyckats. Det förklarar mina problem. Tänker med glimten i ögat: Jag är ändå liiite bättre än de andra…

In i mitt vanliga rum, det kala, kalla behöver jag endast vänta ett par minuter innan min alldeles egen kirurg, Lena med de många örringarna, kommer. Idag har hon med en ny ST läkare som jag aldrig träffat. Vi hälsar lite och Lena frågar hur jag mått efter senaste operationen. Jag berättar att kroppen mått förhållandevis bra, haft mindre ont än efter den första operationen, som var större men att knoppen haft det lite jobbigare.

Hon, min hjälte i dramat, berättar till min lycka och oerhörda lättnad, att de inte funnit cancer i någon form, situ eller annat, i det senaste provet. Det är jättebra, berättar hon vidare för annars hade nästa steg blivit att ta bort hela bröstet.

En underlig lättnad börjar nu ta form i mig, en sparsam lättnad kanske. Det här är så bra som det kan bli och jag väntar liksom ändå på ett men. Men det kommer inget men. Jag hör mig säga något om att: Är det allt? Är jag klar? eller något liknande och Lena med det tuffa håret bekräftar detta. Jag hör mig otacksamt säga något i stil med: Det var en lång resa. Tänker på att pappa kört mig ändå hit för ett sådant kort men positivt besked. Jag läxar upp mig själv ordentligt i tysthet och skäms för min kommentar, för ett sådant bra besked, även om det är kort, åker man hur långt som helst.

Lena säger att hon vill se såret också. Hon tar bort sårtejpen och ser rätt nöjd ut: Fortfarande svullet men jag behöver inte sticka dig. Det låter toppen att inte behöva tömmas på vätska, för det är ont nog ändå. Jag tackar för det och jag säger att jag tycker att hon fått till såret jättefint, för hon hade sagt innan att då man måste operera två gånger på samma ställe, brukar det inte bli lika fint. Så vi får vara nöjda, säger hon och ser lite befogat mallig ut. Det är jag verkligen, nöjd alltså. Lena är min kropps hjältinna. Jag är just nu, cancer i situ fri och jag har både mitt bröst och min bröstvårta kvar och det är tack vare Lena och hela vårdteamet runt omkring.

Jag har min vårdplanering med mig men den behövs inne fyllas i. Där står det redan om strålningen och jag frågar när strålningen börjar och hoppas att hon ska säga: På måndag, om tre dagar men får förklarat att det är Umeå som skickar kallelsen till strålningen så jag måste sjå mig lite.

Tänk Mia, nu är det endast tre veckor med strålning kvar, sedan är du färdigbehandlad. Det är så stort. Det är gigantiskt. Jag är snart klar. Kan det vara över så här snabbt? Det känns lurigt att jag ska lita på det. Nej, jag menar inte lita på vården, för de har varit fantastiskt professionella, utan jag kanske inte fullt litar på vad min kropp ska hitta på. Den har ju visat sig opålitlig i många år men jag tänker att den faktiskt får hålla sig på mattan, i alla fall i denna fråga.

Jag har fått förklarat att jag har en viss ökad risk att få samma sak igen, att jag har en ökad benägenhet att drabbas men att de ska hålla extra koll på mig de närmsta fem åren. De tycker jag låter bra, förtröstansfullt, att de ska hålla koll på min opålitliga kropp, för då får jag kanske möjligheten att slappna av lite, säga till min ibland överarbetande hjärna, att ta det lugnt, att lita på andra som har mer kunskap och koll, att kvacksalvaren i mig faktiskt kan ta paus. Nu är det dags att vila från hjärnspöken, nu är det dags att åka hem, nu är det dags att börja leva på riktigt igen, sluta vara i limbons grepp, nu är det dags att vara fri. Bara lite strålande strålning först…

Kommentera →

Limbo

9 Mar 2023

Då de fixat min sjukresa letar jag upp väntrummet för att parkera mina saker, vill köpa lite bubbelvatten till hemresan. Tror fortfarande operationsteamet gjort experiment i min mun då jag varit nedsövd.

Det sitter endast en man i väntrummet, en som ser otroligt vänlig ut. Jag frågar honom om han kan hålla kolla på mina grejor medan jag går och köper något att dricka. Han ler välvilligt och ser på mig med snälla ögon och säger att det går bra. Tänk att människor kan se så rara ut som han gör.

I kiosken har de ett erbjudande på två bubbelvatten för priset av en och med mitt behov av att dricka tänker jag att alla nog är törstiga idag. Med två flaskor av olika slag, går jag tillbaka. Jag möter mannens blick när jag kommer in i rummet, håller fram de två flaskorna mot honom och frågar om han vill ha en. Hans ögon börjar strålar och han utbrister: Tack gärna! Jag ska åka 24 mil så det kan behövas. Han väljer en och fortsätter med att säga att det inte är många som skulle göra som jag gjorde. Jag ler och säger något om att vi nog alla skulle göra så oftare. Han håller med.

Min taxi kommer och chauffören ropar upp mitt namn som om jag var hos tandläkaren. Trevlig resa, önskar jag min väskas väktare och går ut till den uppvärmda bilen medan jag beklagar för min följeslagare att jag nog kommer att vara en tråkig passagerare. Jag är trött, har slut på energi och vill bara ha en kort, snabb hemresa.

Resan går fort men inte för att jag somnar, utan på grund av att vi har mycket att prata om. Vi har tid att avverka många intressanta ämnen och taximannen hinner berätta mycket om sitt liv. Han ger energi där han sitter. Jag lyssnar och inser att han förmodligen föddes som en brinnande entreprenör och har levt ett intressant och intensivt liv med många järn i elden, varit passionerad inom många yrken, offrat en hel det och vunnit annat. Spännande att lyssna på honom i sin nuvarande roll.

Det är underbart att komma hem. Nu är det slut. Det väl i alla fall slut på dessa fragmentariska operationer? Nu är väl allt borta? Inga mer restprodukter av någon ofullständig cancer? Ska de finna ännu mer, ska patologen ha fler invändningar? Jag tror inte det, vill inte tro det.

Jag önskar nu att bara få ha mitt återbesök, ta emot ett gott besked, få strålningsplanen och göra mina strålningsveckor. Det är och har varit svårt för mig denna gång, att i denna sjukdom hitta hur jag kan hjälpa mig själv att bli bättre, att bli frisk. Jag brukar vara bra på det, hitta lösningar på svårigheter, sjukdomar och skador. Nu väntar jag bara och vänta är inte min styrka. Jag har hamnat i väntan förut, varit i uppbyggnadsfas otaliga gånger men jag verkar inte komma till uppbyggnaden än på ett tag. Känns som om jag är i ett tärande, avvaktande stadie, Jag är i limbo.

Mina bästa trupper står inte att finna eller det är snarare som om jag inte kunnat ge tydliga order till de jag har hittat. Vi har mest planerat och prioriterat vila, avslappning och att ta oss igenom de väntande dagarna. Jag har inte hittat den snillrika anfallsplanen, ännu, måste få ett bättre underlag först.   

Jag brukar aldrig längta till att dagar bara ska gå, försvinna, passera. Jag brukar kunna uppskatta vägen till målet, oavsett mål. Jag lyckas fortfarande glädjas stundvis, ta ögonblick, tillfällen, samtal och möten, titta på dem lite utifrån och njuta av det jag har. Men det känns som om jag kan offra ett par veckor för att bara komma framåt. Det är dumt, varje dag brukar ha ett värde för mig, jag vill uppskatta varje dag fullt ut. Jag ska göra det igen, alldeles snart.

Idag har jag låtsas att jag inte är sjukskriven, idag och resten av veckan låtsas jag att jag har sportlov med min son. Vi börjar kanske med en kopp varm choklad imorgon bitti och kanske grillar vi korv till lunch, över öppen eld i vintersolen. Imorgon ska bli en bra dag, Det har jag och mina vilande trupper bestämt. 

Kommentera →

Cancer i situ, en ulv i fårakläder?

3 Mar 2023

Vaknar ur narkosen och är som vanligt hög och illamående. Tänker ännu en gång: Jag skulle aldrig klara av att bli narkoman, inte för att det någonsin varit min strävan, men mediciner och jag, vi är liksom ingen bra kombination. De har alltid alldeles för liten smärtstillande effekt, de medför alldeles för mycket yrsel och illamående och jag får inga roliga efterverkningar alls, med andra ord, allt annat än festligt.

Yrvaken inser jag att jag nu har en nygammal övervakare, tornedalingen med den kraftiga rösten. Idag är han dock mer lågmäld eller, förmodligen är det jag som är mindre känslig.

Jag är mest glad över att operationen är över för denna gång. De pysslar om mig i fixarrummet, det vill säga, låter mig sova, välsigne deras själar, de låter mig sova. Jag vaknar, sover, vilar, durar och bara finns. Durar, betyder förövrigt, slumrar, för de enstaka själar som inte känner till det viktiga begreppet.

Då jag ligger där, tänker jag på att jag inget kan göra för att ta reda på hur min operation gått. Jag kan endast anvara, vänta tills kirurgen har möjlighet att komma förbi och även då kan jag bara få en liten inblick, då det ofta krävs analyser i sådana här fall, för att få hela resultatet.

Även denna gång, fick jag en ost och skinkklämma serverad till en välkyld päron Festis. Också vid detta tillfälle önskar jag en till, en till, för att släcka en törst som känns osläckbar. Flinar då jag lite påverkad, filosoferar över vad de egentligen gör med en då man är sövd. Kanske häller de i en mindre påse sand i munnen, kanske cement eller mjöl. Lite lurig i huvudet somnar jag om.

Tillslut är jag så pass vaken att jag börjar prata om att få åka hem. Det är över nu, det är över för nu och kanske, men bara kanske är det över för sista gången. Jag får höra att jag förtjänar en taxi. Jag tror inte riktigt mina öron. Taxi. Kan nog här inte förmedla hur glad det gör mig. De bussar som sjukresor ordnar, har för dagen redan lämnat Sunderbyn. Och buss innebär en hel del skumpande för en nyopererad kropp. Taxi känns som en ofattbar lyx.

De börjar göra mig i ordning för att kunna bli av med mig. Dan, tornedalingen, tar bort portarna från mina händer, Urban dopar mig med lite piller. Jag får tillgång till toaletten, utan att kunna producera koncentrerad WC-anka-superblått. Jag frågar om jag kommer hinna träffa kirurg Lena och de säger att de väntar henne strax. Hon håller på att avsluta en annan operation.

Dessa hjältar här i Sunderbyn, dessa fina, utbildade, kunniga hjältar, agerar väldigt proffsigt i sin vardag, i det som är min overklighet. Tänk att jag kan få all denna hjälp, att de ser till att jag får allt som krävs, allt för att jag ska kunna leva vidare länge än. Jag ryser då jag tänker på hur farligt nära jag skulle kunnat vara något mycket värre. Det hade bara behövts att jag bestämt mig för att skippa mammografin, den som flyttats från min hemort. Struntat i den för det är ju bara två år sedan sist och jag skulle offra en hel arbetsdag (50 procent för mig) för att hinna med en, maximalt tio minuter lång plåtning på röntgen.

Lena, med det tuffa håret, kommer och berättar saker som jag förväntat mig, att operationen har gått bra och att de har nu också tagit bort marginalen som låg lateralt. Hon har kunnat arbetat bevarande även denna gång. Sedan informerar hon även om saker jag inte förväntat mig, för trots att allt låter fint och positivt, ser hon ändå till att förbereda mig på en eventualitet… Hon säger, att om de nu inte lyckats avlägsna hela sjukdomen från mitt bröst, finns det risk att de måste ta bort hela bröstet. Min tankeverksamhet går direkt ner i slow motion. Jag har ju inte cancer, utan cancer i situ, kan det verkligen gå så långt? Förstadie till cancer, känns plötsligt inte alls lika harmlöst som jag kanske ändå föreställt mig. Är min icke cancer en ulv i fårakläder?

Kommentera →

Sura, fräsiga tanter och skyddsänglar

2 Mar 2023

Efter att min son och jag skiljts åt efter en lång kram och ett vi hörs snart, går jag till busstationen. Det är ganska många som ska åka med samma buss som jag så jag ställer mig på lite avstånd. Jag vill bara komma iväg och göra, det som jag tänkt ska vara, min sista operation.

Då bussen kommer går jag fram och avvaktar tills det blir min tur. Plötsligt stelnar flickan framför mig till och börjar titta sig omkring. Jag frågar om hon är vid fel buss men hon berättar att hon glömt sin mössa på den andra bussen. Den står kvar. Jag säger att jag passar hennes väskor och håller bussen om det behövs, så kan hon hämta den. Hon skyndar iväg.

Under tiden kliver allt fler på efter att ett äldre par tillslut får till koden på betalkortet. Jag visar kvinnan bredvid mig att hon kan kliva på före mig. Men hon ler kyligt och fräser fram att hon måste ju sätta in väskorna först, för de ska ju inte in där, hon pekar in i bussen. Jag säger att jag kan hjälpa henne och går till bussens lastutrymme. Lite surt säger hon: Men där får man väl inte sätta ni själv? Jag öppnar luckan och det är alldeles tomt. Jag ler och hon ler lite tillbaka.

Flickan med mössan kommer och jag visar henne luckan som nu är öppen. Jag kliver på bussen, frågar chauffören om det var ok att lasta in och han svarar: Självklart. Jag vänder mig till den fräsiga kvinnan och sa att allt var ok. Då ler hon mycket varmt och säger att: Det nog är lite annorlunda här uppe i norr, i södra Sverige kan man inte göra så. Jag bara ler.

Ingen komfort denna gång heller men fortfarande gratisresa. Busschauffören vinkar igenkännande in mig, utan att jag behöver säga mitt namn. Arvidsjaur är inte så stort.

Resan är skönare denna gång. Jag vet ungefär vad som väntar mig under resan och vid framkomsten men framför allt, vad som väntar mig imorgon. Det känns lite som rutin men förhoppningsvis en väldigt kortvarig rutin. Väl framme tackar jag för resan och går till hotell Vistet. Jag frågar kvinnan i receptionen när jag som tidigast kan få komma in på mitt rum. Hon kikar på skärmen och trycker lite på tangenterna och säger att jag kan få tillträde med en gång. Det finns änglar på det här hotellet. Denna gång får jag rum 415, förra gången 515. Det känns tryggt.

Jag gör samma procedur som för fyra veckor sedan, skyndar mig att lägga mig under täcket för att få sova igen lite av det jag inte sov i natt. Efter sömnen köper mig en drickyoghurt och en grov smörgås med skinka och ost. Det får mig att tänka på när min son glatt kom hem för någon vecka sedan och berättade att han hade fått en plastsmörgås, med ost och skinka och den hade varit god! 

Jag vilar och lyssnar på bok. Middagen består även denna gång av kyckling men utan pappsmak. Min vän kommer, ännu en gång med gåvor. Jag försöker med att hon kommer att bli ruinerad men hon säger att hon vill ge mig stöd. Hon har stickat gröna vantar med vackra flätor, köpt mig en skyddsängel och medicin, medicin i form av choklad, olika sorter och kakaohalt, så omtänksamt. Hennes sambo kommer också och vi fikar, kaffe, te och choklad. Skönt att få besök, känna värme, distraktion och prata bort lite tid.

Vi skiljs med kramar. När jag sedan går ner till kvällsfikat träffar jag på en kollega och vän. Helt oväntat är vi här samtidigt. Det blev ett gott kvällsfika i trevligt sällskap. Min fina unge ringer också och han och hans pappa önskar mig all lycka till. De hade varit och åkt skidor och verkade fulla av energi.

Upp till rummet för tvagningen och den inbakade flätan. Ner i bädden för att möta en hemsk natt. Slumrar i mardrömmar, vaknar och sprayar halsen med förkylningsspray, för det känns som om jag håller på att bli sjuk. Vaknar och tar halstabletter att suga på, trots fastan. Jag kan inte åka dit nu, för då skjuts operationen upp. Kliver ur och i sängen hela natten, slumrar, drömmer jobbiga, stressande drömmar. Låt mig bara få vakna frisk och göra min operation.

Till slut kommer tiden då jag får gå upp och duscha. Till min obeskrivliga glädje har inte mina symtom blivit värre. Jag tar mina mediciner och dricker den lilla vattenranson man får skölja ner den med. Är törstig, trött och matt i hela kroppen.

Checkar in och får bida min tid, alldeles ensam i väntrummet. Kirurg Lena, med det tuffa håret och många örringarna, kommer med sin ST och ritar på mig igen. Nej, det blir inte snyggare denna gång men mycket mindre streck.

Gänget före mig är redan intagna till sina operationssalar då jag kommer till fixarrummet och det visar sig att jag får lugn och ro. Denna gång är det Urban som sätter in en port i handen och ger mig lite mediciner. Vi skojar en hel del om resor, snus och andra viktigheter. Innan han lämnar mig åt mitt öde säger han: Gå ingenstans nu. Mitt svar blir: Ta du och gå och boka din resa till Kroatien, för alla  dina sparade snuspengar. Han svarar med ett förvånat tonfall: Du är ju rolig... Han hade ju inte behövt låta fullt så förvånad.

Jag får vänta länge i fixarrummet men hittar tillslut en position på den hårda britsen, som gör att jag kan dåsa iväg en stund. Tre timmar efter att jag kom till salen hämtar en snabb sängkörare, nej inte sängfösare, mig till operationssalen.10.37 står det på skylten när jag skjutsas in.

Väl där kommer det många sköterskor, undersköterskor och läkare och säger hej och presenterar sig. Det blir nog så rörigt i huvudet av alla människor. De rättar till lampor som kommit ur kurs efter att ha blivit grundligt rengjorda. Den jag väntar på, Lena med det tuffa håret, kom då jag redan blivit ljuvligt drogad och borta för världen.

Kommentera →

Nära nu

26 Feb 2023

Min andra operationsdag blir en dag tidigare och det känns underbart att inte behöva vänta den där lilla, enda dagen extra. I morgon bär det av till bussen och Sunderbyn och arla tisdag morgon, blir ingreppet.

Här i väntan har jag fått prata med kurator Elin över telefon. Jag skojar lite och säger att jag vill ha en mirakellösning som passar alla och hon påstår skrattandes att hon önskar att hon hade en sådan.

Jag förklarar för henne att jag skulle behöva reagera och berättar lite om mitt sätt att hantera svårigheter. Jag säger att vila för kroppen och sömn saknas och då blir det allt rörigare i huvudet och underligt energikrävande brus i hela min konstruktion.

Elin lyssnar på mina haranger och svarar: Jag hör vad du säger. Hon berömmer allt jag redan gör.  Du gör så mycket redan och det ska du fortsätta med. Skrivandet tycker hon verkar vara en god ventil. Någonstans där mitt i allt säger hon: Kan det vara så, att du minimerar dina känslor? Här fick hon helt tyst på mig.

Jag hade ju berättat att jag tolkar allt till det positiva och då finns det ju inte mycket att reagera negativt på. Jag börjar le, fånigt, genant och igenkännande, för mig själv. Kurator Elin tycker precis som jag, att vi ska nog pratas vid igen. Men jag förstår inte riktigt hur jag kan minimera känslor som jag inte kan identifiera.

Hon gav mig något att fundera på, det är bra. Jag behöver något nytt verktyg att ta mig an sjukdomar som kan vara dödliga men som verkar vara i situ. Det har jag aldrig bråkat med förr.

Dags att ännu en gång försöka sova på ett skönt sätt, snart är operation två ur världen och då, då ska jag minsann börja helas ordentligt igen, för nu tycker jag att det är nog med skalpeller och narkoser, för ett långt tag framöver. Sov gott. 

Kommentera →

Återbesöket, både bra och dåligt

23 Feb 2023

Ligger här i min säng och väntar på att få "vakna". Är så slut men kan inte sova. Mitt huvud, min övertidsarbetarbetande hjärna tillåter det inte. Den överarbetar, bearbetar och är allmänt tröttsam. Låt mig bara få åka till Sunderbyn och få vidare besked, för jag vill vila, mitt inre vill vila och min kropp behöver avslappning, min kropp skriker efter sömn.

Snart ska jag stiga upp och min far ska skjutsa mig till sjukhuset. Jag ska bara äta lite och gå ut med hundarna på gården. Smilla kommer att blänga på mig och tycka att det är okristligt tidigt, medan Aska glatt kommer studsa runt som ett oljeupphettat popcorn.

Nå, kom då dagen, ge mig vad jag tål men inte mer. Ge mig lagom mycket att hantera. Då vi kommer fram letar jag mig återigen fram till kirurgavdelningen, börja hitta rätt bra nu. Maria, den änglalika bröstsköterskan, visar mig in i rummet där jag mötte kirurg Lena och den lite vilsna studenten för första gången. Jag får vänta en stund och jag hinner reflektera att det inte tog tre veckor innan jag fick komma tillbaka, utan endast drygt två. Jag studerar återigen det kala och opersonliga rummet. Jag drar metallstolen jag sitter på, lite närmare väggen så min nacke kan få avlastning. Mitt huvud är matt och tungt där det klamrar sig fast så pass att det behöver vila mot den lodräta ytan.   

Lena kommer in och hälsar vänligt. Jag får byta plats och hon ser mig ännu en gång stadigt i ögonen. Börjar fundera om jag egentligen inte tycker om det, för det syns att hon ska säga något som jag kanske inte kommer att uppskatta. Hon berättar att hon har både bra och dåliga nyheter. Det bra är att det inte var några cancerceller i det sjuka området. Det dåliga är att jag måste opereras igen. Nyheten sjunker sakta in. Jag har fortfarande inte cancer, det är toppen. Men varför då en ny operation?

Lena förklarar pedagogiskt, att området de mätt upp till 22mm i själva verket var 25. Det innebär att marginalerna runt om det sjuka blev för litet. Patologen hade sagt på deras möte att han inte kunde garantera att de fått bort allt. Istället för att chansa, ville han ha en ny operation och det var alla med på.

Jag förstår vad hon säger men upprepar det ändå, ingen cancer men mer operation. Lena förklarar att det är bra nyheter och jag håller med. Hon tittar på mina sår efter att ha avlägsnat sårtejpen. Jag berömmer henne för att hon fått dem så pass fina. Hon berättar att nu när hon ska ta ett nytt område, kommer såret inte kommer bli lika fint. Jag får för mig att fråga: Kommer jag få behålla bröstvårtan? Jag vet inte riktigt, svarar hon.

Hon sätter på ny fräsch sårtejp och berättar att jag ska få en ny operationstid av sköterskan innan jag går. Jag frågar när det ungefär blir men hon säger att det har hon ingen aning om. Jag undrar om de ska analysera nästa bortskurna del också och hon svarar, självklart. Skönt.

Hon skriver in allt i vårdplanen som jag har med mig vid varje träff. Men så skriver hon en trea, en trea, inte en etta, vid strålning. Jag hejdar henne och frågar om det. De har utökat min strålning med två veckor för att jag är så pass ung. En knäpp tanke poppar upp: Jag blir straffad för att jag är för ung? En vrickad tanke, jag förstår att det är för mitt bästa, alla säkerhetsåtgärder blir ännu säkrare.

Kirurg Lena, följer en snurrig Mia ut till Maria, bröstsköterskan. Hon i sin tur visar mig till ett annat rum. Jag ställer frågor, hon svarar, får fler broschyrer. Nästa ingrepp kan inte bli till veckan, för att det är fullbokat men första mars, om en och en halv vecka blir det av. Vi pratar om allt som jag funderar över, om att det känns som om jag bara går och väntar och inte reagerar ordentligt på något och hon säger att det är vanligt och att alla reaktioner är normala. Jag får ett visitkort till kuratorn. Jag säger hejdå till fina Maria.

Jag möter upp min chaufför, min pappa, vid cafeterian och lite bedövad berättar jag vad som sagts. Han rynkar pannan då jag berättar om den nya operationen och förlängd strålning. Ajdå, säger han. Jag behöver choklad, säger jag. Vi åker hem, min far och jag.

Kommentera →

Väntans tider och ett ständigt brus

22 Feb 2023

Tiden efter operationen har flutit ihop i en suddig tidsrymd. Smärtan har varit hanterbar, lite svagare först och sedan allt starkare. Jag trodde att jag skulle var sjukskriven ett par dagar men det framgick att jag blev sjukskriven tre veckor direkt. Det visade sig vara en bra idé. Jag frågade innan om jag verkligen skulle ha så ont och Maria, min bröstsköterska, förklarade att det är helheten som kräver tid. Både kroppen och knoppen måste få sitt. Och min hjärna har definitivt krävt OB tillägg vid ett flertal tillfällen, då den gått och fortfarande går på högvarv. Min konstruktion behöver, nej, kräver tid, vila men framförallt massor av sömn.

Jag upplever inte att jag gått omkring och varit särskilt orolig, rädd eller ledsen, de här väntans veckorna. Mindre versioner av alla delar har funnits men inte fått något utlopp. Det har liksom tagit form av ett störande brus i mitt system. Min positiva läggning har gjort att jag inte reagerat särskilt starkt. Allt har ju varit så bra: Mer bilder måste tas, vad bra att vi har det upplägget inom sjukvården. Jo, visst, jag har förstadie till cancer men det är inte fullt utvecklad cancer. De tar bort en lymfknuta men jag får behålla 10–20 stycken intill. En bröstvårta skulle avlägsnas men kunde räddas. Så många runt om mig har det så mycket värre, jämt. Det är inte lögn utan ren fakta.

Sova slutade jag med, hjärnan med sina ob-krav körde på högvarv. Den är fortfarande alldeles för surrig för att vara godkänd. Kroppen är fylld av en sorts stress, pirr och energislöseri. Det där väntandet på nästa steg, har gjort att tiden går vansinnigt långsamt. Jag har längtat till de dagar jag ska till sjukvården igen, för då är jag ett steg närmare att bli ”klar”.

Meditation, avslappning, vila, sova korta stunder, samtal med nära och kära har varit till fin hjälp. Men då hjärnan höll på att krascha av allt brus, svor jag över att jag inte kan träna som jag gjorde förr, då saker blev för mycket. Vid fysisk aktivitet, konditionsträning, kunde jag förut sortera allt i rätt fack och allt överflödigt tjafs, lämnades kvar ute i skogen, skidspåret eller liknande ställen. Det blev färdigbehandlat där ute.

Nu blev det så att jag dammade av min gamla blogg istället. Det har hjälpt och hjälper en del i sorterandet, att få en överblick, att minnas och bearbeta. Men jag längtar fortfarande efter att få ha ett riktigt melt down, att få vara ordentligt ledsen, arg eller bara få reagera starkt på något sätt. Jag vill rensa hjärnan och allt spänningar i kroppen och börja om, göra en reset.

Nåväl, snart skulle återbesöket infinna sig, det besöket som jag hela tiden råkat kalla återträffen. Då skulle jag fira, för då var det bara en veckas strålning kvar. Jag tänkte i alla fall så när jag och en vän åt sushi och drack bubbel och firade i förskott. Vi hade en mysig kväll och vi skålade för livet.

Dagen därpå, två veckor och två dagar efter ingreppet, var det dags för den emotsedda sejouren på kirurgmottagningen. Den blev inte riktigt som jag tänkt. 

Kommentera →

Livrem, hängslen och bevarad bröstvårta

21 Feb 2023

Jag vaknar till, sjukt trött men färdigskuren och klar. Jag somnar om, vaknar till och somnar om igen. Någon gång mellan alla dessa insomningar och uppvaknanden lägger jag märke till en icke stressad sköterska. Skönt.

Något senare står Lena där bredvid min mycket obekväma säng. Lena, hon är lite suddig i konturerna men jag registrerar att hon förtäljer om operationen. Jag hör att hon säger att lymfkörteln snittats och där fanns ingen cancer. Bra, dit hade inte min sjukdom kommit, den har inte spridit sig. Sedan ler hon lite och säger att hon också har framgångsrikt tagit bort det sjuka området och att hon även lyckats spara min bröstvårta. Jag tror jag somnar där, leende. Lena är bäst.

Operationen tog ungefär en och en halv timma men det tar mycket längre tid att vakna och bli sig själv igen. Den till synes icke stressade sköterskan, är vänlig nog att köra iväg mig i sängen till toaletten. Är inte riktigt tillförlitlig ännu. Jag ler stort då jag ska spola, för i toalettstolen är det blått, superblått, liksom ”koncentrerad WC-anka-superblått”.

Då jag kommer ut säger den stressfria sköterskan, att jag inte behöver övervakas längre och kör mig till fikaavdelningen. Där ligger jag i ett nytt bås, lite mysigare men fika får jag inte ännu, utan somnar någon timme igen. Sedan får jag ost och skinkklämma och en Festis, tror det var den godaste måltid jag ätit på ett tag, mycket godare än hotellmiddagen. Dricker ännu en Festis då munnen och tungan är sträv som sandpapper.

Min kirurg Lena kommer igen, då jag var lite för drogad för att hänga med förra gången. Hon berättar igen att allt gått bra och: ”Om det mot förmodan finns nån liten 2mm cancer i området, får vi veta det efter provsvar”. Jag kommer att få veta resultatet vid återbesök om cirka 3 veckor. Och då görs det även upp en plan för när min veckas strålning blir. Innan Lena går kommer jag ihåg att tacka för att hon lät mig behålla, att hon kunde låta mig behålla, så pass mycket av mitt bröst.

Jag känner mig så trygg i allt de gjort för mig här i Sunderbyn, alla förberedelser, säkerhetsåtgärder och eliminerande av eventuella misstag. De har verkligen gjort allt för att göra detta säkert. De har gett mig livrem, hängslen och en rejäl säkerhetsutrustning.  

Jag ringer jag hem och meddelar att allt gått bra och vi bestämmer när min pappa ska hämta mig. Mina föräldrar vill inte att jag ska skumpa hem, i den icke existerande komfortbussen, för detta är jag väldigt tacksam. Mor tar hand om våra hundar och far agerar taxi.

Jag är så välsignad att ha den familj jag har, att ha de vänner jag har, att jag är född och bor i ett land med denna fantastiska sjukvård. Jag är tacksam att vi i Sverige betalar den skatt vi gör, för det medför att jag har råd att bli frisk, att vi alla ska ha råd att bli friska

Kommentera →

Sedativa personligheter på kirurgen

20 Feb 2023

På eftermiddagen efter målarsessionen kommer min vän och hälsar på. Jag köper en räksallad och vi handlar med fika till mitt hotellrum, där det redan finns te och kaffe. På något vis verkar det alltid vara dags för ”biskvivis” i Sunderbyn. Det är fint att ha min vän nära. Vi pratar, skrattar, delar minnen och lite tårar. Tiden går fort och det är strax dags för middag. Min vän går men värmen i mig stannar kvar.

Där jag sitter i restaurangen hör jag alla berömma kocken för middagen, den som jag tycker smakar papp med lite kryddor. Går upp på mitt rum för en inplanerad vila, innan min nästa vän kommer.

En stor varm kram, vi har inte setts på länge men känslan att det var nyss, är stark. Min vän och hans familj, har i sin tur ännu en vän som är sjuk men som är i en mycket värre situation. Blir ledsen för deras skull. Vi pratar ikapp alla de månader, kanske år, som vi inte setts. Det känns som en snäll godnattsaga. Blir lugn, en stor varm lycka till kram till avsked.

Dags att sova men först kvällsduschen, enligt konstens alla regler. Det blöta håret samlar jag i en inbakad fläta med tanke på att jag komer att ha svårt att sätta upp håret efter op. Med ett underligt lugn kryper jag, för andra gången idag, in under täcket. Jag sover lite i ett underligt slummertillstånd. 

Morgonen kommer och äntligen ska det bli av. Det känns som om jag väntat länge men först ännu ett noggrant skrubbande, lite mediciner, packande och överlämnade av ryggsäck i receptionen. Jag har ett egendomligt surrande i kroppen där jag går till Dagkirurgiska enheten i trapphus F. Jag gör en digital registrering längst vägen.

På våning fem finns det riktiga människor som tar emot en, ställer en del frågor om fasta, vätska, mediciner och markering. Jag leds in i ett ombytesbås, där jag får dagens uniform i snygg design, det vill säga, gigantiska underbyxor, strumpor som når ovan knäna, en långskjorta med öppning bak, allt i samma gulvita färg och som kronan på verket, en pappersmorgonrock i marinblått.

Jag leds vidare ut ur kobåset, till ett kobås med brits. Här möts jag av en tornedaling, med stark röst och raska rörelser. Jag känner av, att i detta rum finns det stress. På britsen görs jag i ordning och för första gången måste jag fråga vad som görs med mig. Nålar börjar sättas in, naturligtvis börjas det i handen där allt gör så ont och sedan då det misslyckas, i armvecket och en vätska sprutas in. ”Vad är det där?” frågar jag och hoppas att han ska säga lugnande, svaret är till min besvikelse: "Saltlösning". Jag får påsar ovan mitt huvud som kopplas till armvecket. ”Vad får jag nu?” Antibiotika. Nästa påse: ”Och den där?” Sockerlösning. Jag tänker att lite lugnande hade suttit fint.

Tornedalingen skyndar vidare och kvar ligger jag och observerar alla som rör sig i rummet. Ser fler i min situation som styrs in på rätt plats. Kirurg Lena tittar förbi lite snabbt, det känns tryggt och hon har goda nyheter. Hon, med den tuffa frisyren och de många ringarna i örat, berättar att kanske, men bara kanske, får jag behålla min bröstvårta. Hon är med andra ord extra generös idag.

Sedan, efter lite mer väntan, kommer två änglar i form av gudomliga narkossköterskor, eller var kanske en narkosläkare? De passar fint i sina roller, för jag blir lugn bara jag hör deras röster. De pratar och informerar mig där jag körs ut i korridoren, småpratar lite med dämpade röster. Jag förstår att det var därför jag inte hade fått lugnande. Jag fick dessa högklassiga, sedativa personer istället och de är helt utan biverkningar.

Utanför operationssalen finns en digital skylt och jag ser att jag rullas in 07.37. Jag möts av, tuffa, fina, kirurg Lena. Hon ger mig blå kontrastvätska som ska leta upp min första körtel, min portvakt. Det bränner som en liten gaslåga i kärlen där vätskan rinner fram, det ska göra det för det är ”lite strålning” i den. Lena ler och berättar att jag kommer att kissa blått första tiden efter operationen. Jag ler jag också. Hon informerar vidare och sedan säger hon eller kanske var det en av mina lugnande personer, att de ska prata lite tekniskt över huvudet på mig och gå igenom kommande operation. Då de pratar på som mest, känner jag en varm hand på min vänstra axel, en av narkossköterskorna visar att hon vet att jag ligger där, lyssnar och väntar. Den varma handen gör det varmt även i hjärtat och lugnt i magen.

Strax därefter pratar de med mig igen och berättar att jag ska få lite lugnande via en mask, ler inombords. Det borde jag ha fått i det stressiga förberedelserummet, för just nu är jag fullkomligt lugn. Sedan får jag syrgas. Jag tror de glömmer sätta igång syret för det är mycket tungandat men så ska det visst vara och sedan får jag narkosen. Jag tänker att man aldrig märker då man somnar, att man hinner inte känna tröttheten och sedan minns jag inte mer. Over and out. 

Kommentera →

Krigsmålning till en operation man inte dör av

19 Feb 2023

Så kommer den sista januari och jag har redan bokat min resa via sjukresor och de hälsar att jag ska ta komfortbussen till Sunderbyn 8.10. Det innebär att jag och min son kan följas på morgonen. Sonen ska till skolan och jag till busstationen. Vi går och småpratar längst vårt samhälles huvudgata. Plötsligt frågar han: ”Mamma, det här är väl ingen operation man dör av?” Det hugger till i hjärtat, mitt lilla barn. Vi har pratat om vilken sjukdom jag mest troligt har i kroppen, förstadie till cancer i vänster bröst och att de ska ta körteln för säkerhets skull. Han har ställt en del frågor och jag har svarat så enkelt och positivt jag kunnat. Nu säger jag också, väldigt enkelt. ”Nej, det gör man inte.” Jag berättar att de på sjukhuset gör sådana här operationer hela tiden och för dem är det ren rutin och att det är för oss på operationsbordet som det är mer spännande. ”Bra”, svarar han. Han verkar nöjd med svaret. Vi ger varandra en varm kram innan vi skiljs åt.

Med mammaont i hjärtat går jag till bussen. Den enda komfortbuss jag hittar går till Piteå. Sedan kommer den som ska till Sunderbyn. Det är inte en komfort. Jag frågar busschauffören om det kommer en och han skrattar och säger. att de på sjukresor är lite skönmålande och att det inte är någon särskild komfort på denna buss.

Nåväl, skönmålning eller ej, jag reser i alla fall gratis idag. Den dåliga nattsömnen gör att jag ständigt slumrar till, huvudet rullar lite åt alla håll. Jag vaknar vid minst ett tillfälle av att jag snarkar till, tittar mig förläget omkring men ingen verkar lägga märke till mig.

Väl framme letar jag upp hotellet. Jag är väldigt trött och frågar om de har något vilrum man kan få vistas i, tills jag kan få tillgång till mitt efterlängtande hotellrum. Den trevliga receptionisten säger att det tyvärr redan är uppbokat. Hon tittar lite på mig och säger att jag verkligen ser trött ut. Hmpf! Men hon blir genast förlåten för sitt klavertramp, då hon säger att hon kollar om jag kan få komma in på mitt rum tidigare. Strax skiner hon upp och säger. ”Jag har faktiskt ett rum som är färdigstädat som du kan få ta redan nu!” Jag är beredd att krama om henne, blir så lättad och tårögd. Hon beklagar att den är längst bort i korridoren men det gör mig absolut ingenting.

Lätt yr av dåsighet, tar jag hissen till min våning och hittar rummet. Skyndar mig in, tar fram lite vatten och lägger mig kvickt under täcket. Jag tar fram telefonen och ställer alarmklockan på 12.20, för 12.45 ska jag infinna mig på röntgen för markering.

Då telefonen avger den förhatliga, ”stig-upp-nu,” signalen, gör jag mig i ordning, tar på mig tofflor och min varma, gröna kofta och ger mig av.

Även denna gång registrerar jag mig digitalt och följer den gula linjen på korridorens golv fram till väntrummet. Jag hinner endast sitta några minuter bland de övriga väntande, innan min röntgenläkare kommer och ropar: ”Maria Lundström”. Då folk använder mitt dopnamn tycker jag alltid att det låter lite extra seriöst, lite alvarligt.

Min mjuka röntgenläkare visar mig in till rummet med den nya ultraljudsapparaten, ingen tekniker i sikte denna gång och ingen ST läkare heller. Hon är väldigt duktig på att hålla ögonkontakt och hon erkänner ganska snart, att det här hade hon inte trott, att jag behövde komma tillbaka. Hon informerar mig nu om att kirurg Lena strax kommer och att de tillsammans ska rita ut, hur och var de ska göra ingreppen och att de ska använda ultraljud för att rita exakt.

Som vanligt ska jag ju komplicera till det, eller jag och jag, det är min kropp som alltid ska ta kommandot. Jag själv, är egentligen helt oskyldig. Tuffa, goa, kirurg Lena kommer och de pratar mycket. Jag nickar och försöker hänga med. Jag får lägga mig på britsen, lite på högersida så de kan kleta ner mig ordentligt med gel och börja undersöka igen. De diskuterar, kollar, hämtar en läkare till. ”Det behövs fler ögon”, säger mjuka röntgenläkaren. De stirrar alla på skärmen. Jag frågar om det jag har, är ovanligt och hon svarar med ett nja och säger sedan att de är mer vana vid att operera knölar och de är lättare att markera. Tillslut kommer de överens om att de ska sätta in en coil, det hade de gjort nyligen på en annan patient.

Nu blir jag och röntgenläkaren ensamma en stund och hon förklarar vad de ska göra. Jag ska få en kontrastvätska insprutad och en liten metallring, en så kallad coil, insatt under huden. Den ska sättas i det sjuka området. En röntgensköterska kommer in och får instruktioner och jag blir ordentligt tvättad. Min mjuka läkare berättar allt hon gör och jag får kontrast, bedövning och sedan trycks denna coil in. Det känns lite men det är helt ok.

Sedan in till röntgenrummet, för att ännu en gång bli fastklämd. Bilder tas och sedan är den delen klar. De är belåtna med att coilen sitter centralt i området. In till ultraljudsapparaten igen för att verkligen se att ringen sitter rätt. Fler ögon kallas in, en till läkare och kirurg Lena. De stirrar, beräknar och är sedan mycket överens, tror jag. Nu får Lena äntligen börja rita, hon är inte någon vidare konstnär, enligt mig, det liknar mest en massa kludd.

Nu är min krigsmålning i alla fall klar och imorgon startar kriget, kriget mot en förhatlig sjukdom, i form av ett förstadie.

Kommentera →