Då de fixat min sjukresa letar jag upp väntrummet för att parkera mina saker, vill köpa lite bubbelvatten till hemresan. Tror fortfarande operationsteamet gjort experiment i min mun då jag varit nedsövd.

Det sitter endast en man i väntrummet, en som ser otroligt vänlig ut. Jag frågar honom om han kan hålla kolla på mina grejor medan jag går och köper något att dricka. Han ler välvilligt och ser på mig med snälla ögon och säger att det går bra. Tänk att människor kan se så rara ut som han gör.

I kiosken har de ett erbjudande på två bubbelvatten för priset av en och med mitt behov av att dricka tänker jag att alla nog är törstiga idag. Med två flaskor av olika slag, går jag tillbaka. Jag möter mannens blick när jag kommer in i rummet, håller fram de två flaskorna mot honom och frågar om han vill ha en. Hans ögon börjar strålar och han utbrister: Tack gärna! Jag ska åka 24 mil så det kan behövas. Han väljer en och fortsätter med att säga att det inte är många som skulle göra som jag gjorde. Jag ler och säger något om att vi nog alla skulle göra så oftare. Han håller med.

Min taxi kommer och chauffören ropar upp mitt namn som om jag var hos tandläkaren. Trevlig resa, önskar jag min väskas väktare och går ut till den uppvärmda bilen medan jag beklagar för min följeslagare att jag nog kommer att vara en tråkig passagerare. Jag är trött, har slut på energi och vill bara ha en kort, snabb hemresa.

Resan går fort men inte för att jag somnar, utan på grund av att vi har mycket att prata om. Vi har tid att avverka många intressanta ämnen och taximannen hinner berätta mycket om sitt liv. Han ger energi där han sitter. Jag lyssnar och inser att han förmodligen föddes som en brinnande entreprenör och har levt ett intressant och intensivt liv med många järn i elden, varit passionerad inom många yrken, offrat en hel det och vunnit annat. Spännande att lyssna på honom i sin nuvarande roll.

Det är underbart att komma hem. Nu är det slut. Det väl i alla fall slut på dessa fragmentariska operationer? Nu är väl allt borta? Inga mer restprodukter av någon ofullständig cancer? Ska de finna ännu mer, ska patologen ha fler invändningar? Jag tror inte det, vill inte tro det.

Jag önskar nu att bara få ha mitt återbesök, ta emot ett gott besked, få strålningsplanen och göra mina strålningsveckor. Det är och har varit svårt för mig denna gång, att i denna sjukdom hitta hur jag kan hjälpa mig själv att bli bättre, att bli frisk. Jag brukar vara bra på det, hitta lösningar på svårigheter, sjukdomar och skador. Nu väntar jag bara och vänta är inte min styrka. Jag har hamnat i väntan förut, varit i uppbyggnadsfas otaliga gånger men jag verkar inte komma till uppbyggnaden än på ett tag. Känns som om jag är i ett tärande, avvaktande stadie, Jag är i limbo.

Mina bästa trupper står inte att finna eller det är snarare som om jag inte kunnat ge tydliga order till de jag har hittat. Vi har mest planerat och prioriterat vila, avslappning och att ta oss igenom de väntande dagarna. Jag har inte hittat den snillrika anfallsplanen, ännu, måste få ett bättre underlag först.   

Jag brukar aldrig längta till att dagar bara ska gå, försvinna, passera. Jag brukar kunna uppskatta vägen till målet, oavsett mål. Jag lyckas fortfarande glädjas stundvis, ta ögonblick, tillfällen, samtal och möten, titta på dem lite utifrån och njuta av det jag har. Men det känns som om jag kan offra ett par veckor för att bara komma framåt. Det är dumt, varje dag brukar ha ett värde för mig, jag vill uppskatta varje dag fullt ut. Jag ska göra det igen, alldeles snart.

Idag har jag låtsas att jag inte är sjukskriven, idag och resten av veckan låtsas jag att jag har sportlov med min son. Vi börjar kanske med en kopp varm choklad imorgon bitti och kanske grillar vi korv till lunch, över öppen eld i vintersolen. Imorgon ska bli en bra dag, Det har jag och mina vilande trupper bestämt. 

9 Mar 2023