Så kommer den sista januari och jag har redan bokat min resa via sjukresor och de hälsar att jag ska ta komfortbussen till Sunderbyn 8.10. Det innebär att jag och min son kan följas på morgonen. Sonen ska till skolan och jag till busstationen. Vi går och småpratar längst vårt samhälles huvudgata. Plötsligt frågar han: ”Mamma, det här är väl ingen operation man dör av?” Det hugger till i hjärtat, mitt lilla barn. Vi har pratat om vilken sjukdom jag mest troligt har i kroppen, förstadie till cancer i vänster bröst och att de ska ta körteln för säkerhets skull. Han har ställt en del frågor och jag har svarat så enkelt och positivt jag kunnat. Nu säger jag också, väldigt enkelt. ”Nej, det gör man inte.” Jag berättar att de på sjukhuset gör sådana här operationer hela tiden och för dem är det ren rutin och att det är för oss på operationsbordet som det är mer spännande. ”Bra”, svarar han. Han verkar nöjd med svaret. Vi ger varandra en varm kram innan vi skiljs åt.

Med mammaont i hjärtat går jag till bussen. Den enda komfortbuss jag hittar går till Piteå. Sedan kommer den som ska till Sunderbyn. Det är inte en komfort. Jag frågar busschauffören om det kommer en och han skrattar och säger. att de på sjukresor är lite skönmålande och att det inte är någon särskild komfort på denna buss.

Nåväl, skönmålning eller ej, jag reser i alla fall gratis idag. Den dåliga nattsömnen gör att jag ständigt slumrar till, huvudet rullar lite åt alla håll. Jag vaknar vid minst ett tillfälle av att jag snarkar till, tittar mig förläget omkring men ingen verkar lägga märke till mig.

Väl framme letar jag upp hotellet. Jag är väldigt trött och frågar om de har något vilrum man kan få vistas i, tills jag kan få tillgång till mitt efterlängtande hotellrum. Den trevliga receptionisten säger att det tyvärr redan är uppbokat. Hon tittar lite på mig och säger att jag verkligen ser trött ut. Hmpf! Men hon blir genast förlåten för sitt klavertramp, då hon säger att hon kollar om jag kan få komma in på mitt rum tidigare. Strax skiner hon upp och säger. ”Jag har faktiskt ett rum som är färdigstädat som du kan få ta redan nu!” Jag är beredd att krama om henne, blir så lättad och tårögd. Hon beklagar att den är längst bort i korridoren men det gör mig absolut ingenting.

Lätt yr av dåsighet, tar jag hissen till min våning och hittar rummet. Skyndar mig in, tar fram lite vatten och lägger mig kvickt under täcket. Jag tar fram telefonen och ställer alarmklockan på 12.20, för 12.45 ska jag infinna mig på röntgen för markering.

Då telefonen avger den förhatliga, ”stig-upp-nu,” signalen, gör jag mig i ordning, tar på mig tofflor och min varma, gröna kofta och ger mig av.

Även denna gång registrerar jag mig digitalt och följer den gula linjen på korridorens golv fram till väntrummet. Jag hinner endast sitta några minuter bland de övriga väntande, innan min röntgenläkare kommer och ropar: ”Maria Lundström”. Då folk använder mitt dopnamn tycker jag alltid att det låter lite extra seriöst, lite alvarligt.

Min mjuka röntgenläkare visar mig in till rummet med den nya ultraljudsapparaten, ingen tekniker i sikte denna gång och ingen ST läkare heller. Hon är väldigt duktig på att hålla ögonkontakt och hon erkänner ganska snart, att det här hade hon inte trott, att jag behövde komma tillbaka. Hon informerar mig nu om att kirurg Lena strax kommer och att de tillsammans ska rita ut, hur och var de ska göra ingreppen och att de ska använda ultraljud för att rita exakt.

Som vanligt ska jag ju komplicera till det, eller jag och jag, det är min kropp som alltid ska ta kommandot. Jag själv, är egentligen helt oskyldig. Tuffa, goa, kirurg Lena kommer och de pratar mycket. Jag nickar och försöker hänga med. Jag får lägga mig på britsen, lite på högersida så de kan kleta ner mig ordentligt med gel och börja undersöka igen. De diskuterar, kollar, hämtar en läkare till. ”Det behövs fler ögon”, säger mjuka röntgenläkaren. De stirrar alla på skärmen. Jag frågar om det jag har, är ovanligt och hon svarar med ett nja och säger sedan att de är mer vana vid att operera knölar och de är lättare att markera. Tillslut kommer de överens om att de ska sätta in en coil, det hade de gjort nyligen på en annan patient.

Nu blir jag och röntgenläkaren ensamma en stund och hon förklarar vad de ska göra. Jag ska få en kontrastvätska insprutad och en liten metallring, en så kallad coil, insatt under huden. Den ska sättas i det sjuka området. En röntgensköterska kommer in och får instruktioner och jag blir ordentligt tvättad. Min mjuka läkare berättar allt hon gör och jag får kontrast, bedövning och sedan trycks denna coil in. Det känns lite men det är helt ok.

Sedan in till röntgenrummet, för att ännu en gång bli fastklämd. Bilder tas och sedan är den delen klar. De är belåtna med att coilen sitter centralt i området. In till ultraljudsapparaten igen för att verkligen se att ringen sitter rätt. Fler ögon kallas in, en till läkare och kirurg Lena. De stirrar, beräknar och är sedan mycket överens, tror jag. Nu får Lena äntligen börja rita, hon är inte någon vidare konstnär, enligt mig, det liknar mest en massa kludd.

Nu är min krigsmålning i alla fall klar och imorgon startar kriget, kriget mot en förhatlig sjukdom, i form av ett förstadie.

19 Feb 2023