På eftermiddagen efter målarsessionen kommer min vän och hälsar på. Jag köper en räksallad och vi handlar med fika till mitt hotellrum, där det redan finns te och kaffe. På något vis verkar det alltid vara dags för ”biskvivis” i Sunderbyn. Det är fint att ha min vän nära. Vi pratar, skrattar, delar minnen och lite tårar. Tiden går fort och det är strax dags för middag. Min vän går men värmen i mig stannar kvar.

Där jag sitter i restaurangen hör jag alla berömma kocken för middagen, den som jag tycker smakar papp med lite kryddor. Går upp på mitt rum för en inplanerad vila, innan min nästa vän kommer.

En stor varm kram, vi har inte setts på länge men känslan att det var nyss, är stark. Min vän och hans familj, har i sin tur ännu en vän som är sjuk men som är i en mycket värre situation. Blir ledsen för deras skull. Vi pratar ikapp alla de månader, kanske år, som vi inte setts. Det känns som en snäll godnattsaga. Blir lugn, en stor varm lycka till kram till avsked.

Dags att sova men först kvällsduschen, enligt konstens alla regler. Det blöta håret samlar jag i en inbakad fläta med tanke på att jag komer att ha svårt att sätta upp håret efter op. Med ett underligt lugn kryper jag, för andra gången idag, in under täcket. Jag sover lite i ett underligt slummertillstånd. 

Morgonen kommer och äntligen ska det bli av. Det känns som om jag väntat länge men först ännu ett noggrant skrubbande, lite mediciner, packande och överlämnade av ryggsäck i receptionen. Jag har ett egendomligt surrande i kroppen där jag går till Dagkirurgiska enheten i trapphus F. Jag gör en digital registrering längst vägen.

På våning fem finns det riktiga människor som tar emot en, ställer en del frågor om fasta, vätska, mediciner och markering. Jag leds in i ett ombytesbås, där jag får dagens uniform i snygg design, det vill säga, gigantiska underbyxor, strumpor som når ovan knäna, en långskjorta med öppning bak, allt i samma gulvita färg och som kronan på verket, en pappersmorgonrock i marinblått.

Jag leds vidare ut ur kobåset, till ett kobås med brits. Här möts jag av en tornedaling, med stark röst och raska rörelser. Jag känner av, att i detta rum finns det stress. På britsen görs jag i ordning och för första gången måste jag fråga vad som görs med mig. Nålar börjar sättas in, naturligtvis börjas det i handen där allt gör så ont och sedan då det misslyckas, i armvecket och en vätska sprutas in. ”Vad är det där?” frågar jag och hoppas att han ska säga lugnande, svaret är till min besvikelse: "Saltlösning". Jag får påsar ovan mitt huvud som kopplas till armvecket. ”Vad får jag nu?” Antibiotika. Nästa påse: ”Och den där?” Sockerlösning. Jag tänker att lite lugnande hade suttit fint.

Tornedalingen skyndar vidare och kvar ligger jag och observerar alla som rör sig i rummet. Ser fler i min situation som styrs in på rätt plats. Kirurg Lena tittar förbi lite snabbt, det känns tryggt och hon har goda nyheter. Hon, med den tuffa frisyren och de många ringarna i örat, berättar att kanske, men bara kanske, får jag behålla min bröstvårta. Hon är med andra ord extra generös idag.

Sedan, efter lite mer väntan, kommer två änglar i form av gudomliga narkossköterskor, eller var kanske en narkosläkare? De passar fint i sina roller, för jag blir lugn bara jag hör deras röster. De pratar och informerar mig där jag körs ut i korridoren, småpratar lite med dämpade röster. Jag förstår att det var därför jag inte hade fått lugnande. Jag fick dessa högklassiga, sedativa personer istället och de är helt utan biverkningar.

Utanför operationssalen finns en digital skylt och jag ser att jag rullas in 07.37. Jag möts av, tuffa, fina, kirurg Lena. Hon ger mig blå kontrastvätska som ska leta upp min första körtel, min portvakt. Det bränner som en liten gaslåga i kärlen där vätskan rinner fram, det ska göra det för det är ”lite strålning” i den. Lena ler och berättar att jag kommer att kissa blått första tiden efter operationen. Jag ler jag också. Hon informerar vidare och sedan säger hon eller kanske var det en av mina lugnande personer, att de ska prata lite tekniskt över huvudet på mig och gå igenom kommande operation. Då de pratar på som mest, känner jag en varm hand på min vänstra axel, en av narkossköterskorna visar att hon vet att jag ligger där, lyssnar och väntar. Den varma handen gör det varmt även i hjärtat och lugnt i magen.

Strax därefter pratar de med mig igen och berättar att jag ska få lite lugnande via en mask, ler inombords. Det borde jag ha fått i det stressiga förberedelserummet, för just nu är jag fullkomligt lugn. Sedan får jag syrgas. Jag tror de glömmer sätta igång syret för det är mycket tungandat men så ska det visst vara och sedan får jag narkosen. Jag tänker att man aldrig märker då man somnar, att man hinner inte känna tröttheten och sedan minns jag inte mer. Over and out. 

20 Feb 2023