Ligger här i min säng och väntar på att få "vakna". Är så slut men kan inte sova. Mitt huvud, min övertidsarbetarbetande hjärna tillåter det inte. Den överarbetar, bearbetar och är allmänt tröttsam. Låt mig bara få åka till Sunderbyn och få vidare besked, för jag vill vila, mitt inre vill vila och min kropp behöver avslappning, min kropp skriker efter sömn.

Snart ska jag stiga upp och min far ska skjutsa mig till sjukhuset. Jag ska bara äta lite och gå ut med hundarna på gården. Smilla kommer att blänga på mig och tycka att det är okristligt tidigt, medan Aska glatt kommer studsa runt som ett oljeupphettat popcorn.

Nå, kom då dagen, ge mig vad jag tål men inte mer. Ge mig lagom mycket att hantera. Då vi kommer fram letar jag mig återigen fram till kirurgavdelningen, börja hitta rätt bra nu. Maria, den änglalika bröstsköterskan, visar mig in i rummet där jag mötte kirurg Lena och den lite vilsna studenten för första gången. Jag får vänta en stund och jag hinner reflektera att det inte tog tre veckor innan jag fick komma tillbaka, utan endast drygt två. Jag studerar återigen det kala och opersonliga rummet. Jag drar metallstolen jag sitter på, lite närmare väggen så min nacke kan få avlastning. Mitt huvud är matt och tungt där det klamrar sig fast så pass att det behöver vila mot den lodräta ytan.   

Lena kommer in och hälsar vänligt. Jag får byta plats och hon ser mig ännu en gång stadigt i ögonen. Börjar fundera om jag egentligen inte tycker om det, för det syns att hon ska säga något som jag kanske inte kommer att uppskatta. Hon berättar att hon har både bra och dåliga nyheter. Det bra är att det inte var några cancerceller i det sjuka området. Det dåliga är att jag måste opereras igen. Nyheten sjunker sakta in. Jag har fortfarande inte cancer, det är toppen. Men varför då en ny operation?

Lena förklarar pedagogiskt, att området de mätt upp till 22mm i själva verket var 25. Det innebär att marginalerna runt om det sjuka blev för litet. Patologen hade sagt på deras möte att han inte kunde garantera att de fått bort allt. Istället för att chansa, ville han ha en ny operation och det var alla med på.

Jag förstår vad hon säger men upprepar det ändå, ingen cancer men mer operation. Lena förklarar att det är bra nyheter och jag håller med. Hon tittar på mina sår efter att ha avlägsnat sårtejpen. Jag berömmer henne för att hon fått dem så pass fina. Hon berättar att nu när hon ska ta ett nytt område, kommer såret inte kommer bli lika fint. Jag får för mig att fråga: Kommer jag få behålla bröstvårtan? Jag vet inte riktigt, svarar hon.

Hon sätter på ny fräsch sårtejp och berättar att jag ska få en ny operationstid av sköterskan innan jag går. Jag frågar när det ungefär blir men hon säger att det har hon ingen aning om. Jag undrar om de ska analysera nästa bortskurna del också och hon svarar, självklart. Skönt.

Hon skriver in allt i vårdplanen som jag har med mig vid varje träff. Men så skriver hon en trea, en trea, inte en etta, vid strålning. Jag hejdar henne och frågar om det. De har utökat min strålning med två veckor för att jag är så pass ung. En knäpp tanke poppar upp: Jag blir straffad för att jag är för ung? En vrickad tanke, jag förstår att det är för mitt bästa, alla säkerhetsåtgärder blir ännu säkrare.

Kirurg Lena, följer en snurrig Mia ut till Maria, bröstsköterskan. Hon i sin tur visar mig till ett annat rum. Jag ställer frågor, hon svarar, får fler broschyrer. Nästa ingrepp kan inte bli till veckan, för att det är fullbokat men första mars, om en och en halv vecka blir det av. Vi pratar om allt som jag funderar över, om att det känns som om jag bara går och väntar och inte reagerar ordentligt på något och hon säger att det är vanligt och att alla reaktioner är normala. Jag får ett visitkort till kuratorn. Jag säger hejdå till fina Maria.

Jag möter upp min chaufför, min pappa, vid cafeterian och lite bedövad berättar jag vad som sagts. Han rynkar pannan då jag berättar om den nya operationen och förlängd strålning. Ajdå, säger han. Jag behöver choklad, säger jag. Vi åker hem, min far och jag.

23 Feb 2023