Tiden efter operationen har flutit ihop i en suddig tidsrymd. Smärtan har varit hanterbar, lite svagare först och sedan allt starkare. Jag trodde att jag skulle var sjukskriven ett par dagar men det framgick att jag blev sjukskriven tre veckor direkt. Det visade sig vara en bra idé. Jag frågade innan om jag verkligen skulle ha så ont och Maria, min bröstsköterska, förklarade att det är helheten som kräver tid. Både kroppen och knoppen måste få sitt. Och min hjärna har definitivt krävt OB tillägg vid ett flertal tillfällen, då den gått och fortfarande går på högvarv. Min konstruktion behöver, nej, kräver tid, vila men framförallt massor av sömn.

Jag upplever inte att jag gått omkring och varit särskilt orolig, rädd eller ledsen, de här väntans veckorna. Mindre versioner av alla delar har funnits men inte fått något utlopp. Det har liksom tagit form av ett störande brus i mitt system. Min positiva läggning har gjort att jag inte reagerat särskilt starkt. Allt har ju varit så bra: Mer bilder måste tas, vad bra att vi har det upplägget inom sjukvården. Jo, visst, jag har förstadie till cancer men det är inte fullt utvecklad cancer. De tar bort en lymfknuta men jag får behålla 10–20 stycken intill. En bröstvårta skulle avlägsnas men kunde räddas. Så många runt om mig har det så mycket värre, jämt. Det är inte lögn utan ren fakta.

Sova slutade jag med, hjärnan med sina ob-krav körde på högvarv. Den är fortfarande alldeles för surrig för att vara godkänd. Kroppen är fylld av en sorts stress, pirr och energislöseri. Det där väntandet på nästa steg, har gjort att tiden går vansinnigt långsamt. Jag har längtat till de dagar jag ska till sjukvården igen, för då är jag ett steg närmare att bli ”klar”.

Meditation, avslappning, vila, sova korta stunder, samtal med nära och kära har varit till fin hjälp. Men då hjärnan höll på att krascha av allt brus, svor jag över att jag inte kan träna som jag gjorde förr, då saker blev för mycket. Vid fysisk aktivitet, konditionsträning, kunde jag förut sortera allt i rätt fack och allt överflödigt tjafs, lämnades kvar ute i skogen, skidspåret eller liknande ställen. Det blev färdigbehandlat där ute.

Nu blev det så att jag dammade av min gamla blogg istället. Det har hjälpt och hjälper en del i sorterandet, att få en överblick, att minnas och bearbeta. Men jag längtar fortfarande efter att få ha ett riktigt melt down, att få vara ordentligt ledsen, arg eller bara få reagera starkt på något sätt. Jag vill rensa hjärnan och allt spänningar i kroppen och börja om, göra en reset.

Nåväl, snart skulle återbesöket infinna sig, det besöket som jag hela tiden råkat kalla återträffen. Då skulle jag fira, för då var det bara en veckas strålning kvar. Jag tänkte i alla fall så när jag och en vän åt sushi och drack bubbel och firade i förskott. Vi hade en mysig kväll och vi skålade för livet.

Dagen därpå, två veckor och två dagar efter ingreppet, var det dags för den emotsedda sejouren på kirurgmottagningen. Den blev inte riktigt som jag tänkt. 

22 Feb 2023