Blogg

Kanske

7 Mar 2013

En vacker vårvinterdag idag och kanske kan man ana solen, en liten ljusning, längst ner i motlutet nu. Kan vara önsketänkande men fortsätter med det.

Min egen solstråle ser inte hinder någonstans. Han tar till exempel lätt tag i arbetsuppgiften att skotta på andra sidan "snökarmen". Ett viktigt uppdrag som många inte vill ge sig på.

Det enda han själv sa om denna kanske tröstlösa "uppgift" var: Obbit, översatt till rikssvenska: Jobbigt!

Reflektion

6 Mar 2013

Älskar denna bild som en fantastisk man tog på mig i mitt älskade Thailand. Jag älskar återspeglingen han lyckades åstadkomma, reflektionen av ljuset, av solnedgången på min strand. Jag kan titta på fotot, länge, drömma mig tillbaka till en miljö och ett liv som var njutbart på alla sätt och vis, inte smärtsamt, känner lugnet då jag minns och en stark längtan tillbaka.

Min strand var underbar för reflektion, eftertanke och meditation och den fanns där, varje dag. Jag vill tillbaka, ska tillbaka, kanske inte på samma sätt och jag vet inte när. Inser att jag behöver värmens hjälp för att bryta den onda cirkeln jag är inne i. Lite ork och styrka till och jag kanske tar mig iväg. Ibland behöver man lite hjälp för att ta sig vidare, hjälpa hjärnan och kroppen lite på traven, en rekreationsplats med goda yttre förutsättningar.  

Ängel i snön

6 Mar 2013

Nu vill jag att det går över eller går åt rätt håll. Hittar inte själv något som gör skillnad, kan bara avvakta. Har jag fått nog av bieffekterna av något jag inte använder. Vill bli av med dessa så jag kan börja med nya biverkningar från något jag använder.

Så hjälp mig, du är bland det vitaste, renaste jag kan komma på.

Små aktiviteter eller småaktigheter

4 Mar 2013

Snart ska jag måla, både smått och stort, lister, möbler, brostaket, snart ska jag ta tag i mina möbelprojekt, strax ska jag kunna rehabträna igen och sedan promenera, om ett par år jogga, sedan springa. I påsk ska jag åka skidor ett varv runt Holmen och då naturen under snön tittar fram, ska jag hitta på nytt pyssel eller skapa inredningsdetaljer.

Jo, jag skottar på gården ibland. Det är underbart att känna musklerna arbeta, att få andas om än jag måste ta pauser. Ja, jag klippte gräset två gånger i somras, blev dålig i månader efter den andra gången. Jag drar ut min soptunna, nästan varannan vecka. Jo, jag blir liggandes ibland, drar på mig extra smärtor som varar alldeles för länge men snälla låt mig göra detta, låt mig få fungera som människa, så gott jag kan, för det är värt det för mig, inte alltid,­­­ för jag gör bort mig men jag vill kunna, vill leva. Jag låter gärna folk spekulera för de jag bryr mig om vet. Men skvallertungor, tänk er för då ni spekulerar över andra, ni ser inte allt, ni vet inte allt.

Ligga lågt

3 Mar 2013

Orkar inte så mycket. Lite tungt nu, med illamående som följd av medicin, det och biverkningen nervsmärtor i hud och muskler skulle jag vilja sluta med nu, i synnerhet då jag inte ens äter medicinen längre. Nå, så länge jag inte rör mig är det inte så farligt och vem behöver röra sig?

Spånar på lite nygamla idéer, att ”röra på sig” i huvudet fungerar helt ok för tillfället och får mig att glida lite på kommande glädje över det kreativa, över lovande förändringar och idéer, över saker som jag SKA göra, lite senare bara. Såg lite ”kottkonst” hos en kompis ikväll som får mig att drömma och tänka att snart kan jag också, hitta på och skapa i det lilla. Idéerna håller mig uppe, rätt högt uppe, ligger ner och håller mig uppe.

Vi hörs

Grötö Mia, inre ålder och snöänglar

28 Feb 2013

Satt och såg programmet Grötö för ett par veckor sedan och funderade varför jag inte fått något eget program. Mia i spåret (inte på), en ledare av stora mått! eller Mia bäst i världen! Okej, må eventuellt finslipa något på namnet, skulle ju eventuellt kunna reta någon, bör kanske också slipa en del på innehållet, vet inte om de skulle godkänna idén om att allt går ut på att jag egentligen är nummer ett…

På Grötö hade den andra, något mer kända Mia Skäringer, en annan känd Mia på besök, Mia Törnblom, Självkänsla nu!  Alex Schulman och Jonas Gardell var också inbjudna. Alex blev för övrigt en människa inför mina ögon, denna elaka karl, visade att han inte var alltigenom ond som han framstod för mig då han var nätmobbare av stora mått. Han ville bli sedd, älskad och i brist på det, avskydd och han lyckades då absolut med mig. Kunde inte ens se karln på bild.

Dessa fyra satt bland annat och pratade om ålder och Alex, den mänsklige varianten, spekulerade i att ens inre ålder är den då man tyckte om sig själv som mest. Han säger sig vara en sorgsen man, 35 år gammal, uppfattade dock inte hans inre ålder. Jonas Gardell i sin tur sa att alla verkade känna sig yngre än vad de egentligen är, medan han alltid känt sig äldre. Mia T ville inte vara en dag under trettio för då hon var mycket mer ängslig och analyserande. Alla hade mycket klokt att säga om ämnet.

Den inre åldern har nog rätt stor betydelse för vårt aggerande, (Hm, kanske inte på Jonas) vårt uttryck och till viss del hur vi känslomässigt hanterar saker. Jag har länge tyckt att min inre ålder har varit 27, det är så jag känt mig inåt men jag skojar inte då jag säger att den yttre Mia många gånger har legat på 87, med tanke på hur min kropp reagerat och fungerat, som då jag rest mig upp efter att ha suttit ”för länge”. I de perioder jag har haft mer problem, svårt att gå, svårt att borsta tänderna och dylikt, har jag ofta hänvisat till Mia 87, inuti fortfarande 27. Det har faktiskt varit otroligt skönt för mig att dela på åldern i tre delar, den yttre, den inre och den faktiska. Inte en enda dag har jag haft problem med min faktiska ålder. Den har varit bra jämt och på tal om jämt är jag på väg dit nu igen och det känns fint. Den inre åldern har jag också trivts med. Min ålders ”noja”, i den mån jag kanske haft någon, har handlat om den yttre. Jag vill göra saker som kroppen säger nej till, jag lockar, pockar, hotar och ibland fungerar det, ibland inte.

Sedan jag blev mamma har min inre ålder stigit, stundvis kanske till och med till 35 men då jag och sonen busar, leker pussgurami, ”jaga mig” och andra favoritlekar, är jag yngre, ofantligt mycket yngre. Jag fick en gång frågan av ett barn, min mor har påmint mig om detta, en seriös fråga om jag var vuxen, vilket jag var enligt min faktiska ålder. Jag frågade hur hon tänkte då och hon svarade att jag kunde ju leka fortfarande. Jag svarade utan att tänka efter att om jag inte fick leka ville jag inte vara vuxen. Jag tror vi behöver alla våra åldrar. Lite Peter Pan tänk skadar inte utan håller oss yngre i sinnet och vi måste väl också anpassa oss efter den yttre i viss mån men att det är häftigt att uppleva varje nytt år, varje ny faktisk ålder med allt vad det för med sig, dessutom, alternativet till att inte uppleva nya år, det passar mig inte alls.

Så fram för vuxna som gör snöänglar, vågar leka och busa även offentligt. Fram för mogna unga som vill och kan ta ansvar och för gamla kroppar som vågar och vill vara yngre!

Godis

26 Feb 2013

Vad vore livet utan godis? Utan den svenska drogen smågodis, utan choklad i alla dess former, märken, smaker och styrkor, utan lakrits, inga syrliga eller surasöta hårda, utan barndomens Kolaremmar, inga Polly, en Ploppfri värld, inga Centerrullar, Risen, Nappar, Colaflaskor eller Gó och glad Kexchoklad?

Jag vet inte om jag innerst inne litar på de som säger att de inte tycker om eller är intresserad av godis. Något må ju ha gått fel, hur kan man inte tycka om denna, av högre makter, skapade drog? Jag tar hellre en smörgås, låter lite suspekt i mina öron.

Oki, det kan ju vara så att man har haft en traumatisk uppväxt, där man bara fick äta de otäcka punchpralinerna eller militärens mörka choklad. Man kanske heller aldrig fick stå och trycka näsan mot rutan till Trafikkiosken eller Torget och peka på smågodis som ”kioskisten” plockade ihop via instruktioner från godishandlaren: två av de gula, nej inte de, de till höger, fyra svarta piratpengar, två sockerbitar. Kanske fick man inte heller gå till Bågen, ta en plastskål, plocka ihop godiset i den och sedan gå till kassan var på de räknade ihop, styckevis, vad det tillslut skulle kosta och hällde ner guldet i en påse. Minns ännu lyckan av påsens tyngd i handen, lördagsgodis på det nästan heliga sättet.

Det finns mycket som slarvigt kallas godis, dippade grönsaker, frukt, torkad frukt, naturgodis, yoghurt godis och så vidare men näe, det är gott men inte riktigt godis, inte heller likörfylld choklad eller punschflaskor. Godis i ena handen och alkoholen i den andra tack. Då jag lika är inne på det spåret varm choklad med punsch, ska man nu dricka, varför ta till en manipulerad barndryck?

Dumleklubborna, då man var liten, var fantastiskt goda, Dumlekola idag är inte dumt men akta er nu, älskare av Dumle, nu har det släppts ut otäckheter i samma namn, ser ni denna låter inte förledas, spring!

Viktiga saker att fundera på. Får väl avsluta med den klassiska kommentaren: Vill du ha en Daim? Japp. Du är ju Coco!

Jävla orättvisa

25 Feb 2013

Minns ni Norman Cousins? Han gav ut boken:  Att besegra sin sjukdom 1979. Han har även blivit kallad Mannen som skrattade sig frisk. Han drabbades av en ryggradssjukdom som är förlamande och obotlig. Han tog saken i egna händer då han inte blev bättre på sjukhuset. Han bytte ut medicinerna mot överdosering av C-vitamin och ägnade sin tid åt att titta på diverse roliga filmer och klipp och fann att 10 minuter gapskratt varje dag gav honom 2 timmars smärtfri sömn. Skrattet tog alltså hans smärtor men sänkte även sänkan efter varje skrattperiod och förbättringen kvarstod. Askorbinsyran och skratt ledde tillslut till ett tillfrisknande. Hans eget antagande var att negativa reaktioner tillföljd av negativ stress hade bidragit till hans sjukdom. Han menade att om negativa känslor blev negativa kemiska förändringar i kroppen borde då inte positiva leda till positiva kemiska förändringar? Idag finns forskning som stöder hans antagande, att känslor påverkar sjukdomsförlopp. Hjärnan och immunsystemet har direkta förbindelser det gör att skratt har mycket positiva inre effekter.

Ibland är jag outhärdlig, jag vet, ibland är jag inte det. Ofta är jag glad, ibland inte. Oftast är jag bäst men har mina svaga stunder. Jag är positiv men det finns negativa inslag. Jag känner många, om inte de flesta av mina brister. Ikväll fick jag en otrevlig nyhet. Men om möjlighet fanns, om jag kunde, om jag var bättre geografiskt till och om om inte bråkade med allt, skulle jag vilja finnas där för min före detta kollega men varma vän, finna massa goa, glada och knäppa filmer och klipp, som lockar till mängder av skratt, böcker man inte kan vara allvarlig till samt sprida människor med positiv energi i kring henne. Då känns det banne mig som att tillsammans skulle man, om inte bota det obotliga, i alla fall kunna få den ovälkomne Hades att vänta i minst tjugo år till innan han ville föra henne över till andra sidan. Jag tror helt ärligt och med full styrka från hjärtat att det går. Jag är en obotlig optimist men jag vet att jag har rätt!

Till min vän, du skrev: Inte tänka på det idag, utan njuta av att jag faktiskt mår bra nu. En härlig inställning och jag vet att du snart är i den mest helande miljö som i alla fall jag känner till och där finns så mycket positivt som väntar på dig. Men du vet, om du vill ha min ibland outhärdliga energi och odrägligt positiva tänkande, är det bara att säga till, för till det lovar jag, att jag alltid har ork och kraft till.

De gör efter sitt förstånd

24 Feb 2013

Människor har olika syn på att kunna förlåta, ursäkta, ha överseende med, acceptera, tillåta, blunda för eller bortse från andras tillkortakommanden, aggerande och elaka ord. Vissa lägger till och med skulden på sig själva istället för på den eller de skyldiga.

Förlåta är stort, att se förbi något som hänt försöka förstå en annan människas sätt att handla, förlika sig med det och ge förlåtelse. När är då nog nog? När har man gjort sitt i fråga om att säga att det är ok? Vissa tillåter inga misstag, konfronterar inte utan bara går, vägrar att lyssna på en eventuell förklaring, andra förlåter in i absurdum och tappar respekten för sig själv.

En närstående till mig var fenomenal. Jag skriver var, för han gick bort alldeles för tidigt för några år sedan. Han gav människor hur många chanser som helst. Han vände ständigt andra kinden till och då andra vände sig bort från någon, då gick han dit. I efterhand fick jag höra att det gjort ont i honom många gånger, att han blivit ordentligt sårad men ändå funnits där igen, då ingen annan ville. Visst önskar jag att han hade klippt till människor i sin omgivning ibland men jag beundrade honom för hans vänlighet, hans självklara sätt att finnas för mäniskor som inte förtjänade det och han hade ett skönt uttryck som jag tycker bäddar för en viss förståelse i många lägen, ett uttryck som gjorde ursäkten acceptabel för honom...

Jag skulle aldrig kunna vara lika god, visst jag förlåter mycket om jag får konfrontera, fråga och få svar, om jag inte får det, så dröjer det. Nu har jag lärt mig, som jag skrivit tidigare, att förlåta för min egen skull, för att själv spara på min energi. Men min älskade nära, han förlät mer för andras skull än sin egen. Han var större än jag, bättre, en godare medmänniska. Om det finns en himmel, så vet jag att han finns där, tittar på dumt aggerande och oförrätter, skakar på huvudet och säger, som så många gånger förr: De gör efter sitt förstånd.

Hjärtevärmare

22 Feb 2013

Det finns så många värmare av alla de slag, vetevärmare, skovärmare, benvärmare, kupévärmare, värmefiltar, värmeelement, diesel och bensinvärmare, doppvärmare, hm, sängvärmare och den lite mindre positiva värmaren, bänkvärmaren.

Jag är ingen ”bänkvärmartyp” och det är jag glad och stolt över. En bänkvärmartyp, för mig, innebär att man blir tilldelad den mindre önskvärda platsen och accepterar den och gör inte mycket för att komma därifrån. Jag menar inte den som kämpar, sliter och visar att man vill och kan men kanske ändå får lov att ta hand om bänken ett tag, får ansvaret att se till att den är uppvärmd.

Det är nu dag nummer två, som jag har det bättre än igår och det känns sagolikt skönt. Jag gör inte många skutt ännu och kanske är det inte ens rätt medicin för mig och jag får göra om allt igen men två dagar i rad åt rätt håll, vill gärna citera prinsessan Madeleine Thérèse Amelie Josephine: Tihi!

Åter till ämnet värmare. I dag på eftermiddagen ringde telefonen och det var Interflora som ville komma på besök för att lämna över lite blommor. Jag hälsade dem naturligtvis hjärtligt välkomna och började spekulera från vem det kunde vara, för det hör verkligen inte till min vardag eller helg för den delen, att det levereras blommor till dörren. Blommorna anlände och min son var imponerad över att mamma hade fått paket och vi öppnade dem.

Värmen i hjärtat och maggropen berodde egentligen inte på den otroligt fina tulpanbuketten som stack upp sitt vackra huvud ovan silkespappret. Värmen kom till mig från kortet, orden på det och från den oväntade sändaren. Sändaren är en glädjespridare utan dess like och som själv kämpar med en bråkande kropp. Häftigt då människor som själv har det tufft, finner tid och ork att peppa någon annan. Jag säger: Tack, du gjorde verkligen min dag bättre, fortsätt att vara du, fortsätt att visa att du heller inte tänker acceptera att vara en bänkvärmare, utan en hjärtevärmare av stora mått!

Ett rent helvete

21 Feb 2013

Ibland kan man verkligen överraska sig själv med de mest oväntade saker. Man blir förundrad över sig själv och inte så lite imponerad.

Vad roligt det är att städa är definitivt en överraskning för mig. Roligt att städa? Hm, något är allvarligt fel eller kanske något är riktigt rätt. Jag är ju inte i mitt livs form just nu men i en liten topp, skyndade jag mig faktiskt att städa. Jag vet att jag definitivt kunnat prioriterat annorlunda men ett rent helvete är faktiskt trevligare än ett smutsigt! Jo, okej, Elliot gjorde kanske allt grovgöra med golven men jag hjälpte till! Flyttade lite saker gjorde jag och tog faktiskt trasan och torkade av några väldigt ludna lister. Min del av alltsammans tog inte ens tio minuter men det känns ändå som om jag vunnit en mindre vinst av något slag.

Nu strax tillbaka in i dimman och nervsmärtsträsket igen men jag gör det utan att få dammallergi på köpet!

Aldrig narkoman

20 Feb 2013

De som fastnar i drogträsket får verkligen kämpa för att ta sig därifrån, viljan är inte alltid nog och omgivningen känner sig maktlös. Vissa hamnar här för att de varit tvungna att medicinera i något syfte.

Jag är inne på min sjunde dag med denna medicin och visst kan jag ana en liten förbättring under vissa timmar på dygnet, jag kan tillexempel hålla mig mer vaken. Nervsmärtorna är dock värre. Vad händer nu då? Jo, nu är det dags att öka dosen. Om jag inte hör av mig eller svarar är det inget personligt.

Jag skriver inte mycket här heller dessa dagar men hoppas ni hänger kvar. I mitt röriga sinne säger jag mig ännu en gång: Det måste vara omöjligt för mig att fastna i detta träsk för de "trevliga" kickarna kommer aldrig till mig.

Till er som tvingas till cellgifter, strålning och andra helveten just nu, ni är beundransvärda och jag har er i mitt hjärta. Kram

Ledsen

16 Feb 2013

De är inte många och de kommer inte ofta men i helgen är de sådana dagar. Jag avskyr att inte klara mig själv och då det handlar om att inte vara tillförlitligt är det näst intill olidligt. Att inte kunna lite på sig själv, att måsta ha hjälp till det som är det mest naturliga i världen, att vara mamma, är för mig fruktansvärt. Ny medicin provas, den förra, som faktiskt fungerade, en medicin som fungerade (!) första sedan, jag vet inte när om någonsin. Biverkningarna var ”fel”, de jag hade får man inte ha. Den nya gjorde att jag somnade från min son igår, upptäckte i och för sig det tidigt och ringde på hjälp men jag vill inte att det ska kunna hända. Ska jag fortsätta att vänja kroppen vid den fast jag somnar där jag sitter? Fast jag har svårt att röra mig med den i kroppen för jag är nära att svimma? Ska jag ha ”barnvakt” till mig själv och Hilding en period igen? 

Igår och idag får jag vara låg, det har jag lovat mig själv, långa dagar. Måndag då sparkar jag mig i rumpan igen och tänker att jag har det bra. Jag har en frisk son, förutom febern då och en underbar familj och mamma som finns där för mig då det inte fungerar. Jag är lycklig, fast inte idag och jag har de i kring mig som har det mycket tuffare än jag i dagsläget. Jag hejar på dem från min dåsiga ledsamhet och önskar dem alla lycka och styrka för vad de går igenom.

Jag lovar, jag återkommer snart, stark och färdig för strid igen men inte idag.

Skuggan

13 Feb 2013

Att gå i skuggans dal eller i dödsskuggans dal låter föga muntert. Funderar ändå om det inte är en väldigt bra erfarenhet, att ha provat på att vandra där, inte för att jag förespåkar att gräva ner sig i elände men att ha det med sig och relatera till i andra situationer som man hamnar i. Erfarenheten gör det även lättare att förstå andra som har det tungt eller har hamnat i svårigheter och det gör kanske att vi har möjlighet att vara ännu bättre medmänniskor, bry oss om och sätta oss in i någon annans situation, kanske har upplevelser som gör att vi kan var till stöd eller hjälp.  

Lillemans erfarenheter av skuggan är ännu bara sin egen och andras synliga skygga i ljusets sken. Den skuggan är ännu endast positiv, han skiner upp och påpekar att det är hans skugga eller min och vi vinkar och skrattar. Jag önskar honom erfarenheter, absolut men hoppas att han slipper de riktigt mörk på ett bra tag.

Den faktiska skuggan som följer oss vart vi går, är stark och mörk då vi är i ordentligt solsken eller väl upplysta på annat sätt, skuggan är endast svagt skönjbar då ljuset på oss är svagt. Hur ska man då se på det? Vad ska man välja?

Jag har valt, jag föredrag att stå i strålande sken, vara lycklig, brinna och ha en skugga mörk som natten, än att gå i blitt ljus med den svagaste av skuggor. Är det så att då man har det som bäst är fallet som högst, svårast och gör mest ont och är det så, att om man inte satsar, vågar sticka ut hakan och ta för sig, har man inget att förlora och smällen blir inte så stor? Ska man fega?

Nej, låt oss satsa fullt ut, leva på eggen, våga och vinna, ge f-n i att skämmas för att vi har eller hade en tro, en vilja och ett hopp. Kanske en tro på en annan människa, vågade älska den och ge denne en chans, kanske till och med en andra och tredje chans. Visst det gör ont om man tar fel, om man misstar sig på en person, vågar älska och blir sviken men jag tycker att det är värt att leva på riktigt, att inte ge upp tron på livet.

Var glad om du vågade dig på ett lockande projekt, om än det gick i stöpet och ”folk” skakade på huvudet: Vad var det jag sa? Var banne mig stolt för att du var en som satsade. Kanske hoppade du och kraschade totalt men det hade kunnat gå. Visst ska man lära sig av sina egna och andras misstag men går man och konstant är rädd för att inte lyckas med det man företar sig eller vill företa sig, står man rätt still i tillvaron. Jag blir glad då jag ser par som strålar och är lyckliga, då människor jagar sin dröm eller kanske redan hittat den och följer den. Men jag blir också glad då jag ser eller hör de som provat sina vingar, fann att de inte lyfte dem som de hoppats och önskat, för att sedan resa sig upp, borsta av sig, se sig om och funderar: Vad ska jag pröva härnäst?

Känn bubblorna och fjärilarna i magen till nya spännande mål, känn hur lyckan att eventuellt börja se på sin dröm i ett annat ljus komma. Livet är häftigt och läskigt, fullt av både positiva och negativa skuggor men glöm inte att livet är till för att levas, ta tag i det och fånga det, vilken grej!

Trampa på mig - no more

12 Feb 2013

Jag har underbara vänner av alla de olika slag, alla är unika i mina ögon och jag skulle inte ge upp dem utan strid. Men så stort att vara med om, se, höra, läsa att de kräver den respekt de förtjänar, från sin omgivning, sina vänner och sina ”vänner”. Då de tar den striden så växer de, om möjligt, ännu mer i mina ögon. Då man kräver respekt så ger man respekt till sig själv. Då har man tagit beslutet om att man är värd så mycket mer.

Låt dina vänner vara med att bygga upp din självrespekt och vänner, bryt med de som gör ner dig och suger energi. Har du sådana på facebook men radera! Vissa har en tendens till att samla vänner på nätet och jag undrar ibland om det är av godo.

Till en av mina vän, som idag är både stark och svag, Du fixar det! och som jag sa, tillsammans med dina vänner smäller vi upp din mur av självrespekt på nolltid. Bara säg till, vi är många med både murbruk, slevar, tegelstenar. Jag har dessutom tillgång till cementblandare!