Satt och såg programmet Grötö för ett par veckor sedan och funderade varför jag inte fått något eget program. Mia i spåret (inte på), en ledare av stora mått! eller Mia bäst i världen! Okej, må eventuellt finslipa något på namnet, skulle ju eventuellt kunna reta någon, bör kanske också slipa en del på innehållet, vet inte om de skulle godkänna idén om att allt går ut på att jag egentligen är nummer ett…

På Grötö hade den andra, något mer kända Mia Skäringer, en annan känd Mia på besök, Mia Törnblom, Självkänsla nu!  Alex Schulman och Jonas Gardell var också inbjudna. Alex blev för övrigt en människa inför mina ögon, denna elaka karl, visade att han inte var alltigenom ond som han framstod för mig då han var nätmobbare av stora mått. Han ville bli sedd, älskad och i brist på det, avskydd och han lyckades då absolut med mig. Kunde inte ens se karln på bild.

Dessa fyra satt bland annat och pratade om ålder och Alex, den mänsklige varianten, spekulerade i att ens inre ålder är den då man tyckte om sig själv som mest. Han säger sig vara en sorgsen man, 35 år gammal, uppfattade dock inte hans inre ålder. Jonas Gardell i sin tur sa att alla verkade känna sig yngre än vad de egentligen är, medan han alltid känt sig äldre. Mia T ville inte vara en dag under trettio för då hon var mycket mer ängslig och analyserande. Alla hade mycket klokt att säga om ämnet.

Den inre åldern har nog rätt stor betydelse för vårt aggerande, (Hm, kanske inte på Jonas) vårt uttryck och till viss del hur vi känslomässigt hanterar saker. Jag har länge tyckt att min inre ålder har varit 27, det är så jag känt mig inåt men jag skojar inte då jag säger att den yttre Mia många gånger har legat på 87, med tanke på hur min kropp reagerat och fungerat, som då jag rest mig upp efter att ha suttit ”för länge”. I de perioder jag har haft mer problem, svårt att gå, svårt att borsta tänderna och dylikt, har jag ofta hänvisat till Mia 87, inuti fortfarande 27. Det har faktiskt varit otroligt skönt för mig att dela på åldern i tre delar, den yttre, den inre och den faktiska. Inte en enda dag har jag haft problem med min faktiska ålder. Den har varit bra jämt och på tal om jämt är jag på väg dit nu igen och det känns fint. Den inre åldern har jag också trivts med. Min ålders ”noja”, i den mån jag kanske haft någon, har handlat om den yttre. Jag vill göra saker som kroppen säger nej till, jag lockar, pockar, hotar och ibland fungerar det, ibland inte.

Sedan jag blev mamma har min inre ålder stigit, stundvis kanske till och med till 35 men då jag och sonen busar, leker pussgurami, ”jaga mig” och andra favoritlekar, är jag yngre, ofantligt mycket yngre. Jag fick en gång frågan av ett barn, min mor har påmint mig om detta, en seriös fråga om jag var vuxen, vilket jag var enligt min faktiska ålder. Jag frågade hur hon tänkte då och hon svarade att jag kunde ju leka fortfarande. Jag svarade utan att tänka efter att om jag inte fick leka ville jag inte vara vuxen. Jag tror vi behöver alla våra åldrar. Lite Peter Pan tänk skadar inte utan håller oss yngre i sinnet och vi måste väl också anpassa oss efter den yttre i viss mån men att det är häftigt att uppleva varje nytt år, varje ny faktisk ålder med allt vad det för med sig, dessutom, alternativet till att inte uppleva nya år, det passar mig inte alls.

Så fram för vuxna som gör snöänglar, vågar leka och busa även offentligt. Fram för mogna unga som vill och kan ta ansvar och för gamla kroppar som vågar och vill vara yngre!

28 Feb 2013