De är inte många och de kommer inte ofta men i helgen är de sådana dagar. Jag avskyr att inte klara mig själv och då det handlar om att inte vara tillförlitligt är det näst intill olidligt. Att inte kunna lite på sig själv, att måsta ha hjälp till det som är det mest naturliga i världen, att vara mamma, är för mig fruktansvärt. Ny medicin provas, den förra, som faktiskt fungerade, en medicin som fungerade (!) första sedan, jag vet inte när om någonsin. Biverkningarna var ”fel”, de jag hade får man inte ha. Den nya gjorde att jag somnade från min son igår, upptäckte i och för sig det tidigt och ringde på hjälp men jag vill inte att det ska kunna hända. Ska jag fortsätta att vänja kroppen vid den fast jag somnar där jag sitter? Fast jag har svårt att röra mig med den i kroppen för jag är nära att svimma? Ska jag ha ”barnvakt” till mig själv och Hilding en period igen? 

Igår och idag får jag vara låg, det har jag lovat mig själv, långa dagar. Måndag då sparkar jag mig i rumpan igen och tänker att jag har det bra. Jag har en frisk son, förutom febern då och en underbar familj och mamma som finns där för mig då det inte fungerar. Jag är lycklig, fast inte idag och jag har de i kring mig som har det mycket tuffare än jag i dagsläget. Jag hejar på dem från min dåsiga ledsamhet och önskar dem alla lycka och styrka för vad de går igenom.

Jag lovar, jag återkommer snart, stark och färdig för strid igen men inte idag.

16 Feb 2013