Det ordnar sig

11 Feb 2013

Kan verkligen bli fullständigt galen på människor som ständigt lever efter devisen att: Det ordnar sig! Vissa av dessa människor har en tendens till att tycka att det ordnar sig fast inte så sällan på annans bekostnad! Du ska se att det löser sig. Jo, visst gjorde det men inte på grund av att de själv tog tag i saken utan för att de lät någon annan fixa.

Vi finner dessa människor överallt, på arbetsplatsen och i diverse olika andra relationer. Vad kan man göra annat än bli irriterad, uppgiven eller förbannad? Inte är det då att curla personen i fråga, har provat och ibland handlar det om saker man ska lösa ihop i grupp och någon glider bara med och mycket riktigt, allt fixade sig ändå.

Att ställa en glidare mot väggen är svårt för de är jäkligt hala och slinker lätt väg ut på golvet och har ofta ett svar som de tycker är nog. Det var dumt av mig eller Jag ska inte göra så något mer och samma svar nästa gång och nästa.

Ibland tror jag bara att man ska låta saker skära sig, låta det gå dåligt, ta det kaos som blir och faktiskt säga: Men den här gången var det din tur att se till att det ordnade sig. Har man dessutom exempel på när man själv fått lösa allt vid tidigare situationer, är det än bättre.

Jag tror vi glider med alla då och då, även arga Mia men de som har det som levnadsstil har jag lust att klippa till! I alla fall idag…

Nå och bilen går bra? ;)

Just follow your goosbumps

10 Feb 2013

…gör man det är allt möjligt, för låter inte det som något att eftersträva, att man får gå på gåshudskänslan? Häftigt att tillåta sig se möjligheterna i glöden, lägga på mer brännbart material, se första lågorna flamma upp och sedan sitta vid en eld som brinner för fullt, göra det man vill och vågar försöka erövra det man brinner för. Jag älskar det engelska uttrycket och skulle gärna vilja leva mer på det sättet, mer än vad jag gör i dagsläget. Vissa perioder i livet har jag gjort just detta och det har verkligen varit ett bra sätt för mig att få leva fullt ut, att utnyttja min tid och prioriterar något som är viktigt just för mig och inte för andra.

Det hände mycket i min omgivning som fick mig att fundera om jag levde mitt liv som jag ville. Var då rätt dålig i kroppen och lät tanken på att delvis leva i ett varmt land för att få må bra, utvecklas. Bara tanken allena fick mig att få gåshud, den fick mig att leta mig fram till möjligheterna och resultatet blev att jag under vintern i fyra år levde och arbetade i Thailand. Jag skapade själv mina möjligheter och viljan samt god timing gjorde att jag plötsligt stod där i Thailand, blev på plats erbjuden ett jobb och blev tvungen att snabbt fatta ett beslut, bestämma mig för att stanna och jobba eller åka som biljetten hem uppmanade mig till. Tre veckors semester blev till tre månaders jobb. Jag kan än idag få både rysningar och gåshud när jag tänker på det och jag är så glad att jag vågade gå på min känsla och att mina nära stöttade mig fullt ut i beslutet, att mor lilla mor som reste med mig, klarade av sin första ensamresa, hem till Sverige, i flera etapper, för att ge mig min dröm och frihet i min egen kropp. Kan inte tacka henne nog för det.

Inför ett annat stort beslut, det största jag någonsin varit med att ta, var att bestämma sig för att skaffa en liten. Den gåshuden och de skakningarna var verkligen omvälvande och vilket resultat sen. Det bästa av alla beslut, det finaste jag någonsin varit med om att skapa.

Ibland kommer gåshuden av mindre stora beslut och idéer, att tävla och flytta gränser för vad man klarar har varit en för mig. Idéer som har med skapande att göra, bidrar med mycket knotter. Känslan av att peppa någon som är mottaglig, föreläsa eller prata om något jag brinner för. Magpirr inför att ringa ett viktigt samtal som kan ge nya möjligheter, prata med någon om eventuella intressanta framtidsplaner. Våga och vinn må vara ett slitet uttryck men ack så sant. Vad du än kallar det, gåshudskänsla, följa de idéer som ger mest energi, så handlar det om att skapa sin egen tur och lycka, inte bara vara en åskådare i sitt eget liv och endast se vart livet för en, utan själv fånga och utforma det liv man önskar, för det är bara att inse att L'Oréal visste det för många år sedan, Because you're worth it!

Follow your goosebumps kan alltså innebära massor, ett jobb och boende i Thailand eller en bäbis men det innebär med all säkerhet att du tar täten i ditt eget liv.

Nytt: Anslagstavla

10 Feb 2013

Många har haft svårt att kunna lämna kommentarer till mina inlägg trots att jag inte har någon begränsning, modifierar inte ens kommentarerna. Nu finns det dock en anslagstavla som du hittar bland flikarna högst upp. Där behöver man endast dubbelklicka på tavlan för att kunna sätta upp en Post it lapp. På den kan du lämna en hälsning eller en kommentar. Kritik är också välkommet, tänk bara på att hålla den på en schyst nivå.

Vi ses!

Pussguramis, myror och elefanter

8 Feb 2013

Hemma hos oss turas vi om att bestämma vad som ska göras och vad vi ska leka. Ok, det kanske inte är 50/50 men vi får båda vara med och besluta om vad som ska hända.

Fram till häromdagen, då Elliot kom in i våra liv, bestämde sonen när vi skulle dammsuga. Han tog sin i rosa plast dammsugare och beordrade mig att ta ”lilldammsugaren” och så gick vi runt tills min behövde laddas, då fick jag vila.

Han säger också till, ungefär en gång om dagen, att vi ska göra upp eld. Han går helt sonika fram till vedlådan, säger Ved, öppnar locket och börjar plocka fram klabbarna. Än är jag, tack och lov, den som får tända i alla fall.

Jag visar hur pussguramin, enligt min tolkning, ser ut och springer(simmar) omkring, har pussmun och gälar och jagar mitt offer, medan han bestämmer var pussguramin ska sitta och vänta på honom och bli rädd då han dyker upp. I dockleken har vi var sin docka och var sin vagn, kör omkring och lilleman är den som säger till då det ska ätas medan jag säger till om power naps.

Då jag tar blomvattenflaskan för att försöka ge mina växter hjärt- och lungräddning, kilar gossen och hämtar sin halvliters vattenflaska för att hjälpa till, samma lika vid dammtorkning. Ska sängen bäddas om med nytt rusar han och hämtar nya lakan medan jag tar bort de gamla.

Vid tv är det dock han som bossar. Det enda som visas på min tv just nu är Fem myror är fler än fyra elefanter. Tur att det är ett bra, pedagogiskt program och han kan snart hela alfabetet just fyllda två år. Favorit bokstaven är dock just nu y och den delen är bara 8 minuter lång och sedan ska vi se den om och om igen. De kvällar han inte är med mig får jag bestämma vad det ska vara i rutan men jag skulle föredra att ha honom här hos mig, med y tjatet, i alla lägen.

Att välja den sanning man vill höra

7 Feb 2013

Hm, många gånger har jag tänkt att jag borde bli lite mer fåfäng. Det är inte så att jag är utan fåfänga men den borde absolut öka. Jag kan ha jobbat en hel dag, inte nu men förr, varit och ”pudrat näsan” på toaletten men missar att komma ihåg att titta mig själv i spegeln. Inte hela världen men ibland händer det, då arbetsdagen är slut och jag kommer hem ser mig i spegeln, att jag rycker till. Spegelbilden kan då avslöja diverse piff som hade behövt göras vid ”pudra näsan besöken”.

Nåja, jag tycker dock att jag jobbar på en bra typ av arbetsplats för där är så många barn. Visst, vi är långt ifrån alltid överens men ändå håller dessa gryn hjärtat mitt i sina små händer.

Här om veckan kom jag till jobbet, lite lätt stressad och hade väl inte riktigt tagit på mig det snyggaste jag hade och till det handledsvärmare, för funktionen och håret, tja vi kan säga att på morgonen insåg jag att det enda jag kunde göra var att dra ihop allt till två flätor. Men där och då kommer en elev fram till mig och säger: Men Mia, du är alltid så häftig! Jag riktigt kände hur hakan slog i golvet med en dov duns och ögonbrynen hastigt åkte upp i hårfästet. Snabbt hämtade jag upp hakan och sänkte ner de oplockade ögonbrynen till normal höjd och sa lite försiktigt: Hur menar du då? Ja, men titta, du har ju sådana där snygga handleds grejer och så har du ju flätor och allt!

Jag tänker på utrycket: Av barn får du höra sanningen, beslutade mig för att det var en sådan jag fått höra och log resten av lektionen. Denna fina komplimang gjorde min dag men det är inte alltid de är så positiva, de första jag kommer att tänka på är: Mia, har du glömt att kamma håret idag? Då hade jag faktiskt försökt att” krama upp” lockarna. En annan är: Mia, skulle inte du kunna ha kjol ibland? Jag funderade lite och frågade: Men är jag inte fin i det jag har på mig? Jo, i och för sig men du skulle vara ännu finare i kjol.

Jag älskar deras underbara spontanitet och ärlighet och ibland kommer dessa härliga spontana barnauttryck från vuxna. Jag hade nämligen vid ett tillfälle gjort ett försök att locka håret med locktång och en vän kom förbi och jag sa: Åh, vad svårt! Jag kan ju inte. Hon tittade på mig, lutade något på huvudet och sa: Jaaa, det ser ut som om du sovit lite konstigt…

Fram för fler snällt framförda sanningar och det är jag som väljer vilka av dem jag vill lyssna på. Mia du är så häftig, är den jag väjer av de som jag skrivit om idag!

Elliot

6 Feb 2013

Vår nya vän har idag gått husesyn, testat framkomligheten, svängt runt diverse olika hinder, blivit trött gått och vilat, för att sedan starta om igen. Jag var så schyst jag kunde och plockade upp saker han skulle kunna finna irriterande och i vägen men en tröskel var väldigt ivägen meddelade han.

Det var spännande att presentera Elliot för lilleman, visste inte riktigt hur någon av dem skulle reagera. Den senare visade dock tillbehörlig respekt, var lite rädd i början, för att sedan följa med mamma och titta. Inom loppet av tjugo minuter stod han och peppade Elliot tillsammans med mor. Heja Elliot, heja! Sedan tyckte vi att han vispat omkring tillräckligt i huset och vi försökte ropa till honom att dra sig tillbaka. Gå hem Elliot! Gå hem! Hem är stället han sover och laddar batterierna.

Mätt i magen kröp Elliot tillsist till sitt bo och snabbt har han vilat och fyllt på sin energi så pass att han skulle kunna köra pass nummer tre för dagen. Till min förvåning var huset renare än jag trodde innan han drog igång men nu är det riktigt fint. Tänk vilka fina redskap, jag menar vänner, som finns. Idag har jag inte svurit en enda gång, nacke, händer, bröstrygg och fogar är i samma skick som i morse, trots att huset är ny dammsuget och fint!

Livet är gott!

Köp dina vänner

5 Feb 2013

Och vem säger att man inte kan köpa sina vänner, att det är fel och omoraliskt!? Jag har i eftermiddag skaffat en ny, snygg, mörk vän, som ska få bo hemma hos oss. Han kräver inte mycket tillbaka, bara han får så han har tillräckligt med energi. Har inte hunnit testa vare sig hans kunskaper eller vänskap ännu men han verkar otroligt vänlig och tillmötesgående och det känns bra, för jag vill verkligen att han och lilleman ska komma överens.

Det här är inte en kille som kräver mycket, för en summa pengar ska han ge mig massor. Han ska få mig att bli mindre förbannad samt svära mindre, har lovat att inte kasta sig på rygg så fort något går honom emot, som vissa andra har gjort innan honom och han har ingen svans som kan irritera eller som man kan snubbla på. Han har dessutom lovat att se till att jag får mindre värk. Hoppas nu han är värd pengarna, min nya mörka vän...

Välkommen hem till oss Elliot!

(Robbotdammsugare som även dammtorkar dina golv)

Lyxmat på ett par minuter

5 Feb 2013

Jag älskar verklien gatukök med snabbmat. De godaste av rätter, tillagat medan du väntar. Jag saknar att kunna ta den genvägen till lunch och middag. Nej, inte Svenska gatukök med hamborgare, vad jag saknar är maten i Thailand.

Tänk att göra något sorts kulturellt utbyte, ta emot en thailändsk gäst till Sverige, visa vårt vackra lands norra del, i gengäld få mat lagad enligt thaikökets alla regler, lära sig allt från grunden. Jag vill ha Som tam, Tom jum kong, Tom Kah Gai, Yam Wun Sen Taleh, Chicken garlic pepper, åh, det finns ju ändlöst med god thaimat. Och jag kan göra, hm, köttbullar, nej det är för tamt. Palt, näe lite tungt för en thailändskmage som knappt ens äter något bröd. Aha, nu vet jag! Jag bjuder på chokladbollar och kladdkaka, för är det ett folkslag som tycker om söta saker så är det i mina ögon thailändaren, ett folkslag som passar min smak alldeles utmärkt!

Behovshierarki

4 Feb 2013

Många av oss har läst om Maslows behovstrappa i skolan, om hur vi prioriterar våra behov, i ett trötthetsdis funderar jag om en förälder med små barn kan nå upp till nummer fyra och fem? Jag säger det som ett frågande påstående, fast sådana inte finns.

I basen av våra behov finns enligt Maslow nödvändigheter som mat, vatten och syre. Det låter ju rimligt och check, den fixar vi! Som nummer två kommer säkerhet och trygghet man behöver, en stabil vardag, rutiner och enklare regler för slippa ångest och rädsla inför hemska saker som kan hända. Nåja, hyfsat stabil, bra regler och ingen ångest, jag är med. Känner man sig trygg och säker är man redo för nummer tre att söka efter gemenskap med andra människor, vänner, barn och kärlek. Ha, nummer tre är avklarad, nåja, förut i alla fall, nu söker jag kanske inte gemenskap så mycket, har inte orken men får ändå, tack och lov ha kvar mina vänner. Sedan kommer nummer fyra och det är behovet av uppskattning. Behov av uppskattning, här börjar det gå långsamt för en annan. Jag är som så nöjd med de tre första och sömnbrist, tidsbrist och lite kroppsliga brister gör att detta behov får stå tillbaka. Lite sömn, uppskattning från min son och livet känns fullt tillräckligt för en trött mamma Mia skulle jag säga. Sömnbrist användas som tortyr och det kan man ju förstå. (Vill man göra småbarns föräldrar lyckliga, varför inte bjuda på lite god sömn?) På den femte och sista nivån är behovet av självförverkligande. Här handlar det inte om ett behov som helt kan uppfyllas utan ett behov som ständigt förändras. Hit når man först när man tillfredsställt underliggande behov.

Är i alla fall säker på att jag har rätt rimliga krav här i världen, mat, sömn, syre min son och trygghet. Jag har också lyxen att ha en fin familj som alltid finns där och vänner som ger all uppskattning man kan önska. hör nog till mina "rimliga" krav också.  Det övriga två stegen får jag ta eftersom det kommer, man kan ju alltid vara upp ett eller ett par steg och nafsa på nummer tre och fyra.

Men nu jag funderar vad jag ska skylla på för att jag inte hänger med i nyheterna i dagsläget? Visst läser jag tidningar ibland på nätet och det händer att jag ser korta nyheterna på tv men förr såg jag alltid nyheterna på tv, åtminstone en gång per dag. Idag ser jag först Fem myror är fler än fyra elefanter, sedan är det nattning och jag ser inget mer! Att se nyheter, hör det till nivå nummer fem herr Maslow!?

(Jag får skylla mig själv. Klockan är över läggdags och jag sitter och skrier, hade kunnat ta ikapp på nyheterna, så: Sluta gnälla Mia!)

Skumpade okontrollerat till ljudet av min väns hjärtliga skatt

2 Feb 2013

Skumpade okontrollerat till ljudet av min väns hjärtliga skatt

Vilka fantastiska djur, egentligen men att vara hästtjej då jag växte upp var nog ingen merit enligt killarnas måtto. Jag tror att grabbarnas spefulla kommentarer om hästar och hästtjejer, på något underligt sätt fick rätt många att se ser på ridning, hästar och till viss del, på hästtjejer. Inga grabbar red förstås, inte så att någon annan fick veta i alla fall. Jag var själv så inne i skidor och fotboll att ridning och fyrbenta, havreätande djur inte ens fanns i tanken, fanns inte i min plan. Jag förstod aldrig alla beundran till dessa skobeklädda, inte heller förstod jag alla dessa teckningar av hästar som producerades av tjejer i min ålder och ”Jag älskar Mulle” klotter(eller vad nu hästarna hette).

Men nu i lite mer mogen ålder, tänk ändå vilka magnifika, stora, ståtliga djur dessa smidiga, starka och snabba kreatur är, med högt burna huvuden och muskulösa kroppar. Jag må också säga att jag inte ens kunde föreställa mig känslan, glädjen över att kunna styra ett sådant djur, styra det dit man vill eller över hinder en människa aldrig skulle klara av själv.

Jag kan räkna mina turer på häst på en hand. Den första var på Lycksele djurpark, en ung tjej ledde mig runt medan jag satt, sex år gammal, på den lilla hästen, med ett stort leende.

Den andra gången var jag hos mina tremeningar (sysslingar) i Hedemora och fick då återigen sitta på en häst, den förstod sig inte alls på mina finstämda komandon då jag sparkade, menar, skänklade så gott jag kunde. Minns mest hur hästen tog sig friheten att stanna och mumsa på grönt, saftigt gräs så fort den fick en chans och med mig kom det många sådana. Hästen styrde mig och inte tvärt om men från det tillfället minns jag att det var härligt att sitta på ett sådant vackert djur.

Den tredje och sista gången jag satt på en häst, törs inte skriva red, för det vore att ljuga, det var under gymnasietiden och jag fick följa med en vän till Robertsfors. De hade hästar och hon tyckte bestämt att jag skulle prova. Det gjorde jag. Jag fick låna kläder och utrustning och blev hjälpt att ta mig upp på den stackars kraken som skulle ha mig på sin rygg. Min vän tog en bild för att föreviga ögonblicket. Det var en snäll häst jag fick, tålmodig för mina sparkar och gjorde sedan som den själv ville och den ville också ha saftigt, grönt gräs. Nå, min vän hade den i rep, det hette dock något annat fint och sedan fick jag ”rida” runt runt i paddoken (?) och hon instruerade mig vad jag skulle göra och så skrattade hon gott åt mina försök, kanske det lyckligaste skrattet som jag någonsin hörde från hennes mun. Mot slutet av vår lektion sa hon till mig att ta fötterna ur byglarna och hon ”gömde” dem på nått vis. Sedan hade hon hästen att gallopera. Jag lovar att det var en upplevelse nära döden, där satt jag och skumpade okontrollerat och försökte klänga mig fast för glatta livet. Min vän skrattade på samma sätt som jag skumpade och om det hade blivit filmat hade filmen lätt kunnat vinna America's Funniest Home Videos

Min vän lämnade dock in sin filmrulle för framkallning (jo, det var så länge sedan) och när hon hämtade ute korten och kikade igenom dem i affären började hon skratta högt. Hon skrattade så gott att omgivningen tittade upp och som för att dela sin glädje så visade hon upp ett kort för affärsinnehavaren och ett par kunder som tydligen skrattade gott med henne. Det var ett kort på mig, klädd i min lånade, urtvättad lila täckjacka, ridbrallor, stövlar och hjälm, detta i kombination med min allt annat än ståtliga hållning, likt en säck med nötter, satt jag där som ett C på en häst som såg fundersam ut. Jag medger att jag utgjorde en fantastiskt komisk syn och om jag ägde det kortet idag skulle jag ha bifogat det här. Jag skulle bjuda på det bara för att glädja er, jag hade kunnat förgylla mångas dag med den bilden.

Vad jag nu har förstått är att dessa fantastiska djur inte är för mig men om jag någon gång skulle få chansen att sitta på en igen, en stor och denna gång kunna styra djuret på något sätt eller åtminstone samarbeta, skulle jag vilja sätta av i full galopp, i vattenbrynet, på en öde strand i kvällssolen. Det skulle vara så häftigt och får mig att fundera att det kanske, bara kanske, bor en liten hästtjej i mig ändå!

Bryta upp och ändra beteende

1 Feb 2013

Det kan vara svårt att byta tänk och tankesätt men det kan vara en förutsättning för att få livet att gå framåt, det kan vara nödvändigt för att överleva, en möjlighet eller enda möjligheten till att få må bra. Beteendeförändring är inte enkelt utan krävande, det kräver viljestyrka, en vilja att agera annorlunda, att förändra, mod och beslutsamhet och ibland måste ett proffs få dirigera för att man ska kunna hitta vägarna. Att ändra beteende kan vara att göra våld på den man för tillfället är, ändra mönster som är invanda, trygga eller åtminstone igenkända.

Tänka om, tänka nytt, förnya, det kan för många verka helt onödigt eller omöjligt, för andra kan det ses som en möjlighet och en utmaning som lockar. Man byter kanske ort eller land för att bryta mönster, ser sig om efter ett nytt arbete då man ”fastnat” på jobbet. Man väljer kanske att bryta upp från en destruktiv relation, kanske vill bryta en dålig vana eller följa en dröm, vilja sluta stressa och spara sin egen energi.

Vi har alla våra laster. Tror alla hört eller sagt det uttrycket någon gång. Jag har alla laster, inte allihop själv (tack och lov), runt i kring mig. De egna är godis, choklad och småkakor. De skapar både lycka, tillfredsställelse och tänder ett lyckoljus i mina ögon, de ger också illamående, ont i magen och en mjuk ”magutsida”. Mitt mindre positiva rekord är att äta 2.7 kg smågodis, på tre dagar. Då jag kom på hur mycket jag ätit blev det ett längre godisuppehåll, insåg att jag fastnat i godisträsket och att de mängderna jag åt, inte är möjligt att må bra av, trots att det var vansinnigt gott. De som säger att man kan föräta sig på godis har inte mött mig!

Som sagt, i min omgivning finns eller har det funnits många olika sorters laster. Laster kring mat, anorexi, bulimi, frossa, de som äter för mycket och de som äter ”fel”, de som tränar, tränat för mycket eller de som tränar, tränat för lite, de som har dåligt alkoholsinne och gör bort sig var och varannan gång de dricker alkohol, de som dricker eller druckit alldeles för mycket och förlorat många relationer på köpet, de som tar, tagit droger. Det finns också de som har fastnat i tobaksens våld som yngling eller som vuxen, som kämpar för att göra sig fri, de som gett upp kampen och som frätt fram tandhalsarna och de som snart utvecklar kol eller redan är drabbade.(Testa om du har kol på denna länk:) http://www.kol.se

Det bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den. Oscar Wilde

Hm, inte om man talar om en del av lasterna ovan, ger man efter för vissa frestelser så har man skapat början till en last för livet. Jag är för beteendeförändring på våra negativa beteenden eller de som håller oss tillbaka men de goda ska vi naturligtvis hålla fast vid. Vi har förmodligen tillräckligt många negativa för att behöva ändra de goda man lyckats skapa!

Händer

31 Jan 2013

Det händer att det händer med händer, att de blir rastlösa, rör sig nervöst, knackar på ett bord, stressar, styrker över ett byxben. Det händer att det händer med händer, att de är ömma, mjuka, tröstande, trygga, maserande och förtroende ingivande. Det händer att det händer med händer att de avvisas när de vill väl. Det händer att det händer med händer, att de är hårdhänta, slår, nyper, håller någon på avstånd, gör någon illa. Det händer att det händer med händer, att de får problem, skadas och stympas. Det händer att det händer med händer, att de viftar, gestikulerar och blir ivriga. Det händer att det händer med händer att de får jobba för hårt.

Händer av alla de slag berättar mycket, bruna händer med valkar, ljusa och mjuka händer, torra händer med motorolja, måla, händer med små sår eller knotiga, ådriga och rynkiga. Det finns också bortskämda händer som fått omvårdnad i form av manikyr och lack och det finns eftersatta med spruckna nagelband och naglar som delar sig.

De allra flesta händer är vackra, för de talar för sig själv och visar sin egen historia. Jag tycker om mina nära och käras händer för jag vet mycket om deras ägare och vet hur godhjärtade de är. Jag har aldrig haft långt till att få en hjälpande hand och hoppas att jag är lika nära i min tur. Önskar alla minst en hand som stöttar och som minst en som håller ert hjärta mjukt.

Det händer att det händer med händer att de söker ett annat par, ett par att vårda och dela livet.

Håll mitt hjärta

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud I ditt knä
Säg att du menar
Och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

Text av Björn Skifs och musik av Peter Hallström och Lasse Andersson

Säger farväl

30 Jan 2013

Jag ska vara ärlig. Jag har både älskat och hatat dig i omgångar, i två år och tre månader. Jag har svurit ve och förbannelse då vi kört fast, ibland har du gjort mig illa. Det är dags nu, att jag ska klara mig själv, stå på egna ben, inte planera för som att du fortfarande existerade för mig. Jag måste tänka mig för, inte lita på att du kan bära mig då det går tungt, då det skär i mig.

Jag har inte behövt dig nu en tid och du har ändå funnits där, i fall jag skulle ändra mig. Troget har du väntat på mig och ändå vetat din plats.

Det är dags att släppa dig helt nu. Någon annan kan kanske kan finna dig andvändbar och behöva dina tjänster. Jag vet i alla fall att jag inte längre vill ha dig i mitt liv och att du nu kan rulla vidare mot nya äventyr, utan mig. Jag kommer inte att sakna dig men jag kommer aldrig att glömma dig, för du har lärt mig mycket, hur det skulle kunna vara i livet. Du har lärt mig att delvis vara rullstolsburen.

Tack!

Spåra gärna ur

28 Jan 2013

Hon har spårat ur totalt, hon har helt tappat greppet.

Att spåra ur då och då är helt ok, skulle tro att det kan vara rent ut av nödvändigt för ens egen utveckling. Man ska inte följa rälsen hela tiden, följa den utstakade vägen som någon annan tagit ut riktningen för, det finns mer som kanske passar en bättre. Man behöver få glida iväg på egna turer som inte andra redan tagit, möta hinder som man måste lösa, bygga broar över djupa skrevor, spränga berg och sten där det behövs, för att sedan kunna tuffa vidare på egen hand.

Jag tycker det är häftigt att se andra spåra ur, se dem våga följa sin dröm, sina egna idéer och önskningar. Man kanske inte tar en väg som alla uppskattar eller som ens gör att man lyckas nå det mål man satte först men tänk på klyschan: Det är vägen som är målet. (Det lär man sig, om inte förr, då man har en liten knatte, som själv vill gå från punkt A till B, då är målet inte grejen!)

Jag älskar att själv spåra ur då det finns energi och ork, ibland infinner det sistnämnda just för att man just börjar spinna på något nytt. Bara att prata om och nafsa på nya tankar,  idéer och upplevelser, gör det lättare att öppna ögonen för möjligheter, för sådant man förut inte kunnat se.

Ibland behöver man få spåra ur på en vän, skälla, skrika eller bråka med en familjemedlem, ta striderna där det är obehagligt. Jag älskar inte direkt att bråka och ifrågasätta men är det viktigt så gör jag det, för att det är värt det, viktigt att spåra ur och bry sig, lägga sig i om man tror att det hjälper. Sen då man har fel (vilket händer hm, väldigt sällan…) får man helt enkelt be om ursäkt, förklara sin goda avsikt. Men jag kommer aldrig ge upp mina nära och vänner utan strid. Har jag betett mig illa på något sätt, utan att riktigt förstå det själv, eller om jag har missförstått något, så förutsätter jag att de som bryr sig om mig inte låter mig komma undan med det, utan ber mig förklara så att jag har en chans att gottgöra. Kan vara en otrevlig upplevelse, från båda håll men god vänskap är värt det. Jag är värd en andra chans.

Här hemma spårar vi också ut lite då och då.

Så spåra ur, ofta om det så behövs!

Lyssnade men hörde inte

27 Jan 2013

Så frustrerande att prata med människor som lyssnar med inte hör. De kan ha ställt en fråga: Hur är det nu med jobbet? och då man börjar berätta ser man frågeställaren få en hinna för ögonen och eller tittar distraherat bort. Egentligen skulle man kunna säga vad som helst och personen skulle inte reagera, tills man ställer frågan tillbaka. Liv och lust kommer tillbaka i ögonen och sedan kommer en lång monolog. Människor som ställer vissa frågor bara för att få berätta om det själv kan lika gärna tiga. De finns också de som ställer frågan: Hur mår du? och innan man svarat klart får man höra hur synd det är om personen i fråga. Jag vet att man kan bli ivrig och ta över ett samtal innan den andra är klar (Mia!) men då hoppas jag man har hyfs nog att bolla tillbaka frågan igen. En sådan person som inte gör det orkar man inte prata länge med och det är inte en som man vill ha i den närmsta umgängeskretsen, för de tar hela tiden utan att komma ihåg att ge.

Sedan har vi personer som tittar men inte ser, medvetet eller omedvetet. En uteliggare som mår dåligt, kanske slagit huvudet och blöder. Många människor tittar åt ett annat håll och vill inte, orkar inte, ”hinner inte” eller törs inte se, för då måste man ju agera. Ett annat scenario kan vara på skolgården där en elev far illa på något sätt, fysiskt eller psykiskt och andra elever, eventuellt någon vuxen, törs inte ”se”, för det är för otäckt och kanske kan man själv bli utsatt.

Jag tror vi alla varit i dessa två stadier någon gång och man har kanske till och med tittat på personen som pratar och då den tystnar undrar man: Men vad sa han egentligen? och så får man be om ursäkt. I hemmet väljer man kanske att inte se att soppåsen är full så kanske någon annan tar den. Det finns oändligt med exempel.

I stressade situationer eller perioder är detta inte så ovanligt. Det är som om kroppen sparar på den energi den kan och stänger av en del intryck. Jag har provat på detta fenomen men varit väldigt öppen och sagt. Jag är ledsen, jag lyssnade men jag hörde inte.

Uppmaningen, ställ inte en fråga om du inte är beredd att lyssna på svaret. Man kan verkligen känna sig lite värd och ointressant om den som visar intresse gör det utan att mena det. Då är det bättre att inte fråga alls. Välj också att se, inte bara titta, välj att var en god medmänniska.