Skumpade okontrollerat till ljudet av min väns hjärtliga skatt

Vilka fantastiska djur, egentligen men att vara hästtjej då jag växte upp var nog ingen merit enligt killarnas måtto. Jag tror att grabbarnas spefulla kommentarer om hästar och hästtjejer, på något underligt sätt fick rätt många att se ser på ridning, hästar och till viss del, på hästtjejer. Inga grabbar red förstås, inte så att någon annan fick veta i alla fall. Jag var själv så inne i skidor och fotboll att ridning och fyrbenta, havreätande djur inte ens fanns i tanken, fanns inte i min plan. Jag förstod aldrig alla beundran till dessa skobeklädda, inte heller förstod jag alla dessa teckningar av hästar som producerades av tjejer i min ålder och ”Jag älskar Mulle” klotter(eller vad nu hästarna hette).

img-5757.jpg

Men nu i lite mer mogen ålder, tänk ändå vilka magnifika, stora, ståtliga djur dessa smidiga, starka och snabba kreatur är, med högt burna huvuden och muskulösa kroppar. Jag må också säga att jag inte ens kunde föreställa mig känslan, glädjen över att kunna styra ett sådant djur, styra det dit man vill eller över hinder en människa aldrig skulle klara av själv.

Jag kan räkna mina turer på häst på en hand. Den första var på Lycksele djurpark, en ung tjej ledde mig runt medan jag satt, sex år gammal, på den lilla hästen, med ett stort leende.

Den andra gången var jag hos mina tremeningar (sysslingar) i Hedemora och fick då återigen sitta på en häst, den förstod sig inte alls på mina finstämda komandon då jag sparkade, menar, skänklade så gott jag kunde. Minns mest hur hästen tog sig friheten att stanna och mumsa på grönt, saftigt gräs så fort den fick en chans och med mig kom det många sådana. Hästen styrde mig och inte tvärt om men från det tillfället minns jag att det var härligt att sitta på ett sådant vackert djur.

Den tredje och sista gången jag satt på en häst, törs inte skriva red, för det vore att ljuga, det var under gymnasietiden och jag fick följa med en vän till Robertsfors. De hade hästar och hon tyckte bestämt att jag skulle prova. Det gjorde jag. Jag fick låna kläder och utrustning och blev hjälpt att ta mig upp på den stackars kraken som skulle ha mig på sin rygg. Min vän tog en bild för att föreviga ögonblicket. Det var en snäll häst jag fick, tålmodig för mina sparkar och gjorde sedan som den själv ville och den ville också ha saftigt, grönt gräs. Nå, min vän hade den i rep, det hette dock något annat fint och sedan fick jag ”rida” runt runt i paddoken (?) och hon instruerade mig vad jag skulle göra och så skrattade hon gott åt mina försök, kanske det lyckligaste skrattet som jag någonsin hörde från hennes mun. Mot slutet av vår lektion sa hon till mig att ta fötterna ur byglarna och hon ”gömde” dem på nått vis. Sedan hade hon hästen att gallopera. Jag lovar att det var en upplevelse nära döden, där satt jag och skumpade okontrollerat och försökte klänga mig fast för glatta livet. Min vän skrattade på samma sätt som jag skumpade och om det hade blivit filmat hade filmen lätt kunnat vinna America's Funniest Home Videos

Min vän lämnade dock in sin filmrulle för framkallning (jo, det var så länge sedan) och när hon hämtade ute korten och kikade igenom dem i affären började hon skratta högt. Hon skrattade så gott att omgivningen tittade upp och som för att dela sin glädje så visade hon upp ett kort för affärsinnehavaren och ett par kunder som tydligen skrattade gott med henne. Det var ett kort på mig, klädd i min lånade, urtvättad lila täckjacka, ridbrallor, stövlar och hjälm, detta i kombination med min allt annat än ståtliga hållning, likt en säck med nötter, satt jag där som ett C på en häst som såg fundersam ut. Jag medger att jag utgjorde en fantastiskt komisk syn och om jag ägde det kortet idag skulle jag ha bifogat det här. Jag skulle bjuda på det bara för att glädja er, jag hade kunnat förgylla mångas dag med den bilden.

Vad jag nu har förstått är att dessa fantastiska djur inte är för mig men om jag någon gång skulle få chansen att sitta på en igen, en stor och denna gång kunna styra djuret på något sätt eller åtminstone samarbeta, skulle jag vilja sätta av i full galopp, i vattenbrynet, på en öde strand i kvällssolen. Det skulle vara så häftigt och får mig att fundera att det kanske, bara kanske, bor en liten hästtjej i mig ändå!

2 Feb 2013