Blogg

Världens godaste bröd

26 Jan 2013

Måste bara dela med mig av ett brödrecept som jag bakat i ca: femton år, ett recept från en vän från en vän från en v... Det är det godaste bröd jag vet och kan något ett annat, som ni tycker jag eller någon annan bör pröva, dela med er här.

Det svarta Brödet

4,5 dl vetemjöl                           1,5 dl rågmjöl

1,5 del vetekli                            2 dl vetekross

2dl vetegroddar                          5 dl grahamsmjöl

1,5 tsk salt                                  5 tsk bikarbonat

1tsk brödkrydda                         1 dl sirap

1 liter lättfil                                (olja, sesamfrön)

Blanda alla de torra ingredienserna, gör en grop med dl-måttet, häll 1 dl sirap i gropen och tillsätt filet. Rör sedan noga ihop degen. Fördela i två formar, gärna ”limpformar”, smörj med olja och ”bröda” med sesamfrön. Brödet gräddas långt ner i ugnen på 175 grader i 2 timmar, ingen jäsning behövs.  

Se till att alltid ha hemma de torra ingredienserna samt sirap, då kan man bara köpa filet, ”snöra” ihop” (betyder: ” kasta ihop”) och blanda degen. Du är då alltid redo för ett brödbak á la himmelriket!

Alldeles ensam

25 Jan 2013

Jag sitter ensam hemma i soffan och tänker på just ensamhet. Det finns många som är rädd att vara ensam, kanske är mörkrädd eller rädd för oväntat besök. Vissa är rädda för sina egna tankar och funderingar. Rädda för att vara ensam, att inte ha någon att leva ihop med, rädda att inte träffa någon man vill leva med eller olyckliga över att inte få vara tillsammans med den man älskar.

Man kan se på ensamhet på många olika sätt och det finns olika typer av ensamheter. Jag som född filosof har alltid uppskattad den, sett den som en nödvändighet, en vän som låter mig vara den jag är, utan undantag. Jag får lov att ge mig iväg till en annan värld i en god bok, får lyssna på vilken musik jag vill, hur högt jag vill. Jag kan zappa mellan kanalerna. Jag har fått ge mig ut på träning när jag vill, utan protester och den har följt mig så jag haft sällskap, vart jag än velat gå. Ibland har den följt mig på bio eller café och vi har suttit alldeles själva. Många timmar har vi legat i sängen och funderat på diverse världsproblem eller kanske ilandsproblem som maskerat sig till något större. Den har också hållit mig sällskap då jag inte kunnat sova. Denna ensamhet älskar jag, den tillåter mig att utvecklas och jag skulle absolut inte vilja var utan den, inte klara mig utan den.

Sedan finns det en annan ensamhet som jag tycker är direkt otrevlig och ovälkommen. Den kommer då man minst anar det. Ibland dyker den upp på de mest oväntade ställen, mitt i ett sällskap, i vissa arbetsrum eller bland diverse bekanta. Ibland infinner den sig i nära relationer, att sitta med andra människor, kanske till och med den du älskar och känna sig ensam, utan egentlig anledning är obehagligt, svårt att vet vad man ska göra åt den, hur man ska få bort den. Det hjälper inte alltid att rycka upp sig. Det har inte hänt mig så ofta, att ensamhet nummer två kommer på besök men jag har hittat ett sätt att bli av med den. Kommer den över mig kan jag idag göra om den till den goda ensamheten, bjuda in den och låta den sätta dig bredvid mig ett ögonblick, bara erkänna att den är där och vad händer? Jag bjuder in den icke välkomna ensamheten och då förvandlas den till den goda som jag kan känna när jag är helt själv, den jag uppskattar.

Ikväll sitter jag hemma i soffan med en stor tekopp efter en härlig kväll med en vän, en kväll som blev annorlunda än den jag tänkt mig men mycket intressant. Jag var nöjd då och jag är nöjd nu.

Så länge leve ensamheten men ge den en kick i rumpan då det behövs!

En skitenkel ekvation!

24 Jan 2013

Träning har alltid varit mig grej, har alltid varit sportfånen. Började åka längdskidor vid sex och spela fotboll vid sju. Skidor var för mig det jag skulle bli bäst i världen på och fotboll var en annan glädjefylld parallellsport jag kunde njuta av på sommaren. Jag hade det bästa av världar tyckte jag och tycker jag ännu, en individuell sport och en lagsport, för och nackdelar med båda men det skriver jag om en annan gång.

Förutom att träningen gav mig bra kondition, styrka, en del skador, lagkänsla, glädje, lycka, en kick, ett rus, en upprymdhet, ett lugn, en tillfredställelse, ett välbefinnande, kroppskontroll, en massa vänner för livet, en känsla för fair play så har träningen låtit mig förstå vad som är viktigt i livet och vad som inte är det. Hade jag det tufft på något sätt, kanske ledsen, förbannad på någon eller något, besviken, stressad då saker hopat sig av en eller flera anledning, då snörade jag på mig löparskorna och gav mig ut och sprang, gav mig iväg med kajaken, mountainbiken, på skidorna. Under träningspasset åkte jag av mig det negativa och fick tillbaka ny, härlig, positiv energi. Allt som snurrade runt i huvudet slutade snurra, det som inte var väsentligt försvann och resten sorterade in sig i rätt fack, utan tankemöda, det var en ”biverkning” av idrottandet.

Då träningen långsamt försvann ur mitt liv så blev det följaktligen rörigare i huvudet. Aha, säger nu kanske några och tänker: Äntligen en förklaring! ;) Skämt åsido så försvann mitt sorteringssystem och ventilerna som kunde släppa ut onödigt skräp förblev stängda. Andra saker som fyllde samma funktion, som fysiskt skapande, försvann i samma veva då händerna inte heller ville vara med på det jag ville göra. Det gällde att hitta ett annat sätt att finna lugn, tillfredsställelse, kickar och lycka samt hitta ett nytt sätt att arkivera och sortera.

Att hitta ett helt nytt sätt att vara, att leva, att fungera som människa, har varit ledsamt, svårt och mödosamt men även spännande och intressant. Oändliga timmar, dagar, veckor, månader, ja faktiskt snart 16 år har gått och fortfarande försöker jag hitta substitut till träningen. Jag har kommit långt men att hitta något som motsvarar det jag fick av de fysiska aktiviteterna har jag inte hittat men i skrivandet har jag hittat skapandet och så fantastiskt att få sätta ner sitt tänk, filosofier och funderingar på pränt och kunna gå tillbaka och läsa. Det ger mig tillfredställelse, en lugn, ibland en kick och då jag skriver måste jag tänka efter och sortera i huvudet. Systemet är inte lika säkert och pålitligt som det förra men det räcker rätt långt.

Livet är alltså en skitenkel ekvation, har du det rörigt, brist på energi, för lite lust och glädje i livet, hitta en fysisk aktivitet som passar dig och ger en kick, då får du ett fint sorteringssystem på köpet. Hitta sedan ditt sätt att ”skapa” och en härlig tillfredsställelse infinner sig.

Hm, okej då, så enkelt är det kanske inte men va' tusan, det skadar inte att försöka!

Leva på hoppet

23 Jan 2013

…är lättare än vad man tror, tror jag, i alla fall för mig. Genom att tro att jag har en möjlighet, se möjligheterna, tro att det mesta går att fixa, har ett hopp om förbättring, att något positivt finns runt hörnet, att dåliga saker inte är enbart av ondo så är det lätt eller lättare att stiga upp på morgonen, le åt den tilltufsade personen i spegeln, möta en ny dag, med tillförsikt.

Förmodligen är jag en hopplös optimist som inte riktigt alla vill möta då man själv är på mindre bra humör. Jag ler fortfarande åt en komentar jag fick då jag kom till jobbet för x antal år sedan. Jag kom in i kapprummet på jobbet möter en kollega, ler och säger god morgon. Hon tittar på mig lite från sidan och säger: Du är då alltid så glad jämnt. Det följdes inte av ett leende så jag sa: Men då ber jag om ursäkt, det var inte meningen! och log än större. Hon skyndade sig att tillägga: Nej, jag menade inte så! Det var tänkt som en komplimang.  

Jag vill vara den jag är, en hopplöst hoppfull person, en som tror att livet har mer att ge, att om jag inte kan nå stjärnorna så ska jag banne mig nå högsta trädtoppen, le och vara nöjd, för att sedan ladda om och hoppa igen.

Att jobba i Thailand har varit livgivande för mig, att jobba på detta annorlunda sätt kan inte få annat än att tro att allt är möjligt. Livet har massor med möjligheter. Värmen som får kroppen att skratta. solen som hjälper till med D-vitaminet. Här idrott på stranden, hopprep där jag och en kollega får använda våra egna muskler under lektonen.

Glöm inte att le, även ett fejkat leende minskar stressnivån i kroppen, vetenskapligt bevisat ska det vara också. Så le mina vänner och medmänniskor, le! Livet har så mycket att ge!

De fyras gäng

22 Jan 2013

I början av 80-talet träffades vi. Vi skulle komma att gå i samma klass, alla fyra, i nio år. Vi hängde ihop mer eller mindre dessa år men mer frekvent i mellan och högstadiet. Vi var ”bästisar” två och två men gjorde mycket tillsammans, alla fyra. Så mycket fantastiskt roliga saker vi delat, fantastiska fotbollsmatcher ute på skolgården på rasterna, hemgjorda radioprogram med diverse spännande inslag, fotbollsträningar och Gothia cuper. Varje skolavslutning hade vi middagar ihop, det kunde vara ett skrovmål på grillen eller så gjorde vi den godaste pizzan i världen, den med ost i degen, smeten!

I perioder följdes vi alla fyra till skolan på morgonen. Vissa av oss var punktligare än andra, vissa mer tidsoptimistiska och övriga fick då vänta lite otåligt trampande medan en sprang omkring med tandborsten i munnen, sökande gympakläder och ett par sockar till de bara, snabbspringande fötterna. Vi ordnade även hemmadiscon ihop, hade filmkvällar eller gick på oskyldiga partyn. Visst fanns det också intriger, bråk och sårande ord mellan oss men vi tog oss genom det med vänskapen i behåll.

På högstadiet satt vi ihop rätt ordentligt. I lektionssalarna satt vi två och två, bakom varandra och hade en trivsam arbetsmiljö kring vår plats, alla fyra, tyckte vi. Kan hända att fler än våra lärare tyckte att vi pratade något mycket medan vi arbetade. En lärare uttryckte sig rätt tydligt vid fler än ett tillfälle: ”Kan de fyras gäng” sluta prata!” Undrar varför han tog just det uttrycket?

De fyras gäng(…)är en nedsättande benämning på en grupp av ledare inom Kinas kommunistiska parti, vilka hade ledande befattningar under "Den stora proletära kulturrevolutionen" i Kina åren 1966-1976. Gruppen bestod av Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan och Wang Hongwen och de framträdde som en tydlig gruppering efter kommunistpartiets tionde kongress 1973. (Wikipedia)

Efter grundskolan splittrades vi något både fysiskt men också kontaktmässigt. En åkte till en annan ort för att gå skola, övriga tre blev kvar. En åkte sedan på sabbatsår och en till annan skolort.

Alla gick sedan vidare för att plugga på skolor och universitet eller till jobb. Vi har turats om att flytta runt. Vi har firat varandra, gått igenom diverse separationer, dödsfall, begravningar och födelser. Vi har sörjt ihop, glatts åt varandras liv och framgångar, hejat och peppat då livet inte gått vår väg. Alla har haft sitt, både av det ena och det andra. Vi har alltid haft kontakt, vi fyra, mer eller mindre och det vi också har försökt göra är att lyckas träffas regelbundet, alla fyra, för att hinna umgås, prata och dryfta allt som hänt. Det är nog så att på senare år har träffarna varit färre då familj, jobb, boende på olika breddgrader i Sverige och annat ibland hindrar, men att vi försöker.

Nu är det snart dags igen och det gläder och värmer mitt hjärta och får mig att småle fånigt där jag sitter. Jag ska få träffa tre av mina ”rötter” och ser fram emot alla diskussioner, mysiga små samtal och uppdateringar av våra liv. Vet att det pyr positiva ting hos oss och att det finns djupa samtal att se fram emot.

Jag älskar att de fyras ska samlas igen!

Om det ändå vore jag

21 Jan 2013

Många gånger är det så mycket lättare att själv vara drabbad av skador, sjukdom och smärta. Jag menar att då vet man själv hur man mår och kan tackla problemen utifrån det.

Exempelvis migrän, då man är mitt uppe i det och inte vet hur man ska vrida och vända sig för att stå ut, kan man inte göra mycket annat än att ändå kämpa tills det på något sätt vänder, med hjälp av medicin, sömn eller något annat. Att stå bredvid och sitt lilla barn som har fått hjärnskakning och inte veta hur ont barnet har i huvud och nacke, hur det mår, för att ordförrådet för den lilla räcker inte till att förmedla detta. Barnet bara är i ditt knä, vitgrön i ansiktet, med en tom slö blick, trött och darrig. Som vuxen känner man sig ofantligt liten och hjälplös.

Att se sina barn lida överhuvudtaget, drabbas av allvarlig sjukdom som hotar deras liv eller som kräver medicin för resten av livet, att leva i ovisshet om de blir friska eller om de inte kommer att överleva. Säg den förälder som inte omedelbart skulle byta, själv ta olyckan, sjukdomen eller hotet om döden.

Att själv leva med nervsmärtor dagligen eller se en älskad vrida sig och skrika av tillfälliga men kraftiga sådana, är vedervärdigt, att endast kunna massera som hjälp och att hålla upp dennes armar för att lindra smärtan minimalt.

Andningsbesvär själv, med lite andningsuppehåll på grund av tävlingsdjävulen eller på grund av medicinöverkänslighet är definitivt lättare att kämpa med själv än att se en annan drabbas av kraftig andnöd eller astmaanfall, att se denne kämpa sig blå för att få i sig lite livgivande syre är frustrerande och skrämmande.

Kanske låter det vansinnigt för vissa men att stå bredvid en kämpande människa utan att kunna göra något riktigt givande är vansinnigt svårt. Man känner ett våldsamt behov att fixa, kunna hjälpa i stunden, ta över lite sorger eller smärta, ta det där extra djupa andetag och bota.

Många med mig har nog tänkt om vi bara kunde byta, jag önskar att det var jag istället. Det kan vara otroligt svårt att leva ibland.

Att ta sig ovan ytan

17 Jan 2013

Att vakna och känna att den här dagen blir en bra dag för kroppen

Att ibland bara ha måttligt ont

Att finna energi till att leka med sonen

Att faktiskt känna, i kroppen, inte bara i knoppen, att det blir bättre

Att finna kraft ringa det där samtalet

Att fråga hur någon annan har det och veta att man kan lyssna

Att le fullt ut och glittra med ögonen igen

Att kunna planera sin egen matsedel OCH kunna handla den själv, utan hjälp

Att både orka hämta OCH lämna på dagis utan att måsta ha en krisplan i fall det inte går

Att faktiskt styra upp en träff med en vän

Att klara av att ta bilen till stan för lite nöjes shopping, med bara lite hjälp

Att ens kunna tänka sig någon liten aktivitet,som en promenad, i konditionssyfte

Att jobba lite, utan att krascha varje kväll

Klart det kan bli bättre men just nu känns det som om jag fick det bäst!

Mias IUP

15 Jan 2013

Bland de jobbigaste perioderna i en lärares arbetscykel är då det är dags för bedömningar, IUP (Individuell utvecklingsplan), betyg och utvecklingssamtal.  Det är mycket att förbereda samtidigt som om den vanliga undervisningen pågår för fullt. Dessutom ska man boka in tider med elevers föräldrar, som ska få det att fungera trots sina arbeten och andra åtaganden. Ibland är bokning av tid den svåraste biten.

Men samtalen är det roligaste, att i lugn och ro få sitta med den enskilde eleven och dess förmyndare, man hissar, lyfter, peppar, pushar, drar och lockar.  Det är enda gången man under en hel termin har möjlighet att koncentrera sig så länge på ett och samma barn. Jag skulle gärna ha fler sådana tillfällen. Drömmer ibland om att få undervisa helt individuellt, för det är så fantastiskt roligt att diskutera med elever och resonera sig fram till kunskaper och aha-upplevelser att se gnistan tändas i ögonen och ett svagt litet leende eller ett stort: Jaha!

Tänk om det fanns resurser till små diskussionsgrupper, att det var det  ”normala” och stora klasser samlade man endast ihop ibland, vid viss information eller att se någon film och liknande, då det inte spelar någon roll i fall det är större grupper.

Men åter till utvecklingssamtalen. Jag har vid ett par tillfällen bett klasser på mellanstadiet göra en IUP på mig. Varje elev fick skriva minst en sak som jag kunde bli bättre på, som jag skulle utveckla. De skulle tänka till och verkligen hitta saker som de skulle vilja se mig göra framsteg i. Då alla skrivit en till tre saker samlade jag in lapparna och sammanställde förslagen. De förslag som förekom mest frekvent skrev jag ner och presenterade för eleverna.

     Mias IUP

1. Inte prata så fort
2. Tänka på att stava rätt på tavlan
3. Skriva snyggare

De hade hittat tre konkreta mål till mig och jag hade mina mål lika länge som de hade sina och sedan fick de skriva en utvärdering på om jag hade lyckats med dem. Jag fick godkänt på två av tre och klassen var rätt nöjd med mig ändå, trots att skriva snyggare såg de inte några större förbättringar på men att prata långsammare fick jag ok på och jag fick verkligen kämpa med det målet, framförallt då den ivriga Mia dyker upp och ska förklara nått intressant samband eller liknande. Då kan eleverna verkligen måsta hålla i sig för att hänga med.

Eleverna uppskattade att få sätta mål för mig och faktiskt se att även vi vuxna måste tänka i mål ibland för att avancera, att de sedan fick utvärdera mina eventuella framsteg gjorde det mer riktigt. Jag uppskattar verkligen att få konstruktiv kritik och tips av elever för att bli bättre på det jag gör, för att kunna nå dem bättre.

Jag tänker fortfarande på mina forna IUP mål. De är och var verkligen värda att tänka på och jag är ju så bra på att prata för snabbt, jag är duktig på att skriva fel på tavlan samt att skriva lite slarvigt!

Få ja' va' me' du?

14 Jan 2013

Då man var liten var det mycket som var lite mindre komplicerat än nu, då man anses vuxen. Här om dagen ringde det på min porttelefon och jag hör en röst som säger: Vill ni komma ut och leka? Plötsligt, som i ett sepia skimmer, kastades jag MÅNGA år bakåt i tiden, då frågade man alltid så när man försökte få med en kompis ut för att hitta på något kul: Vill du komma ut och leka eller vi sa nog snarare på Arvidsjaurdialekt: Ska ja’ va’ me’ du? eller Kan va’ me’ du? De frågorna följdes ju ofta av en massa roliga lekar och äventyr, ute. Jo, för ni förstår och minns kanske, att då lekte man fortfarande utomhus! Det var inte riktigt så att det inte fanns elektroniska spel att spela, men det var mest Donkey Kong, som ni kan återuppleva eller prov spela här:

och Oil Panik samt några andra små ”handspel” och min bror hade ett riktigt high-tech tv-spel med bland annat ett spel med två tanks som man sakteliga styrde så man kunde skjuta motspelaren eller man kunde också spela tennis, då var det två streck som skulle föreställa tennisspelare som man styrde upp eller ner för att stoppa bollens framfart och skicka över den till motståndarsidan igen. De spelen betydde dock inte som idag, flera, massa, många timmars skärmtid, utan man spelade en stund och sedan gick man ut.

Ok, tappade tråden lite, något. Det ringde på porttelefonen och en kär stämma sa de lockande orden och som i ungdomens dagar, kastade jag på mig kläder efter väder, minus 20 och skyndade ner för trappen (Lilleman var på egna äventyr) och där längst ner i trappen stod en ”rot”, en av mina barndomskompisar och hennes son och log med hela ansiktet. Två barnsliga vuxna och en liten gosse ”skuttade” glatt ut i mörkret på baksidan av mitt hus och lekte med snörävar, spadar och mängder av snö, en av de härligaste kvällarna så långt, för mig, under år 2013. Det leks generellt alldeles för lite utomhus idag tycker jag och jag är glad att jag har en liten jag kan ”skylla på” och ge mig ut i vintern på upptåg. Jag är också glad att jag har goá ”rötter” som plötsligt bara dyker upp, utan att ringa (precis som förr!) och lämna frestande erbjudande.

Vid min dörr är det inte så mycket spontanbesök nuförtiden, nu är vi ”förnuftiga” vuxna som ringer, messar på telefonen eller skriver på facebook och frågar om den vi ska besöka är hemma eller är upptagen. Jag ser inget problem med det sättet heller, utan det är rent av väldigt praktiskt i många lägen men ATT det är trevligt med spontanbesök ”á la god vän från förr” och blir det snö lek på det är det än bättre!

Och, jag ville va’ me’ hon!

Försovning á la Mias nyårsfirande

14 Jan 2013

Många med mig tycker säkert att det är förargligt att försova sig, att det stressar en, att det förstör hela dagen, man kommer i otakt och så vidare. Då pratar vi ofta om att försova sig från jobbet, skolan träningar och dylikt och oftast från morgonen. Man stressar iväg med håret i ett enda ruffs, en smörgås i munnen, armen i ena jackärmen och tydliga kuddmärken på kinden, som den tjej jag är har jag, i alla fall, ofta tanken att maskara måste jag klä fransarna i, innan flykten TILL jobbet, för ”annars ser jag ännu tröttare ut”.

Jag har på senaste tiden lyckats göra flera försovningar och om min nyårsnatt har en del kanske läst. Nu sker detta ju nästan dagligen, fast ”kvällsligen”, i mitt liv. Jag försover mig nästan varje kväll jag nattar ”plutten” och vaknar runt halv tolv och ett på natten, går upp borstar tänderna och suckar lite lätt och tänker: Inget bloggande ikväll heller. Går och lägger mig ännu en gång, med maskara, samma kväll och vaknar PIGG morgonen efter. Tja, inget ont som inte för något gott med sig!

Nytt hem för mina...

11 Jan 2013

Det är inte alla som tycker om dem, inte alla som vill använda dem, inte alla som behöver dem, inte alla som kan använda dem. Men vi som gör det vill ju ha dem på ett praktiskt ställe nära till hands, lätt att komma åt och ordnade så man hittar dem lätt. Och om man nu kan uppfylla alla dessa krav och dessutom får nått snyggt att titta efter, nått som till och med kan stå i vita soffan utan att lämna det minsta spår, då gör det inte ont.

Jag har Sveriges snyggaste verktygsväska, i alla kategorier! Funderar bara vart kofoten ska bo…

Homines dum docent discunt

10 Jan 2013

Jag blev tidigt fascinerad av människor som kunde stå inför grupper och prata, berätta och hålla föredrag. Det tidigaste minnet var då jag var åtta, nio år och vi hade fått en vikarie då vår ordinarie var sjuk. Peter hette denna vikarie och som jag studerade honom då han stod där framme vid den svartatavlan och pratade. Han var vikarie och visste ändå vad han skulle säga, hela tiden. Den ena meningen avlöste varandra, pauser och variationer kom självklart och jag drömde mig bort att jag var den som stod där framme med en ändlös radda med ord och som hela tiden visste vad som jag skulle säga näst.

Jag var då i den åldern att fick vi läsa upp den ”forskning” vi hade gjort på olika djur. Pirret i magen var ordentligt och pulsen kändes i halsvenerna då jag läste innantill det jag kunde om björnens fakta, antalen ungar, vad de åt och att de går i idé på vintern.

Tolv år gammal höll jag fortfarande pappret till hälften framför ansiktet och berättade om ett land i Europa. Då jag blivit femton var det också redovisningar och pappret hade nu i alla fall glidit ner en bit till och hela ansiktet syntes för mina åhörare, medan jag snurrade en hårlock runt fingret. I gymnasiet hade jag kommit längre och stod och fritt om Cystisk Fibros och då jag fick frågor svarade jag automatiskt. Vid ett tillfälle, vid en statistikfråga, slog jag upp det i en bok medan jag fortsatte att prata och svarade sedan med de exakta siffrorna. Det var då jag insåg att jag gjorde en ”vikarie Peter”. Jag visste vad jag skulle säga, hela tiden, förmodligen för att ämnet var intressant och givande och att jag hade läst på en massa. Jag kunde en hel massa utantill, jag var proffset. Under gymnasiet bestämde jag mig för läraryrket.

Att prata inför människor om ämnen jag brinner för är en kick, att föreläsa och hålla föredrag är otroligt givande. Den roligaste föreläsningen jag hitintills gjort i mitt liv, är om positivt tänkande, målbildsträning och att lura sig själv till ”stordåd”, att med tanken och viljans kraft nå längre än vad som kanske anses möjligt efter de yttre förutsättningarna.

Homines dum docent discunt - Människan lär sig även när hon lär ut och jag är lärare... Jisses så klok jag måste vara nu!

Sushiafton

9 Jan 2013

Sushi är mat att bli riktigt lycklig av, rena fräscha smaker och man känner sig underligt nog nyttig då man sätter i sig dessa vackra mumsbitar. Att ha möjlighet att kunna gå ut på stan och köpa en tallrik läckerheter av detta slag får ett stort leende att ta plats i mitt ansikte.

Om man inte kan köpa färdiggjorda så får man fixa egna och då kommer glädjen redan när man tillagar den i glada vänners lag, sedan när man upplever smaksensationerna av bitarna doppade i soja/wasabi djupnar glädjen och till sist sitter man och småler fånigt när man tänker så mycket gott man ätit.

Jag har dock en tendens till att säga att man blir så härligt mätt på sushi men har kommit fram till att det endast gäller när jag köper den färdiglagad, 8-12 bitar, för varje gång jag har lagat hemmavid så har jag ätit bra mycket mer än en så, till följd av en alltför stor mättnadskänsla samt en mage som ser något gravid ut.

Igår lagade vi sushi på 10 dl ris och det blev nästan exakt 100 bitar och vi var fem stycken... Ok, det blev lite över men vi käkade på rätt duktigt och i alla fall jag blev mer än härligt mätt, snarare övermätt och jag såg ut som om jag var i vecka 32. Men åh så gott. Även denna gång var favoriterna Nigiris med rå lax och avokado och Norimakis med lax, avokado och gurka. Men en riktig god uppstickare var Urimaki med lax och sesamfrön. (Är en liten laxnörd då det kommer till dessa gobitar.)

Nu har lilla Arvidsjaurs sushiätare tur, Café Greys ska nu börja med sushi på torsdagar, för japanskt har man inte kunnat handla här på något matställe.

Ät gott och må gott!

Hjärtat som symbol, livspump och livsmotivation

8 Jan 2013

Ritade hjärtan av olika slag som barn, kämpade för att det skulle bli symetriskt och inte för spetsigt. Ritade hjärtan med pilar i, hjärtan som brustit. Hjärtan ritas fortfarande om papper och penna finns till hands då telefonsamtal pågår, röda hjärtan, avlånga, runda, prickiga, randiga, små hjärtan i stora. Hjärtan skrivs i status raden på facebook, som svar till en kär vän, till kärleken eller för att visa stöd, omtanke och värme. Hjärtan i ståltråd med pärlor, hjärtan i halsband och andra smycken. Hjärtat som en positiv symbol med massor av värde.

Vårt eget hjärta, pumpar med jämna regelbundna slag, är vår motor som får blodet att strömma igenom kroppen, blodet som bär på syre. Hjärtat är vår livspump och kan, som den muskel den är, växa och bli större av träning, och då orka pumpa större mängder blod vid varje hopdragning.

Hjärtsjukdomar och skador på hjärtat, vår motor, gör oss rädda. Hjärtan kan stanna, bli skadade och sjuka, man kan få en stroke, blödning eller propp, man kan ha ett hjärta som behöver hjälp att hålla en jämn rytm, hjälp i form av en pacemaker.  

Senan finns det oxhjärta, ett hjärta på en person dopad med Anabola Androgena Steroider. Muskeln blir förtjockad invändigt och gör delar av hjärtat hårt och leder band annat till sämre elasticitet. Brustet hjärta kan man dö av, kanske inte som de flesta av oss tänker det: http://www.hjart-lungfonden.se/Sjukdomar/Hjartsjukdomar/Kvinnors-hjartfel/Mer-lasning/Camilla-fick-brustet-hjarta/

Sedan finns också en favorit, renhjärta (gott och ovärderlig på julbordet) eller ett rent hjärta. Vet inte hur många som lyckas med det sistnämnda, inte jag i alla fall men tycker om formuleringen och tanken.

I mitt liv finns dock ytterligare ett hjärta som jag verkligen skulle vilja kunna rita av och måla, lägga ner hela min själ i, för att få fram känslan, mitt eget lillhjärta, snart två år gammal. Han är min stora livsmotivation och får min livspump att svälla av stolthet.

Älskar det hjärtat och värderar det högre än mitt eget liv.

Dammsugardjävulen från helvetet

7 Jan 2013

Nej, det var inga svordomar, om än de ligger nära till hands på tungan, utan ett namn och ett ställe!

Det finna få små bagatellartade skitsaker som jag blir så arg, förbannad och irriterad över som dammsugardjävulen… Finns det någon som tycker om detta åbäke!? Jag tror inte det, ingen kan heller finna nöje i att dammsuga. Om man gör det måste man ha fått fel på en gen!

Jag är ofta en rätt fredlig person men då jag går med dammsugardjävulen från helvetet, är jag det inte! Det gör ont överallt i kroppen att dra den efter sig, den hakar i och fastnar överallt, även där det är omöjligt att fastna så kan den det ändå. Den kör in i allt, vänder sig på rygg och ser ut som en upp och nervänd sköldpadda, den kör i sidled när den ska framåt, den fastnar på sin egen svans, nej förlåt, sladd ska det vara, trösklar är oöverstigliga hinder för den. Dessutom har den ingen urskiljningsförmåga vad den ska sluka och vad den ska ge sjutton i att svälja!

Har en väldig lust att hoppa på den, sparka och kasta ut den ur fönstret för att sedan gräva ner den i, äsch, snön. Jag ser just nu inga förmildrande egenskaper förutom att den drar i sig en och annan dammråtta, nej, jag menar änglatoffel.

Så, det var det. Hoppas NI har en bra dag kära läsare, nu drar jag strax en vända till Miami och kommer tillbaka med ett leende på läpparna!