Då man var liten var det mycket som var lite mindre komplicerat än nu, då man anses vuxen. Här om dagen ringde det på min porttelefon och jag hör en röst som säger: Vill ni komma ut och leka? Plötsligt, som i ett sepia skimmer, kastades jag MÅNGA år bakåt i tiden, då frågade man alltid så när man försökte få med en kompis ut för att hitta på något kul: Vill du komma ut och leka eller vi sa nog snarare på Arvidsjaurdialekt: Ska ja’ va’ me’ du? eller Kan va’ me’ du? De frågorna följdes ju ofta av en massa roliga lekar och äventyr, ute. Jo, för ni förstår och minns kanske, att då lekte man fortfarande utomhus! Det var inte riktigt så att det inte fanns elektroniska spel att spela, men det var mest Donkey Kong, som ni kan återuppleva eller prov spela här:

 

Arcade Games

 

och Oil Panik samt några andra små ”handspel” och min bror hade ett riktigt high-tech tv-spel med bland annat ett spel med två tanks som man sakteliga styrde så man kunde skjuta motspelaren eller man kunde också spela tennis, då var det två streck som skulle föreställa tennisspelare som man styrde upp eller ner för att stoppa bollens framfart och skicka över den till motståndarsidan igen. De spelen betydde dock inte som idag, flera, massa, många timmars skärmtid, utan man spelade en stund och sedan gick man ut.

Ok, tappade tråden lite, något. Det ringde på porttelefonen och en kär stämma sa de lockande orden och som i ungdomens dagar, kastade jag på mig kläder efter väder, minus 20 och skyndade ner för trappen (Lilleman var på egna äventyr) och där längst ner i trappen stod en ”rot”, en av mina barndomskompisar och hennes son och log med hela ansiktet. Två barnsliga vuxna och en liten gosse ”skuttade” glatt ut i mörkret på baksidan av mitt hus och lekte med snörävar, spadar och mängder av snö, en av de härligaste kvällarna så långt, för mig, under år 2013. Det leks generellt alldeles för lite utomhus idag tycker jag och jag är glad att jag har en liten jag kan ”skylla på” och ge mig ut i vintern på upptåg. Jag är också glad att jag har goá ”rötter” som plötsligt bara dyker upp, utan att ringa (precis som förr!) och lämna frestande erbjudande.

Vid min dörr är det inte så mycket spontanbesök nuförtiden, nu är vi ”förnuftiga” vuxna som ringer, messar på telefonen eller skriver på facebook och frågar om den vi ska besöka är hemma eller är upptagen. Jag ser inget problem med det sättet heller, utan det är rent av väldigt praktiskt i många lägen men ATT det är trevligt med spontanbesök ”á la god vän från förr” och blir det snö lek på det är det än bättre!

Och, jag ville va’ me’ hon!

14 Jan 2013