Jag sitter ensam hemma i soffan och tänker på just ensamhet. Det finns många som är rädd att vara ensam, kanske är mörkrädd eller rädd för oväntat besök. Vissa är rädda för sina egna tankar och funderingar. Rädda för att vara ensam, att inte ha någon att leva ihop med, rädda att inte träffa någon man vill leva med eller olyckliga över att inte få vara tillsammans med den man älskar.

Man kan se på ensamhet på många olika sätt och det finns olika typer av ensamheter. Jag som född filosof har alltid uppskattad den, sett den som en nödvändighet, en vän som låter mig vara den jag är, utan undantag. Jag får lov att ge mig iväg till en annan värld i en god bok, får lyssna på vilken musik jag vill, hur högt jag vill. Jag kan zappa mellan kanalerna. Jag har fått ge mig ut på träning när jag vill, utan protester och den har följt mig så jag haft sällskap, vart jag än velat gå. Ibland har den följt mig på bio eller café och vi har suttit alldeles själva. Många timmar har vi legat i sängen och funderat på diverse världsproblem eller kanske ilandsproblem som maskerat sig till något större. Den har också hållit mig sällskap då jag inte kunnat sova. Denna ensamhet älskar jag, den tillåter mig att utvecklas och jag skulle absolut inte vilja var utan den, inte klara mig utan den.

Sedan finns det en annan ensamhet som jag tycker är direkt otrevlig och ovälkommen. Den kommer då man minst anar det. Ibland dyker den upp på de mest oväntade ställen, mitt i ett sällskap, i vissa arbetsrum eller bland diverse bekanta. Ibland infinner den sig i nära relationer, att sitta med andra människor, kanske till och med den du älskar och känna sig ensam, utan egentlig anledning är obehagligt, svårt att vet vad man ska göra åt den, hur man ska få bort den. Det hjälper inte alltid att rycka upp sig. Det har inte hänt mig så ofta, att ensamhet nummer två kommer på besök men jag har hittat ett sätt att bli av med den. Kommer den över mig kan jag idag göra om den till den goda ensamheten, bjuda in den och låta den sätta dig bredvid mig ett ögonblick, bara erkänna att den är där och vad händer? Jag bjuder in den icke välkomna ensamheten och då förvandlas den till den goda som jag kan känna när jag är helt själv, den jag uppskattar.

Ikväll sitter jag hemma i soffan med en stor tekopp efter en härlig kväll med en vän, en kväll som blev annorlunda än den jag tänkt mig men mycket intressant. Jag var nöjd då och jag är nöjd nu.

Så länge leve ensamheten men ge den en kick i rumpan då det behövs!

25 Jan 2013