Blogg

Att curla eller vara curlingtränare

7 Jan 2013

Jag har funderat en del på det här med curla och om, hur, var och när man curlar sin omgivning, om all curling är av ondo, när det kanske är bra och när man ska ge f-n i det. Då jag läser inlägg om begreppet hittar jag både de som är för och emot curlande av barn. När är det läge att sopa banan och när ska man låta underlaget vara så där lagom knöligt? Curla lagom låter typiskt svenskt men är kanske inte så tokigt tänkt.

Det finns dock många som har en tendens till att curla sin omgivning, även curlande av vuxna. Människor runt om oss som har det lite rörigt i kring sig kan bli curlade av omtänksamma människor, curlade känslomässigt, i relationer, ekonomisk eller med prylar. Man försöker hjälpa till så gott man kan men det är inte alltid av godo. Satt och tittade lite på Lyxfällan på tv här om dagen och där tror jag många som haft curlande föräldrar eller omgivning har hamnat. De har inte behövt ta konsekvenserna av sitt handlande förrän de hamnade i tv-rutan och då visar det sig att det finns mängder av skulder till föräldrar, syskon, vänner eller till ex killen/tjejen. Den tacksamhet de borde ha visat för de som ställt upp för dem kommer inte förrän de själva har kommit över ytan med näsan med programmets hjälp.

Vuxna och barn som inte får eller kan reda ut sina egna konflikter, som har föräldrar eller andra som gör det åt dem, får ett allvarligt handikapp. Hela vårt liv handlar om att få olika relationer att fungera och vara varaktiga, att kunna ta tag i konflikter är viktigt i de flesta jobb och i ens privata liv. De som istället för att lösa en konflikt enbart talar med andra om problemet, löser inget. Det är inte alltid roligt att ta tag i sådant/sådana, som retar en men att bara snacka bredvid gör då saken inte bättre.

Jag skulle säga att en person som aldrig tar tag i sina diverse problem, blir en ointressant person i mina ögon. Då menar jag inte att man ska ta tag i varje liten grej och göra det till en stor sak men människor som ältar samma sak vecka efter vecka men inte lyfter ett finger för att göra något åt det, förlorar i attraktion och respekt. Jag har full förståelse att man kan vara konflikträdd eller är rädd för vilka känslor man kan röra upp vid konfrontationer men menar ändå att det är dags att ta tag i det och att de i många fall verkligen är värt det. Ser man ingen lösning får man söka eller hitta någon som kan hjälpa en att lära sig konsten.

Jag läser det jag skrivit och känner att jag kanske dömer för hårt. Jag vet att jag själv kan anses lite besvärlig, då jag envisas med att reda ut saker för att bädda för en god relation, det kan vara på jobbet, vid fritidssysselsättningar, med vänner och familj och ibland med nya bekantskaper för att se om det är en person jag vill investera mitt intresse och tid i. Det sista låter krasst men jag vet att jag ftt vänner för livet vid vissa av dessa samtal och det har definitivt varit värt minst ett försök.

Jag hoppas att jag ska vara lagom curlande för mitt barn, att han får lära sig att ta tag i olika situationer på egen hand med omgivningens goda råd och hjälp. Jag vill att han ska se och förstå konsekvenserna av sitt handlande, att han ska ta ansvar för de relationer han har i kring sig. Jag vill att han ska förstå värdet av ordet förlåt, säga det då han menar det och inte säga det reflexmässigt för någon annans skull. Jag har insett att jag som person inte vill vara curlande, inte heller vill jag vara det som förälder, utan hellre vill vara och fungera som en curlingtränare eller skipper.

”Skippern… är lagets lagkapten och positionen kräver goda taktiska kunskaper samt starka nerver för att klara av pressen för att spela de två sista stenarna i varje omgång. Skippern lägger upp taktiken och har som uppgift att få laget att samarbeta på bästa möjliga sätt.” (http://www.umecurling.se/vad-ar-curling/)

Jag älskar människor, för vi är fascinerande och komplicerade varelser, man behöver inte vara perfekt på något sätt, för att vara underbar!

Att uppskatta de små tingen

6 Jan 2013

Tänk att få vara ett barn igen, för en stund och uppleva den totala lyckan av de små tingen. Ibland då jag hämtar lilleman på dagis, förskolan, är han så inne i det han gör, visar han att han egentligen inte har tid med mammsen. Det är underbart att se vad som kan uppsluka honom till den milda grad att han inte har tid att gå hem. Det kan vara en bra bok, en fin bil, hopp från ett torn, en stämpel och ett papper, dockan och barnvagnen, någon springlek eller dylikt. Fascinerande att se vad han lägger sin glädje och iver på, den gång han var mest nöjd då vi skulle gå hem det var då jag sa att vi skulle gå och handla innan vi skulle gå hem. Det i sig är inte alltid så lockande men det vi skulle handla var två saker han faktiskt kunde säga, två favoritord, potatis och te. Själv var jag glad att det var nått oskyldigt vi skulle köpa, för hela vägen mot konsum ropade han ut dessa två ord. Närmare tehyllan var han näst intill extatisk.  ”Te, mamma! Te!”

Andra små saker som förgyller hela hans värld är när man frågar om han vill bada eller om han vill ha lite frukt, om vi ska gå ut och skotta eller än roligare hämta ved. Om han dessutom får hjälpa mamma att göra upp eld och lägga på mer bränsle, är lyckan total och fullständig.

Ett av mina återkommande nyårslöften om att leva mer i nuet kommande år, än året som gått, går hyfsat bra så långt men om jag har sonen som måttstock, om att vara totalt närvarande i det man gör, då ligger jag verkligen i lä. Jag har blivit bra på att uppskatta de små tingen men min son han är ett fullblods proffs!

Tycka Synd Om Timme

5 Jan 2013

I min skidklubb var vi, som jag skrivit innan om, väldigt tighta och det känns ofta som om vi då levde mer som syskon än som skidkolegor och vänner. Vi var uppe i varandra långa perioder, lyssnade på varandras planer, idéer och små surr, sorger, brister, klagomål och snarkningar. Då det gick tungt i livet eller spåret hade vi ofta någon i snarkofagen bredvid så vi kunde lätta våra hjärtan.

Jag vet inte när eller hur, vad eller vem som kom med idéen, en idé som hjälpte mig och andra vid många tillfällen. Kanske var det mest jag och min ”syster” Kicki som använde oss av den, idéen att om man hade det jobbig av något slag eller misslyckats med något hade man all rätt att klaga, gnälla och berätta om det man hade på hjärtat. Inga begränsningar om vad man fick gny om, det enda som begränsade var tiden. Man fick max gnälla en timme!

Var det något som jag hade på hjärtat åberopade jag min ”tycka-synd-om- timme”. Sedan stötte vi och blötte vi ämnet tillsammans en stund och det var helt tillåtet att grotta ned sig i eländet ordentligt och vara hur ynklig som helst. Om det hjälpte? Jag skulle säga att det hjälpte oerhört mycket. Vi fick en timmas terapi tid av varandra men i och med att vi börjat prata om problemet så luckrades de mörka tankarna ofta upp och det gick lättare att se på sin tillvaron med tillförsikt. Drog vi över tiden någon gång? Jag tror inte det. Bara det att man önskat sin timme och lättade på hjärtat, vände det värsta och jag tror knappt att det tagit en hel timma någon gång.

Detta begrepp lever vidare än idag. ”Syrran Kicki” och jag använder det fortfarande och jag sprider det vidare i kring mig, om någon annan vän har haft det tufft har jag ibland föreslagit en ”tycka-synd-om-timme”, sagt att denne kan få prata om det jobbiga max en timme och sedan rycka upp sig något. Nästa dag har man ju ytterligare en ”tycka-synd-om-timme” att nyttja om det fortfarande finns behov.

Vad är då så bra med detta? Det låter ju som om man måste bli värsta klagomuren i mitt sällskap. Absolut inte men om jag begränsar mitt gnällande till max en timme om dag och gör detta koncentrerat under mindre än en timme, innebär det att de övriga 23 timmarna per dygn borde jag kunna kvittra desto mer!

Adjö

4 Jan 2013

Nu är det dags för en kär vän att kila vidare och det känns väldigt tungt i hjärtat. Ett mer troget och kärvänligt väsen är svårt att finna. Alltid glad att se en, alltid villig att gosa och mysa, att borra in näsan i halsen på henne är förunderligt lugnande.

Hon är inte mer än tio år och har tagit sin beskärda del av våra hjärtan. Nu efter jul har hennes steg blivit allt tyngre och svåra, hon går tre meter bakom istället för framför. Hon vill gå den korta rundan istället för den långa, andningen är tung och hon kommer inte fram och hälsar glatt längre. Det mest spännande under hennes dag är måltiderna.

Det är sorgliga dagar för snart är det över, sista andetaget är nära. Hennes nos är snart kall och torr, hennes päls ska inte klias. Hon kommer inte att försöka påkalla vår uppmärksamhet något mer. Men det är ok att du lämna oss nu Pila, spring ut på de sälla jaktmarkerna, spänstigare än på mycket länge. Du blir saknad.

Instruktion för skalbaggar

2 Jan 2013

Min vän Elin ville skriva en kommentar till mitt förra inlägg men det lyckades inte. Hon skickade ett sms istället:

"En dikt av Margareta Ekström som jag försökte lägga in som kommentar på din blogg, gick inte så bra tror jag. Kom att tänka på den då jag läste om livet på en pinne."

Instruktion för skalbaggar

För att kunna flyga

måste skalet klyvas 

och den ömtåliga kroppen

blottas

För att kunna flyga

måste man längst ut på

strået

även om det böjer sig

och svindeln kommer

För att flyga

måste modet vara något

större

än rädslan

och en gynnsam vind råda

En helt underbar dikt och ser framför mig hur skalbaggen, nyckelpigan, faktiskt kämpar och gör det dikten råder den till, allt för att kunna lyckas ta den där första flygturen.

Tack Elin för dikten och att jag fick lov att lägga ut den i ditt ställe!

(Till övriga, prova gärna skriva en kommentar under ett blogginlägg, tryck sedan exempelvis på facebook ikonen, följ instruktionerna. Om det inte fungerar hör av er så jag kan åtgärda felet. Tack på förhand.)

Livet på en pinne

2 Jan 2013

Att bo i Thailand och jobba på Lanta Sanuk School var verkligen livet på en pinne för mig, inte för att det saknade alla bekymmer, det vore att överdriva något, däremot så verkade de mycket mindre där. Denna bild är tagen från baksidan av huset jag bodde i ett par av åren där. Kanske inte världens vackraste utsikt men jag trivdes där, ute på min pinne.

Pinne nummer två får denna nyckelpiga stå för. Rätt idylliskt kan man tycka men pigans ”pinne” rörde på sig hela tiden, strået var heller inte så mycket att klamra sig fast vid kan jag väl tycka.

Livet på en” död pinne ” blir tredje. En stark livsglädje, kärlek till livet kan göra underverk. Tror att det finns många ”döende” pinnar ute i samhället som skulle behöva leva ut lite mer. Det här med att inte bara genomlida livet, för att sedan nå målet, att dö, utan att verkligen leva, nyttja livet i positiv mening.

Fjärde pinnen får bli björnmossans enkla, men mycket vackra pinne.

Sista pinnen får bli whiskey pinne, en Laphroaig, för jag firar ju in det nya året i natt, en dag för senare än de flesta. Ingen bild på denna, vill ju inte stöta mig med mina eventuellt minderåriga läsare! ;)

Men ett sådant snöpligt slut

1 Jan 2013

Vad kan jag säga till mitt försvar? Förlåt, det bara hände? Jag var inte beredd? Men det var jag ju. Jag hade preparerat mig, jag hade bäddat bra genom att äta ordentligt, sova mycket natten innan, plus en stund på självaste aftonen. Jag hade handlat och tänkt till.

Nå, till saken då. Mitt nyår skulle se ut som förra året var det tänkt. Jag, lilleman och två kompisar firade in 2012 ihop efter vi ätit med våra föräldrar på var sitt håll och sedan strålade vi samman hemma hos mig. Det skulle vi göra även i år. Detta var en fin "tradition" och det gick väldigt bra även iår, ialla fall i början. Jag gjorde min del vid middagen hos mor och far och alla vi som var där hade det jätte trevligt och det var gott och roligt. Har så mycket härliga människor ikring mig. Mätta och glada åkte sonen och jag taxi hem och gjorde sovrutinerna i rätt ordning, om än något senare än vanligt. Jag hade lämnat en nyckel till mina kompisar så de skulle kunna komma in utan att ringa på dörren. Jag och mitt lilla hjärta dök ner i sängen och sonen ville inte sova direkt utan låg och filosoferade lite. (Undrar vem han brås på…) Jag hörde mina kompisar ute i vardagsrummet och ett litet Hoho, i dörröppningen. Jag vinkade där jag låg i mörkret för att visa att jag var vaken och att sonen inte somnat ännu. Hon smög ut igen. Jag tänkte på att det var mysigt att de var här, då vi träffas alltför sällan. (De bor i ”södern”) Jag låg kvar en stund, upptäckte att jag slumrat till lite och studsade upp för att gå in till mina vänner.

Vilka vänner? De var inte i vardagsrummet, inte i köket. De var borta! Då sneglade jag på klockan på mikrovågsugnen, 1.05. Hm, 1.05 innebär vadå? tänkte jag något trögt och det tog en sekund eller två innan jag fattat att min slummer varat i ca 2,5 timme! Det visade sig att mina vänner varit rädd att störa lilleman och tordes inte komma in och kolla, tänkte sedan att jag nog behövde sova. Hrmpf! Jag hade ju sovit massa innan för att vara alert och redo. Mitt mysiga firande blev bara en rumphuggen dröm och jag skickade sms till mina vänner, beklagade min frånvaro, bad om ursäkt att jag inte lyckades hålla mig vaken. Snopet gick jag sedan och borstade tänderna och huset kändes konstigt tomt och övergivet. Jag som bara ”Dure å’ en stond” missade rubb och stubb, den tänkta vickningen, skålen och myspratet som jag minns färskt från förra året.

Jag ler stort när jag skriver vidare härifrån. Det känns som om jag snart ska skåla in det nya året, som om det är ikväll det händer och jag tror banne mig att JAG SKA SKÅLA IN DET NYA ÅRET IKVÄLL, exakt 24 timmar senare! Det bestämmer jag att jag gör. Man kan ju inte vara utan slut! Skriver därför som i slutet av förra inlägget: Gott slut och se till att ni får en fantastisk start på det nya året!  

Utan dina andetag

30 Dec 2012

Två underbara sjöng denna sång på sonens dop och de framförde den på ett fantastiskt sätt. Texten är så sann och vacker att det gör ont, passar bra till mitt senaste inlägg,

Tack för att ni finns

30 Dec 2012

Nu är det inte många dagar och timmar kvar på 2012. Det är med blandade känslor som jag ser tillbaka på året som gått. Rätt många jobbiga och svåra dagar har tagit sig friheten att kasta sig in i mitt och min omgivnings liv. Sladdrande tungor som inte förstår att tystna och inte tala innan man vet mer, det vill säga mer fakta, innan man släpper dem lösa. Huvuden fyllda med så många lösrykta pusselbitar som inte passar ihop så folk snickrar till bitarna ”fakta” så att ett förvrängt motiv tar plats. Dessa släpps sedan fritt fram på den berömda skvallerstommen facebook. Den som spridit mest skräp i livet är inte den som vinner, den vinner den som förstår att sålla agnarna från vetet och faktiskt har vett att på ett snyggt sätt fråga innan man hakar på all skit som finns för öronen att lyssna på.

Många i min omgivning har fått kämpa hårt i år och många sorger har kommit och långsamt dragit vidare. Andra har blivit sköljda av glädje och lycka, funnit sin kärlek eller utvidgat den, börjat följa sina drömmar eller faktiskt uppfyllt dem.

Mitt år har varit följt av en oändlig energibrist och enorm trötthet och en kropp som inte velat veta av mina drömmar. Men mina ögon tåras av det stora glädjeämnet och lyckan i mitt liv, att jag har blivit välsignad med ett barn som jag älskar över allt annat i livet, ett barn jag skulle göra allt för, gå genom eld, hoppa i en flod, ett barn som jag skulle dö för, ett barn som lagt ett år till till sitt liv och som snart fyller två. Lilleman har en förmåga att sprida glädje där han går och springer fram, ett leende som syns i hela hans lilla kropp. Han har världens bästa skyddsnät i kring sig i form av två fina gudföräldrar, en morbror och faster som nu fått nya grannar, mormor och morfar som är där i alla lägen. Han har också omtänksamma vänner till sina föräldrar, ett superfint dagis med underbar personal som gör allt för honom och om jag får säga det själv, har han två föräldrar som inte är så pjåkiga de heller.

Året, för min del, slutar i ro och glädje, till och med lycka, ibland faller bara bitarna på rätt plats och skapar förutsättningar för något väldigt positivt. Jag har fått tillbaka en del av mitt sprudlande och jag har lärt mig mycket viktigt detta år, vissa saker kan man läsa i bloggen, andra är för privata och annat finns samlat i väntan på reflektion men ett av det allra viktigaste jag lärt mig på nytt, är ändå att förlåta…

Så vad säger man: Slutet gott allting gott eller att Slutet är endast början till något nytt? I vilket fall är jag tacksam för att ni som läser det jag skriver, ger så mycket fantastisk respons på det. Ni är alla en del av mig glädje och lycka, att få skapa något med ord som tas emot av era varma hjärtan och förlåtande ögon. De som känner mig nära vet nämligen att jag har flera specialiteter, saker som jag faktiskt är fantastisk bra på, sådant som att stava fel, göra särskrivningar och hoppa över ord. Tack för ert överseende och att ni läser med hjärtat ibland och inte med ögonen.

Stor varm kram till er, delar av min lyckas källa! Gott slut och se till att ni får en fantastisk start på det nya året!

Doppvärmare och kylklampar

29 Dec 2012

Efter en mycket kall men mysig annandag, då jag sov framför öppenspisen, har värmen kommit åter till mitt hem. Tänker att jag har det bra som har eldhärdar i kök, vardagsrum och sovrum. I sovrummet står nämligen en rund kakelugn från sekelskiftet, muren är fixad och skorstenen är tryckt och godkänd. Detta är ett till hörn av historia i mitt hus. Bild kommer senare.

Om strömmen går och har tänkt hålla sig borta en tid, så är folk komma att bo hos mig. Motprestationen blir att bära ved så svetten lackar och eventuellt ta med nått att äta som vi lagar till på min Idun gjutjärnsspis. ”Mias värmekriscenter i bistra tider”.

Hemma hos mig finns ännu en värmekälla. Den värmer alltid i mitt hjärta men den värmer även om natten under täcket, lillemans små fötter. Om han har nästlat in sina fötter under mitt täcke fungerar han ungefär som en doppvärmare i ett akvarium. Upptäcker att jag då snabbt tar mig utanför, för det blir alldeles för varmt, trots att de små raringarna bara är i storlek 23. Samma små fötter fungerar som kylklampar i en kylbag då tassarna är frusna. Jag älskar dessa fötter som kommer smygandes till mig och även ägaren till dem.

Utfryst, ensam och fullkomligt lycklig

26 Dec 2012

Jag har firat en underbart lugn och skön jul med min familj och med mina goa släktingar. Tomten kom och var väldigt uppskattad av lilleman som gav tomten en kram, en slängpuss och en flört. Jag och sonen har sovit över hos mor och far i dagarna två och bara stormyst och lekt med diverse leksaker och ätit mängder av god mat. Sonen är som sin mor, tokig i verktyg och tycker om att fixa, skruva, borra och hamra lite här och där så bland favorit leksakerna i år fanns helt klart verktygen han fick av morbror och faster, och porslinspargrisen för att han kan säga just ordet gris. Dockan och vagnen har också fått motionera duktigt mellan rummen.

Nu på annandagen kom jag hem till mitt eget hus och där möttes jag av kylan. Mitt annars så varma välkomnande hus gav mig kalla handen, försökte frysa mig ute, få mig att vända i dörren. I köket var det 3,5 grader varmt, i de andra var det fem.

Hm, man skulle kunna förledas och tro att det är synd om mig som är ensam här i mitt utkylda hus. Men jag har mycket ved och har gjort upp eld i köksspisen och i insatsen i vardagsrummet. Värmen har nu stigit till tio grader! Till middag blev det grillad falukorv över öppen eld, den smaksattes med senap och blev upplagd på mors källarfranska, drycken som serverades till denna lyxiga måltid var en kopp med varm choklad. Sitter fortfarande och tvekar om det ska bli grillade skumtomtar till efterrätt eller varm banan i folie med smält choklad.

Tre, fyra grader eller ej så tycker jag att jag fått den jul jag önskade. Jag förstår att jag haft tur när jag fick de bästa av föräldrar, lyckades till och med få en underbar bror och vem säger att släkten är värst?! De vänner jag har är jag så glada i och min son älskar jag högre än livet själv. Så vem är jag att klaga på att jag är utfryst och ensam? Jag känner mig inte ensam och kall utan är lycklig, värmd ändå in i ryggmärgen av det liv som är mitt. Gott slut på julhelgen önskar jag Er!

Julafton

24 Dec 2012

Underbart att få vakna av en ljus liten stämma som säger: Heeeej! och sedan värsta leendet med massor av glitter i ögonen och ett: Di-di och mamma! Vi väljer att ligga och dra oss en stund sedan går vi och tänder granen och döm om vår förvåning att tomten redan varit förbi en sväng med några paket och lagt under granen. Vi öppnar med spänning och där fanns både en bok, saxar för pyssel och en pruttkudde! Det änglaskrattet som hördes ur min sons mun vid det kraftiga pruttljudet, värmer gott i mammahjärtat.

Sedan är det dags att göra upp brasor, en i järnspisen i köket, för där är det bara 17 grader och en i insatsen i öppenspisen, ljuvt varmt blir det överallt medan vi äter en rejäl frukost.

Sedan full lek och bus. Nu är klockan tio och vi har redan lekt för en hel dag, så nu sitter vi vid var sin dator och sonen hittar nöjt sin bokstav på tangentbordet, H och säger glatt. Di-di! finner sedan M och säger, Mamma.

Nu ska vi njuta i stora mått innan lunch och sovstunden. God Jul önskar vi från ett minus 28 gradigt Arvidsjaur. Hoppas ni har lika mycket julefrid och julstämning som vad vi har. Låt flaskan med starka varor stå i dag och ikväll. Ge denna dagen till barnen, familjen, vännerna och släkningarna utan hårda ord och tårar.

Kram och ännu en gång, God Jul!

Min vän försäkringskassan

22 Dec 2012

Efter torsdag eftermiddag har jag kunnat, för första gången på länge, väldigt länge, vara totalt avslappnad. Nej, har inte köpt alla julklappar och nej julen var inte det som stressade, utan försäkringskassan.

De har varit ett hot mot min sinnesfrid ett antal gånger. Jag hade för många år sedan en diskussion med denna myndighet angående en veckas ersättning. I mitt sjukintyg hade läkaren missat att fylla i någonting så jag blev inte beviljad peng för denna vecka. Det jobbiga då var inte uteblivna pengar, trots att jag behövde dem, utan känslan av att inte vara trodd, att känna sig som en lögnare och fuskare. Efter denna händelse och samtal så startade min fobi för denna ”kassa”.

I skrivande stund är jag sjukskriven till stor del och livet är inte lätt varje dag. Följden blev stress över att mina problem inte vill försvinna eller att det tar sådan tid att bli som vanligt igen och börja arbeta för fullt.

Jag har varit tvungen att dissekera rötterna till min stress för att försöka bli av med den. Där fann jag efter att ha talat med min kloka chef, att stress över att bli fullt arbetsförd snabbt kunde jag släppa. Där under ytan fann jag också att jag försöker att skynda på mitt tillfrisknande av fel orsak. Jag försökte gå upp till mer procent, för andras skull och framför allt för försökringskassans skull (jag ville inte att de skulle bli missnöjda med mig) men det lyckades inte. Vad skulle f- kassan säga nu?

Här i Arvidsjaur har vi en företagshälsovård utan dess like tror jag. Det måste vara så. De har ställt upp, fixat, donat, pratat, medicinerat och försökt lösa problemet Mia. Nu i veckan ordnade de med videokonferens för mig, dem och F-kassehandledaren. Vilken grej. Alla kunde tillsammans ventilera och vad händer? Jo, jag får höra att jag endast behöver och ska koncentrera mig på min rehabilitering, inte oroa mig och stressa för deras skull, utan bara se till mig själv. Hotbilden jag sett framför mig var bara en vålnad från mitt förflutna. Hur skönt var inte det att få svart på vitt? Jag sov som en bäbis på natten, efter månader av funderingar. Jag känner mig lugn och avslappnad och tror nu på att jag verkligen kan helas i min egen fart.

Jag har sådan lust att tillägga att jag aldrig mer ska säga ett ont ord om myndigheten men det kanske är att ta i. MEn jag tror min fobi är botad för gott och idag har jag god lust att lägga till dem i vännerlistan på Facebook!

Det är ansträngande att vara bra på allt

21 Dec 2012

Det är så konstigt med mig. Jag kan så mycket. Ja, jag kan faktiskt allting. Ja, utom att cykla förstås men det kan jag också, i smyg. (Lotta på Bråkmakargatan)

Som lärare har man en fantastisk förmån, nej jag tänker inte på loven, utan förmånen att få jobba med barn och ungdomar. De är nyfikna och vetgiriga, snara till leenden och bus, explosiva, lugna, glada, ledsna, pigga, trötta och så underbart fulla av liv.

För varje klass jag har haft på mellanstadiet, har jag försökt förklara och visa att jag egentligen är bäst. I varje klass har det varit någon, några som har hakat på och vi har haft en bra glimten i ögat relation kring det. Men Mia, du som är bäst… och sedan kom någon superklurig fråga, eller Mia, du som är bäst, vad heter… på franska (har aldrig läst franska). Ibland har jag dragit till med ett fantastiskt svar, dvs. en ”lögn” eller att jag visste svaret men inte tänkt berätta utan att de ska söka kunskapen själva.

En elev var extra filosofisk och hade en underbar humor, en dag hade han tänkt till ordentligt: Mia, du är verkligen bäst på allt för du lägger alltid till att du är bra på dumma saker också. Han gav mig exempel, Du är så bra på att tappa bort nycklarna eller Du är så duktig på att glömma… Han fick mig att inse, att jag faktiskt kan hävda, i de allra flesta lägen, att jag är bra eller bäst på det mesta, för jag är bra på många dåliga saker också. Den pojken kommer att gå långt!

Idag har jag varit väldigt bra på, för att inte säga bäst, att inte köpa julklappar fast jag behövde. Jag har också varit bra på att inte städa tvättstugan. Jag var också super på att ligga i solstolen och slumra tillsammans med goda vänner.

Ja, det är konstigt med mig. Jag kan så mycket. Ja, jag kan faktiskt allting. Ja, inte franska förstås men det kan jag också, i smyg! (Mia på Storgatan)

Inreda ett hörn av jul

21 Dec 2012

Nu har mitt historiska hörn blivit traditionens och julens hörn. Så länge som det är möjligt för mig så vill jag ha en riktigt, levande gran. Jag tycker om lukten, färgen och att det spretar lite ojämnt och att det alltid på nått sätt ”saknas” en kvist.

I min gran är det som pryder granen ännu vitt. Lilleman är så liten att han inte ännu kan göra så mycket julpynt. Det innebär att jag njuter av min vita gran ett år till. Längst ner har jag fått byta ut glaskulor till plast, perfekt för sonen att pilla lite på.

Varje år köper jag till en ny vit sak till trädet.

Adventsstjärnorna är det bästa i advent och julgranen det bästa av julsakerna. Det är det härliga skenet som hjälper julstämningen som jag vill åt. Jag tror fortfarande att jag ska lyckas ha en lugn och härlig jul i verkligheten, utan borde och måste, att bara vara, med förlåtelse och respekt, utan skitsnack och negativa spiraler. Detta ska jag göra med änglar och pingviner i mitt liv, de som gjort mig till den person jag är med en positiv syn på livet.

Den här julen ska bli bra, om inte bäst!