Tänk att få vara ett barn igen, för en stund och uppleva den totala lyckan av de små tingen. Ibland då jag hämtar lilleman på dagis, förskolan, är han så inne i det han gör, visar han att han egentligen inte har tid med mammsen. Det är underbart att se vad som kan uppsluka honom till den milda grad att han inte har tid att gå hem. Det kan vara en bra bok, en fin bil, hopp från ett torn, en stämpel och ett papper, dockan och barnvagnen, någon springlek eller dylikt. Fascinerande att se vad han lägger sin glädje och iver på, den gång han var mest nöjd då vi skulle gå hem det var då jag sa att vi skulle gå och handla innan vi skulle gå hem. Det i sig är inte alltid så lockande men det vi skulle handla var två saker han faktiskt kunde säga, två favoritord, potatis och te. Själv var jag glad att det var nått oskyldigt vi skulle köpa, för hela vägen mot konsum ropade han ut dessa två ord. Närmare tehyllan var han näst intill extatisk.  ”Te, mamma! Te!”

Andra små saker som förgyller hela hans värld är när man frågar om han vill bada eller om han vill ha lite frukt, om vi ska gå ut och skotta eller än roligare hämta ved. Om han dessutom får hjälpa mamma att göra upp eld och lägga på mer bränsle, är lyckan total och fullständig.

Ett av mina återkommande nyårslöften om att leva mer i nuet kommande år, än året som gått, går hyfsat bra så långt men om jag har sonen som måttstock, om att vara totalt närvarande i det man gör, då ligger jag verkligen i lä. Jag har blivit bra på att uppskatta de små tingen men min son han är ett fullblods proffs!

6 Jan 2013