Det är så konstigt med mig. Jag kan så mycket. Ja, jag kan faktiskt allting. Ja, utom att cykla förstås men det kan jag också, i smyg. (Lotta på Bråkmakargatan)

Som lärare har man en fantastisk förmån, nej jag tänker inte på loven, utan förmånen att få jobba med barn och ungdomar. De är nyfikna och vetgiriga, snara till leenden och bus, explosiva, lugna, glada, ledsna, pigga, trötta och så underbart fulla av liv.

För varje klass jag har haft på mellanstadiet, har jag försökt förklara och visa att jag egentligen är bäst. I varje klass har det varit någon, några som har hakat på och vi har haft en bra glimten i ögat relation kring det. Men Mia, du som är bäst… och sedan kom någon superklurig fråga, eller Mia, du som är bäst, vad heter… på franska (har aldrig läst franska). Ibland har jag dragit till med ett fantastiskt svar, dvs. en ”lögn” eller att jag visste svaret men inte tänkt berätta utan att de ska söka kunskapen själva.

En elev var extra filosofisk och hade en underbar humor, en dag hade han tänkt till ordentligt: Mia, du är verkligen bäst på allt för du lägger alltid till att du är bra på dumma saker också. Han gav mig exempel, Du är så bra på att tappa bort nycklarna eller Du är så duktig på att glömma… Han fick mig att inse, att jag faktiskt kan hävda, i de allra flesta lägen, att jag är bra eller bäst på det mesta, för jag är bra på många dåliga saker också. Den pojken kommer att gå långt!

Idag har jag varit väldigt bra på, för att inte säga bäst, att inte köpa julklappar fast jag behövde. Jag har också varit bra på att inte städa tvättstugan. Jag var också super på att ligga i solstolen och slumra tillsammans med goda vänner.

Ja, det är konstigt med mig. Jag kan så mycket. Ja, jag kan faktiskt allting. Ja, inte franska förstås men det kan jag också, i smyg! (Mia på Storgatan)

21 Dec 2012