Människor har olika syn på att kunna förlåta, ursäkta, ha överseende med, acceptera, tillåta, blunda för eller bortse från andras tillkortakommanden, aggerande och elaka ord. Vissa lägger till och med skulden på sig själva istället för på den eller de skyldiga.

Förlåta är stort, att se förbi något som hänt försöka förstå en annan människas sätt att handla, förlika sig med det och ge förlåtelse. När är då nog nog? När har man gjort sitt i fråga om att säga att det är ok? Vissa tillåter inga misstag, konfronterar inte utan bara går, vägrar att lyssna på en eventuell förklaring, andra förlåter in i absurdum och tappar respekten för sig själv.

En närstående till mig var fenomenal. Jag skriver var, för han gick bort alldeles för tidigt för några år sedan. Han gav människor hur många chanser som helst. Han vände ständigt andra kinden till och då andra vände sig bort från någon, då gick han dit. I efterhand fick jag höra att det gjort ont i honom många gånger, att han blivit ordentligt sårad men ändå funnits där igen, då ingen annan ville. Visst önskar jag att han hade klippt till människor i sin omgivning ibland men jag beundrade honom för hans vänlighet, hans självklara sätt att finnas för mäniskor som inte förtjänade det och han hade ett skönt uttryck som jag tycker bäddar för en viss förståelse i många lägen, ett uttryck som gjorde ursäkten acceptabel för honom...

Jag skulle aldrig kunna vara lika god, visst jag förlåter mycket om jag får konfrontera, fråga och få svar, om jag inte får det, så dröjer det. Nu har jag lärt mig, som jag skrivit tidigare, att förlåta för min egen skull, för att själv spara på min energi. Men min älskade nära, han förlät mer för andras skull än sin egen. Han var större än jag, bättre, en godare medmänniska. Om det finns en himmel, så vet jag att han finns där, tittar på dumt aggerande och oförrätter, skakar på huvudet och säger, som så många gånger förr: De gör efter sitt förstånd.

24 Feb 2013