Jag tycker ofta man kan höra att: Det är så orättvist. En anledning till att jag höra det oftare än vissa andra kan visserligen bero på att jag arbetar i grundskolan, dessa fina ungar (!) men orden att livet är orättvist, hör jag endast från vuxna. Antingen vuxna som talar till barn, ungdomar, för att övertyga dem om att det inte alltid kan få det alla andra har, alternativt i samma mängd eller så är det vuxna som förfasar sig över sitt eget eller andras öden.

Det är så orättvist att alltid jag drabbas av förkylningar. Den formuleringen borde vara förbjuden. Är man inte utsatt för större orättvisa än så tycker jag inte man ska använda just det ordet. Dessa drabbade är väldigt tröttsamma att lyssna på. Det är inte det att jag inte klagar, för det gör jag men de som i dessa fall hänvisar till orättvisa skulle ha en kick i rumpan!

De som är mycket värre drabbade av orättfärdigheter, är ofta de man inte hör klaga, de som kämpar i tysthet, de som säger att det hjälper inte att gräva ner sig i det. Då är det omgivningen som för deras talan. Jag tänkte nu föra någon annans talan: Det är så orättvist! Barn borde inte få bli allvarligt sjuka.

Jag satt vidare och funderade över vänner och bekantas situationer runt om i Sverige och i världen. Det som slog mig var att alla nästan alla hade eller har haft sitt av det tuffa, jobbiga, och outhärdliga, visserligen inte alls samma saker och vissa hade och har det mindre svårt, i mina ögon sett, än andra men ändå. En del är mitt uppe i sitt elände och andra har lämnat det bakom sig sedan en kortare eller längre tidsrymd. På något vis kändes det som om livet var orättvist, om inte för de allra flesta så för väldigt många. Vad blir kontentan av det, att alla får sitt eller att livet är orättvist?

Till alla ni som har kämpat eller kämpar i stunden, stor kram. Om det nu är att alla får sitt, borde det även vara av det goda.

21 Nov 2012