Hjärtat slår med tydliga slag, jag känner pulsen dunka med stark, jämn rytm inuti min kropp. Utan att jag rör mig ökar rytmen i kroppen och hjärtat slår hårdare, snabbare och pulsen känns mer markant i hals, tinning och ljumskar. Hjärtats slag känns nu ändå ner i magen och det liksom drar i benen. Det börjar pipa, varenda muskel i kroppen späns, väntar, andas några andetag extra, syresätter, sista pipet ljuder och djuret i buren släpps loss, det uppdämda vattnet i dammen släpps ut, artisten går ut på scenen, föreläsaren går ut till sin publik.

Jag? Efter femte pipet lämnar jag startplatsen och åker iväg ut i det pistade spåret för att jaga och jagas. Snabbast, uthålligast, starkas, mest skadefri, friskast, mest tränad och mest mentalt förberedd har bäst förutsättningar att ta hem spelet, tävlingen. Med vilken sprudlande känsla som jag åker iväg, pirret är underbart, siktet är inställt.

Fantastiskt att få gå på i uppförsbackarna, känna hela kroppen och lungorna arbeta, härligt att sträcka ut och dra på över krönet för att få bra fart, sedan äntligen trixig utförskörning, trampa, trampa i kurvorna, krypa ihop, upp och jobba då farten börjar avta. Stakning, magen och ryggen gör största jobbet, magen drar ihop och ryggen böjer sig, sedan ryggens muskler som spänner sig och magen släpper sitt tag. Känner kroppens muskler sammarbeta, turas om och hjälpas åt, dra ihop sig och slappna av för bästa effekt, armarna som gör sitt, triceps och biceps glada att få dra sitt strå till stacken.

Hjärnan får allt mer att göra då kroppen börjar bli trött. Huvudet motiverar kroppen att fortsätta fast kroppen protesterar. Kroppen föreslår vila eller åtminstone att det är dags att slå av på takten. Hjärnan har dock andra planer: Kom igen, nu lägger vi in en växel till, bara en liten bit kvar, nu ger vi järnet. Hjärnan vinner, jag ökar intensiteten. Lungorna säger ifrån: Ursäkta, jag hinner inte få i mig tillräckligt med syre! Äsch, säger skallen, det fixar vi sedan och du har ju fått så mycket redan. Kroppen påstår att det gör för ont. Ont? säger hjärnan. Överdriv inte, lite mjölksyra bara, inget som är bestående. Du får strax vila.

Jag biter ihop och tar det sista av krafterna som egentligen redan var slut. Upploppet, underbart, för här är sista chansen att tömma det sista och få den där extra sekunden på rätt sida. Mållinjen passeras och genast tar hjärnan vila, har gjort sin plikt, kroppen gör detsamma och min kropp rasar i en hög. Andningen låter illa, medvetandet är inte riktigt där, andningen tar paus till omgivningens förskräckelse. Jag blir bortburen, ompysslad och långsamt kommer jag upp till ytan igen. Nu är det inte roligt längre, för smärtan i bröstet är olidlig. Jag ligger som en krok, håller andan en stund, det gör mindre ont, måste andas och vill bara bort. Tänker att aldrig mer, aldrig mer att jag utsätter mig för detta. Ligger så, kämpar, krampen släpper allt eftersom och jag börjar bli mer medveten om min omgivning. Signalerar ok till min stackars far och övriga som som tar hand om mig. Tar mig upp med lite hjälp, byter om, skakar av mig tävlingens blessyrer.

Väl där ute möter jag omtänksamma skidkompisar och vi pratar och diskuterar tävlingen. Tanken på: Aldrig mer är helt borta och pirret finns strax där igen. Ny tävling i morgon, det ska bli kul.

26 Feb 2014