Som vuxen är det lätt hänt att man ”tvingar” barn till att säga förlåt innan det är läge. Ibland kommer det ut ett ilsket fräsande: Förlåt då! Och saken är utagerad, eller? Hm, för vem kan man undra. Oftast är det en idé att gå lite djupare eller ge det som hänt lite tid så ilskan hinner lägga sig något och att barnen hinner tänka efter över sin egen del. Som vuxen i skolans värld hinner vi med en hel del av detta även om man inte alltid lyckas få till det genuina förlåtet.

Det kan vara så svårt att säga förlåt ibland, även för de över arton och vi lyckas inte alltid i det vi heller. Kanske för att man ändå någonstans tycker att man hade delvis rätt eller att man innerst inne vill skrika: Men än du då! Om man skulle kunna säga förlåt och utan vidare förklaring mena den delen man faktiskt inser att man gjort fel, skulle det nog öppna upp många möjligheter till lugn. Om man dessutom klarar av att inte påpeka den andres brister i nästa andetag, finns det kanske hopp om frid.

kopia-av-dscn4384.jpg

Den andra delen, att själv förlåta kan vara än svårare. Då det gäller mindre saker är det lättare men de större som sårat eller sårar ännu, är kämpigare. Inte bara att säga att man förlåter, utan att verkligen göra det, ifrån hjärtat. Ibland behöver det inte ens vara för den andres skull, utan för sin egen. Att förlåta helhjärtat frigör mängder med glädje och energi. Den kan man verkligen behöva i dagens samhälle där den sugs upp lite här och där. Jag förlåter dig.

Till sist och kanske det svåraste, förlåta dig själv för dåliga val och beslut, för saker du gjort eller inte gjort.

Jag har bestämt mig för att förlåta nu. Det är dags att släppa saker och gå vidare, dags att spara den energin till annat roligare. Det känns otroligt skönt att bestämma sig. Det omtalade beslutet är fattat. Då jag ändå är i farten ska jag också bli bättre på att säga förlåt. Vad min omgivning ska bli glad! ;)

26 Nov 2012