Blogg

Påsken som som en oas

22 Apr 2014

I påsk har det hänt saker. Kroppen har varvat ner med hjälp av bättre (?) medicin och mycket vila. Jag har orkat med aktiviteter!

Jag har ordnat vikingaspel med mjuka tillhyggen så smärtsamma skador gick att undvika men skratt var tvunget att användas. Poäng tilldelas då man träffar hornen på motspelarene huvud.

Alla som varit till oss på påsk har jag anfallit med påskäggkoppar, som jag klippt och grundat, för här skulle det påsk pysslas av samtliga och alla behöver väl en äggkopp, vare sig man äter ovum eller ej. Skapas ska det.

Barndomsgrejer har också sorterats, inte utan en smula nostalgi.

Påskägg har öppnats och länsats av diverse olika folk och lösdrivare. Vissa i familjen fick tre, plus ett paket från Halmstad, plus ett paket som haren lämnat fel, hos grannen. Skattjakt hade den glada haren ordnat, färgglada ägg gick att finna under skåp och säng samt ett hos traktorn.

Det har varit och luftats skotrar och till och med underskriven kunde följa med på en kort tur. Snacka om en stor seger. Liten hade hjälm och åkte stolt med morbrodern på "caten". Sedan fick vi även åka Bob efter skotern några varv: Det här är kul mamma!

Isfiske av olika slag har vi också hunnit med, de stora fiskarna lämnade vi till valborg...

Samt brobygge av stora och små mått har spikats av morfar och liten. Liten gjorde om sin till en: En karusell till dig mamma!

Påsken har med andra ord varit ljuvlig och jag har fått vara Mia nästan hela veckan och mer än så det vore orimligt att begära. Älskar, älskar stugan och alla dess inneboenden och besökare!

Glad påsk önskar jag er

16 Apr 2014

Påsken är på gång och så är även jag. Då satan släpper greppet om kroppen, kommer en stor känsla av befrielse, att vakna utan panik i kroppen är en obeskrivlig känsla. Nå, nog med gnäll.

Stugan lockar och ropar för att få sällskap. Kom, kom, kom och lek hos mig. Det är dags att äta luncher ute, tända elden på grillplatsen och grilla, steka det som lockar magen för dagen. Påskmiddagarna är förberedda i stan för att det ska gå smidigt på ön.

Det ska pimplas upp stora fiskar med färsk, krypande maggot. Sist var det torkade larver som träddes på krok, inte en fisk tittade åt bytet och tomhänta fick vi glada strosa upp mot stugan igen.

Kanske blir det en kort tur med skotern, liten tycker att det är spännande, några turer med Bob och pulka planeras. Planer i övrigt? Det får känslan avgöra.

Hemmagjorda äggkoppar ska målas av samtliga närvarande under påsk. Räknar med riktiga konstverk som sedan säkert får plats på något fint ställe. Tar konstakademin emot månne?

Jag älskar friheten på vår holme, tiden är inte viktig, lusten och glädjen stor. Funderar på att lämna kvasten hemma, för färden till, och festen på Blåkulla, kan aldrig slå mitt paradis, min plats.

Fina rara människor där ute, ha en underbart fin påsk, oavsett var ni är. Hoppas att turen på kvasten blir fin för er som tar flygturen, hoppas att påskägget är stort och fyllt med det ni önskar. Idag är en bra dag, imorgon blir en fin dag och påsken, påsken den blir härlig.

Glad påsk till Er från mig. Hör av er om Ni tar kvasten, för då kanske jag ändå sliter mig från mitt paradis, för att leka en stund med Er!

Gnistra, glöd, brinn, smärta, smärta var vänlig, försvinn

9 Apr 2014

Längtar nu efter att få sprudla igen, efter att glöda och brinna. För tillfället har jag till och med svårt att gnistra. Försöker ligga lågt, acceptera det som är, ta tid för reflektion och eftertanke, ännu en gång men nu har jag gjort det rätt länge och tycker att jag kan det nu, är lite av en expert.

Kokade sylt igår, försöker se det som något kreativt och skapande men har kommit dit hän att jag vill ha mycket mer. Hade en plan om att åka skidor i påsk. Får nog avskriva den men har inte riktigt gett upp, än. Det är aldrig för sent att ge upp så jag väntar lite med det. Tillsvidare ska jag njuta av skidor på annat sätt. Idag ska liten tävla på förskolan. Gissa om jag ska leva genom min son idag!

Dagar då man inte vill

3 Apr 2014

De har varit många nu, de dagarna. Funderar, hur många de har tänkt vara, några veckor, några månader eller är det bestående? Känslan av hopplöshet tar över ibland, ibland då det är stilla och tyst i rummet.

Svårigheter med tandborstning, duschning och andra liknande bestyr gör mig oerhört modstulen, torka bord är löjligt smärtsamt. Högerarm vill ge upp, axeln skulle behöva putsning och spackling på insidan, då kanske den skulle fungera igen. Armbågar, hand och fingerleder, smärtan vill inte ge sig för vare sig morot eller piska. Nu är det bara en sida kvar, en som jag kan ligga på då det är dags att sova. Önskar förändring, åt rätt håll, gärna ganska snart. Undrar om någon tar sådana beställningar.

I helgen har jag och liten helg tillsammans, då är i alla fall hjärtat helt.

Talang

23 Mar 2014

Jag har många, många, många gånger letat efter mina talanger. Var kan de rimligen gömma sig? Har letat inåt, utåt, hitåt, ditåt, uppåt, nedåt, i cirklar, kvadrater och rektanglar men icke. Visst, jag kan ju allt och är bäst på det mesta för att inte säga allt, hm men just talang är en svår nöt att knäcka.

Har alltid önskat mig någon estetisk förmåga, som att kunna måla, sjunga, spela något instrument eller något annat skapande. Visst, jag kan ju kladda på målarduk, gala högt i duschen, ta sju ackord på gitarren och göra blommor av toarullar men nu snackar jag riktig talang. Har nuddat vid tanken på att de inte existerar hos mig. Men näe!

Om det finns under rubriken talang vet jag inte men min tjurskallighet är ju väl tilltagen, den begåvningen har jag utevecklat till fulländning och att jag är fantastiskt bra på det dåliga och är stolt över det, är jag nog ganska unik i.

Nå, en talang har jag ändå kanske, att tänka om och tänka positivt, inte gräva ner mig och göra det bästa av situationen och är bra på att vara tacksam för det liv jag har.

I kväll satt jag och såg en bit av Talang Sverige, ett program jag inte brukar se och vips dyker det upp en tjej, en fantastisk tjej i rosa hår. Hon är inne på sitt artonde år men är i kropp och ansiktet kanske som en tioåring, fast en tioåring som inte kan gå. Flickan är buren av rullstol och hon har körhjälp fram till mikrofonen. Hon är liten och fysiskt underutvecklad på grund av de grymma mediciner hon varit och är tvungen att ta för att bekämpa sin reumatism.

Sedan börjar hon sjunga, sjunger overkligt vackert, en stor röst i en liten, förtvinad, förpackning. Hon, med sin fysiska begränsning, har hittat sin inre talang och utvecklat den, helt på egen hand och gjort ett storartat jobb. Flickan ser helt lugn och oberörd ut, före, under och efter uppträdandet och mamman skiner som solen av stolthet, är lycklig att hennes dotter hittat något hon älskar, något som hennes sköra kropp klarar av. Så häftigt.

Det gör kanske inte något, att jag inte hittat min gåva, ännu, kanske är det så att jag fått möjlighet att göra så mycket då jag var yngre på bekostnad av en riktig talang. Min talang är kanske att jag kan uppskatt just detta.

Livets viktigheter

18 Mar 2014

Du var väldigt ledsen i morse då jag lämnade dig på dagis, det är otroligt långt mellan gångerna men sliter hårt på mitt hjärta. Bestämde mig därför att lyckas hämta dig lite tidigare.

När jag kommer till dagis planerar vi vår eftermiddag. Jag föreslår att vi går med på middagsinbjudan till faster och morbror, du tvekar. Jag förklarar, middag borta leder till mer lektid för oss nu och att vi då kan gå till parken. Det är avgjort. Du upplyser snabbt dagispersonalen om våra planer. Vi ska till parken! 

Väl där tar vi oss ner för den snöiga Trollebron och till rutschkanan. Sedan tar vi oss ut i skogen, ut på äventyr, vi smyger i riset och kittlar buskar och träd med grenar som vi har i händerna. Vi tar oss försiktigt fram. Du skrattar åt mig då jag berättar att de skrattar. Du förklarar att: Det kan de inte för de har inte någon mun! Jag förklarar att visst har de det, Hur skulle de annars kunna skratta? Du skrattar ännu mer. Ut ur skogen och ut på det öppna fältet går vi på skaren och sopar bort våra spår i den fina snön som ligger ovan, ingen ska hitta oss.

Vi går vidare och tillbaka genom skogen, vi kittlar en gran och jag frågar: Hör du hur hon skrattar? Och du säger: Ja! Fast du protesterar och säger att det är en han. Den diskussionen följer under ett par minuter. Du säger att du: älskar träd.

Sedan är det dags att springa och skrika: Dino boll! (Ett bollspel från Dinosaurietåget) och kasta oss i diket i snön. Väl liggandes där tittar jag på dig, dina ögon lyser. Du måtte tänka att du har en knasig mamma och jag tänker på hur lyckligt lottad jag är och sedan är vi på gång igen. Vi går till Vaktborgens mur och klättrar upp på berget, där ska alla istappar i snöhögen tas sönder.

Vi lämnar sedan parken med målet Lappstan. Där går vi runt härbrena och du tar sönder istappar som bildats på kåtorna. Du tar din uppgift på stort allvar och det frusna vattnet faller i små bitar till marken. Sedan är det dags att ta oss hem för att ta bilen till dagens matplats.

Nöjda och trötta anländer vi. Vi sitter och äter och vi berättar om vårt äventyr och om diskussionen kring granen. Mormor, som också är inbjuden tillsammans med morfar, frågar dig hur vi kunde se om det var en hon eller han och morbror säger lågt, så du inte hör: Det måste ju ha sett något i grenen!

Jag är fantastiskt nöjd med min och din dag. Inte en stund har jag inte haft ont, inte en stund ångrar jag. Man får helt enkelt välja vad som är viktigt i livet.

Paralympics och smilfinken Putin

15 Mar 2014

Sitter och ser Paralympics längdsidor på tv och känner ödmjuketen skölja över mig. Vilka idrottskvinnor och män som syns i rutan. Vilka tjejer och killar som kämpar och sliter sig fram i spåren, en del med en eller utan armar, andra utan ben, vissa med protes, det finns synskadade och blinda. De sliter i uppförsbackarna och susar ner för utförsbackarna, sittskiåkarna lutar sig åt sidan, endast en skida tar snön i kurvorna.

Imponerad tittar jag på dessa atleter och ödmjukheten gör mig helt stilla i soffan. Kamerorna sveper över publiken, spända och glada hejar de fram de fantastiska åkarna, kameran går vidare och då kommer ilskan. Där, där står smilfinken Putin med sina män. Denna osympatiska man står där och solar sig i glansen på riktiga ryska hjältar och jag känner hur förbannad jag blir. Ryssland vinner och Ukraina kommer tvåa. Tänker på situationen på Krim och hoppas på omvänd ordning där. Den ryska smilfinken får inga leenden och grattis till framgångarna från Storgatan i Arvidsjaur och jag blir förbannad att han lyckas störa mitt lugn.

Stänga av

14 Mar 2014

Det finns mycket som jag skulle vilja stänga av just nu. Men vissa banor, kanaler går inte att stänga lika lätt som en tv, dator, vissa portar går inte att stänga som en dörr eller ett fönster, vissa saker förblir påslagna, icke avstängningsbara. Stoppa huvudet i sanden vore ju ett alternativ, om man var struts eller kanske gömma det under armen, om man var en vålnad.

Nä, många saker får vara där, igång, surra, brusa, störa. Efter ett tag hörs inte bruset lika högt, känns saker inte lika tufft. Man kan lyckas dra igen dörren något, finna en fönsterhake, kanske dra ner volymen på ljudet.

Önska kan man ju, jag tror jag ska göra det, en önskan bara för mig, helt i egoistiskt syfte, bara för mitt eget välbefinnande. Snabbt kan svängningar gå, från stark till svag men också vice versa. I övermorgon är en ny dag, satsar på den, annars blir nästa vecka bra.

Motorsegelflyg över norra Skåne

6 Mar 2014

Läste en bok häromdagen (50 nyanser av honom), där det mest oskyldiga som utövades var segelflygning... Det sist nämnda väckte minnen från min egen tur uppe bland fåglarna.

Har tidigare berättat att jag vunnit många konstiga saker på mina skidtävlingar. Ett år vann jag en tävling som heter Silverloppet uppe i Arjeplog. När jag fick mitt pris kom det i ett kuvert, ett presentkort. Jag öppnade det och läste: Du har vunnit en motorsegeltur över norra Skåne. Vad? Jag tävlade ju i Arjeplog, i norra Lappland! Förklaringen var att en läkare som tidigare bott i Arjeplog hade flyttat till Skåne men skänkt denna gåva, då han utövade segelflygning där nere. Tänkte stilla, med ett leende, att det var ett skojigt pris som jag aldrig kommer att kunna utnyttja.

Men ibland stämmer allt. En kär vän bor i södra Skåne och jag och en annan vän skulle åka ner för att hälsa på. Dessa fina vänner tyckte att det lät som en bra idé för mig att använda mig av mitt pris. Vi tog bilen och bilade upp genom Skånes inland. Väldigt intressant, dessa delar av Sverige hade jag aldrig sett, plus massor av kvalitetstid i bilen med mina vänner.

Väl framme, efter några timmar, blir vi hänvisade att köra över en äng, vi ser ett parasoll med stolar och människor. Mannen som kommer till mötes och ska flyga mig är inte läkaren som skänkt priset, för han är bortrest och det ska inte bli motorsegelflyg som utlovats, utan segelflyg. Nå, jag är inte så knusslig och får information och instruktioner. Tillslut får jag kliva i en fallskärm och blir ordentligt fastspänd. Nu börjar det pirra lite i magtrakten. Mer säkerhets föreskrifter och tillslut får jag ta plats i planet.

Jag får sitta längst fram och ”piloten” sitter bakom mig, i det minimala planet, som är så lätt att man skjuter det på plats för hand. Framför mig kan jag se vajern som fästs längst fram i vårt plan och vajerhuset med motorn som ska dra oss och slunga oss upp och ut i luften. Jag vinkar åt mina vänner som nästan ser lika ivriga ut som jag känner mig och jag är helt redo, redo för att flyga utan motor, att sväva fram. Min chaufför kommunicerar med markfolket och plötslig susar vi fram längs marken, sedan en stor smäll, som får mig att hoppa till, då vajern lossnar från vårt glidflyg och sedan, sedan blir det alldeles tyst. Underbart, fantastiskt, magiskt glider vi, vi skär luften, utan några som helst ljud.

”Vi” letar efter god termik, uppvindar, mannen, som håller mitt liv i sina händer, har berättat att vädret inte är exemplariskt för vår uppflykt, det är dåligt med termik men jag njuter där jag sitter och ser ut över min lilla bit av norra Skåne. Efter bara ett par, tre minuter säger han att det är svårt, att det kommer bli en kort tur för mig uppe i det blå. Vi sjunker sakta, tycker jag och tittar ner på talltopparna, de ser dock ut att vara rätt så nära och vi närmar oss dem och det öppna fältet snabbt och jag förstår att vi ska landa omedelbart. Vi går ner rätt kvickt och tar mark problemfritt.

Där nere satt mina vänner, tittade och lyssnade vid parasollet. Det visade sig att den man jag var uppe med i luften fortfarande inte de sin ”licens” eller vad det nu kallas. Jag var uppe med en övningskörare! Vännerna berättade också för mig hur samtalet gick där nere då vi skulle landa. Det där när är nära. Det där är väldigt nära! Sedan kom någon typ av svordom. Vi var visst på tok för nära trädens toppar för att vara på den säkra sidan.

Trotts den korta turen där uppe, den oerfarna föraren av planet, den mindre säkra ”nödlandningen” den långa bilfärden så var det för mig klart värt det. De tysta fem minuterna, över norra Skåne, då jag glider fram som en fågel, är riktigt fantastiska. Skulle jag göra om det? När som helst. Tror jag skulle vara riktigt bra som bevingad.

Resa spontant

3 Mar 2014

Jag har inte haft några problem att boka resor sent inpå avresa och att bestämma mig från en dag till en annan. Jag älskar spontana resor till andra länder, gärna varma som lovar sol och varma bad, slöa dagar på stranden och resande för att se och uppleva.

Liten verkar ha ärvt mitt reseintresse och spontanitet. Häromdagen kom han med två snäckor i sin hand och säger: Mamma, när vi åker till Thailian (svårt att uttala) ska jag plocka mer snäckor till min snäcksamling. (Han har sett Nicke Nyfiken ordna sin egen samling av diverse saker och nu vill liten också ha en.) Jaha, säger jag. När har du tänkt vi ska åka då? Han säger: Vänta, och går iväg till köket, tittar på klockan och kommer tillbaka. Vickar lite på huvudet och säger: Ja, nu med en gång, för han har ju checkat klockan och konstaterat att tiden passar fint. Jag svarar: Men innan man ska resa iväg behöver man spara pengar, boka resa och packa, annars kan man inte åka någonstans. Liten hejdar sig lite men såg sedan inte det som något större hinder, utan pratar glatt vidare om att utöka sin snäcksamling från två till fler. Jag fixar lite snabbt fram fler snäckor ur gömmorna, för att vi ska få lite tid på oss, innan vi lyfter.

Glutenfria matuffins, mums

27 Feb 2014

Jo, jag ska nog bli bagare... Eller kanske inte, glömde visst ägget men för att vara nyblivet glutenundvikare så är jag fantastisk! Eller kanske inte men dessa oliv- och soltorkadtomatmuffins blev otroligt goda och tillsammans med jordärtskockssoppan, wow!

Vad lite ork kan göra.

Äsch, inget som är bestående

26 Feb 2014

Hjärtat slår med tydliga slag, jag känner pulsen dunka med stark, jämn rytm inuti min kropp. Utan att jag rör mig ökar rytmen i kroppen och hjärtat slår hårdare, snabbare och pulsen känns mer markant i hals, tinning och ljumskar. Hjärtats slag känns nu ändå ner i magen och det liksom drar i benen. Det börjar pipa, varenda muskel i kroppen späns, väntar, andas några andetag extra, syresätter, sista pipet ljuder och djuret i buren släpps loss, det uppdämda vattnet i dammen släpps ut, artisten går ut på scenen, föreläsaren går ut till sin publik.

Jag? Efter femte pipet lämnar jag startplatsen och åker iväg ut i det pistade spåret för att jaga och jagas. Snabbast, uthålligast, starkas, mest skadefri, friskast, mest tränad och mest mentalt förberedd har bäst förutsättningar att ta hem spelet, tävlingen. Med vilken sprudlande känsla som jag åker iväg, pirret är underbart, siktet är inställt.

Fantastiskt att få gå på i uppförsbackarna, känna hela kroppen och lungorna arbeta, härligt att sträcka ut och dra på över krönet för att få bra fart, sedan äntligen trixig utförskörning, trampa, trampa i kurvorna, krypa ihop, upp och jobba då farten börjar avta. Stakning, magen och ryggen gör största jobbet, magen drar ihop och ryggen böjer sig, sedan ryggens muskler som spänner sig och magen släpper sitt tag. Känner kroppens muskler sammarbeta, turas om och hjälpas åt, dra ihop sig och slappna av för bästa effekt, armarna som gör sitt, triceps och biceps glada att få dra sitt strå till stacken.

Hjärnan får allt mer att göra då kroppen börjar bli trött. Huvudet motiverar kroppen att fortsätta fast kroppen protesterar. Kroppen föreslår vila eller åtminstone att det är dags att slå av på takten. Hjärnan har dock andra planer: Kom igen, nu lägger vi in en växel till, bara en liten bit kvar, nu ger vi järnet. Hjärnan vinner, jag ökar intensiteten. Lungorna säger ifrån: Ursäkta, jag hinner inte få i mig tillräckligt med syre! Äsch, säger skallen, det fixar vi sedan och du har ju fått så mycket redan. Kroppen påstår att det gör för ont. Ont? säger hjärnan. Överdriv inte, lite mjölksyra bara, inget som är bestående. Du får strax vila.

Jag biter ihop och tar det sista av krafterna som egentligen redan var slut. Upploppet, underbart, för här är sista chansen att tömma det sista och få den där extra sekunden på rätt sida. Mållinjen passeras och genast tar hjärnan vila, har gjort sin plikt, kroppen gör detsamma och min kropp rasar i en hög. Andningen låter illa, medvetandet är inte riktigt där, andningen tar paus till omgivningens förskräckelse. Jag blir bortburen, ompysslad och långsamt kommer jag upp till ytan igen. Nu är det inte roligt längre, för smärtan i bröstet är olidlig. Jag ligger som en krok, håller andan en stund, det gör mindre ont, måste andas och vill bara bort. Tänker att aldrig mer, aldrig mer att jag utsätter mig för detta. Ligger så, kämpar, krampen släpper allt eftersom och jag börjar bli mer medveten om min omgivning. Signalerar ok till min stackars far och övriga som som tar hand om mig. Tar mig upp med lite hjälp, byter om, skakar av mig tävlingens blessyrer.

Väl där ute möter jag omtänksamma skidkompisar och vi pratar och diskuterar tävlingen. Tanken på: Aldrig mer är helt borta och pirret finns strax där igen. Ny tävling i morgon, det ska bli kul.

Ryckt från livet

24 Feb 2014

Jag har aldrig förkastat livet, vill gärna leva det till fullo, inte lätt alla dagar och månader men generellt går det rätt fint. Jag njuter av livet, är oftast tacksam för det jag har och har en liten som förgyller hela min tillvaro, han får de flesta mörker att fly sin kos med sitt glada livsnjutande och fantastiska personlighet.

Innan liten kom var jag aldrig orolig för döden. Jag trodde som barn att jag skulle dö ung och skrev på för organdonation då jag var arton. Jag skrev meddelanden till efterlevande och berättade för min mor att jag ville kremeras. Jag var nöjd med livet och förklarade för henne att om än jag skulle dö medan jag var ung, ville jag att hon skulle veta att jag var nöjd med mitt liv, att jag hunnit göra och fått uppleva mycket, att visst ville jag göra mer men jag var nöjd så långt.

Jag tar en promenad trots kroppens alla protester, det går inte fort, ser nog något stelt ut, vrider hela kroppen istället för huvudet när jag ska korsa gatan. Smärtan i ländryggen är stark och jag försöker spänna bålen för att fötterna ska fatta att de ska följa med då jag beordrar dem. Sedan går jag förbi…

Jag går förbi ett hus där det saknas en familjemedlem, en som helt nyligen blivit ryckt från livet med många år kvar att leva, trodde jag med många andra. I öronen börjar precis Jill Johansen och Sanna Nilsén sjunga en duett om att vara glad över att man lever. Det värker i maggropen eller kanske är det i hjärtat, när jag tänker på familjen som saknar och sörjer, barn som undrar var pappa är, när han kommer, en andra hälft som så småningom måste få livet och vardagen att rulla trots all smärta.

Jag går vidare, känner min egen fysiska smärta, suger den inåt, gör den lokal. Idag är det inte min dag att gny, gnälla och tycka livet är tungt, för det är det inte för mig, inte idag. Jag har mina nära i livet.

Jag går vidare, rakare i ryggen än för en stund sedan.

Jag lever.

Tuppen galnade

20 Feb 2014

Vi leker för fullt. Vi gräver med skopan och lastar dumpern full, kör undan, kör tillbaka, fyller på mer från grävskopan och så går det runt runt. Vägskyltarna visar vart vi inte får köra, vart det är stop och vart det är vägarbete. Nästan som i Bamse i Trollskogen, säger du och vi arbetar vidare.

Det är tur det är paus för att byggarna och maskinisterna ska få äta lite, då får nämligen även vi en liten kör och grävpaus. Sedan är det full huggning igen. Arbetsdagen tar sedan slut och vi lägger oss ner på lekmadrassen, en sekund eller två. Sedan skuttar du glatt upp. Det är dags att vakna nu! Tuppen galnade! Åh, jag är fasiken proffs på inre leenden och skratt!

Galnade, älskar ditt sätt att fixa till grammatiken så att det blir dåtid. I annat fall tycker jag, precis som i morse, då tuppen galnade klockan 6.30, att det är lite jobbigt att lyssna på galnanden, då ska man ju ta sig ut sängen, då är det sällan jag ler inombords, för jäklar att sängen alltid är skönast då man ska upp.

Ha ett galet liv.

Ibland vill man bara ta över

17 Feb 2014

Att stå vid sidan av då någon annan kämpar är olidligt, det spelar ingen roll att man kanske inte skulle kunna göra något som förändrar saken, åt det positiva hållet men då vet man ju i alla fall hur det känns och man behöver inte bara få höra om problemen i andra hand, utan har direkta, konkreta fakta.

Ibland vet man att kämpen är en av de bästa på att kämpa, nej, den allra bästa, bäst på att ge sig fan på att det ska gå, en som gång på gång fått visa att allt är möjligt, att inga berg är för höga eller oövervinnerliga, inga hinder är för svåra, kan man inte gå på fötterna, kan man masa, går inte det får man åla sig fram.

Skickar dagligen energi till min och vår älskade pingvin i Sunderbyn. Klart det går, klart det går över, klart att vi snart ses här på hemmaplan för jag vet, han inte skulle tillåta annat.