Blogg

Fast på Coop

15 Feb 2014

Det har varit rätt jobbiga dagar sista veckan, inte riktigt så att hälsa och kropp velat samarbeta, vi verkar vara på motsatta lag. Alla har väl sådana svackor i perioder eller halvlekar. Tur att svenskarna i längd sköter sig fantastiskt bra i OS, ett riktigt super team och då har jag haft sysselsättning här hemma. Varvat mellan att lyssna och titta då det hettat till och det har ju varit väldigt ofta till min stora glädje.

Det är rätt dubbelt att titta på längdåkning, en viss sorg i det då jag själv inte kan. Jag gläds men kan stundvis bli lite sorgsen över att det ibland känns som om jag är fast i min egen kropp, mycket som jag vill göra men mitt skal är sprucket, buckligt, repigt och borde egentligen bytas ut. Tillåter mig eftertanke, dippar och sedan hejar jag för fullt igen. Visst är det väl åtta medaljer så långt för skidåkarna OS 2014?

Yrslig som jag varit denna vecka tillkallade jag min chaufför, mor, då jag skulle handla, yrsel och bilkörning kändes som en dålig kombo. In i bilen stuvade jag lite burkar som samlats i hallrummet och gjorde det sunkigt och väl framme vid Coop hjälper mor mig med pantandet då det inte gick så bra sist att hålla upp armarna. Vi stoppade in och den spottade ut, i alla fall det den inte ville ha, en burk var för bucklig och jag stoppde in fingret i hålet för att fixa den pantvänlig igen. Det kunde jag låtit bli, för jag fastnade.

Jag och mor hade stora svårigheter att hålla oss allvarliga då apparaten dessutom strejkar i samma sekund. Jag letade, något generad, med burkfingret i en påse för att dölja min pinsamma belägenhet och med ett stort leende, från öra till öra, reda på personalen som skulle fixa apparaten åt oss. Jag mötte henne och frågar henne om en sax och visar vad jag har i min påse. Hon började skratta och hade väldigt svårt att sluta då jag följde henne in i det bakre rummet för att operera bort aluminiumutväxten på mitt pekfinger. Jag lyckades, efter några klipp, komma loss. Vi pantade färdigt och vi handlade småleende och mötte sedan samma kvinna i kassan och de skulle strax stänga. Hon småskrattade då vi kom och log stort då vi gick. Trevlig helg! önskade jag räddaren i nöden på Coop Arvidsjaur, hon önskade detsamma och jag kände att jag fixade ett fint avslut på hennes torsdagkväll!

Härligt provocerande elever

14 Feb 2014

Jag lyssnade på en föreläsare som berättade om två olika lärartyper, i deras bemötande av en elev från högstadiet som kommer in med kepsen i matsalen. Den ena går på hårt, vill visa vem som bestämmer och säger att eleven vet vad som gäller och skäller på eleven. Svaret blir ibland allt annat än trevligt, diskussioner uppstår och eleven vill inte tappa ansiktet för sina vänner. Den andra typen av läraren fångar eleven med ögonen, höjer ögonbrynen och gör utan ett ord en gest av att ta av sig en keps och stoppa den under armen. Eleven flinar och tar av sig kepsen eventuellt under mildare protester och ingen har förlorat i status och de stora protesterna behövs inte.

Okej, det kanske inte alltid går till just så men jag förstod vad hon menar och höll med då hon vidare berättade om sitt jobb med diverse problemungdomar, lite tips hur man bäst når de barn som går in för att testa gränser eller provocera.

Jag älskar dessa barn och ungdomar som faktiskt provocerar. Visst tar det och de energi och ibland vill man kanske ställa ut några utanför dörren men de har så mycket idéer, energi, integritet, tankar på rättvisa eller snarare orättvisa och är strong headed. Nej, jag önskar inte att eleverna ska vara provocerande men de barnen är utmanande och har så mycket att ge då vi lyckas komma in under ytan och det är så häftigt då man gör det.

Jag har eventuellt skrivit det förr men en fantastisk komplimang, kanske den allra finaste jag har fått som lärare, var en från en utmanande elev som jag dagligen hade rejäla konfrontationer med, han skrev: Jag tycker om dig/gillar dig för att du tycker om mig för den jag är. Provocerande? Den eleven kommer följa mig, i mitt hjärta, resten av livet.

Utvärdering med jämna mellanrum

11 Feb 2014

Med tanke på att jag älskar att gnistra, glöda och brinna försöker jag att se över mitt liv med jämna mellanrum för att ha de möjligheterna. Jag vill leva mitt liv på det sätt jag önskar, i alla fall så nära som jag kan. Jag stoppas ideligen av olika anledningar och skulle väl kunna bryta ihop lite oftare men det mår jag inte bra av i längden så avstår gärna om jag kan.

Jag vill känna lycka, glädje, ha det som min livsstil och inte som mål. Mitt sätt att klara av det så bra jag kan, är att tänka till lite extra. Några exempel är:

• Vad som gör dig lycklig, små som stora ting
• Se över din omgivning, vem ger och vem tar kraft, sortera bort
• Titta på dina vänner, vara nöjd och glad eller söka dig vidare
• Se över din tid, använder du den som du vill och kan
• Se över ditt livspussel, går det att få bitarna att passa utan att använda våld eller åtminstone milt våld
• Se på dina intressen, är de dina egna eller adopterar du endast andras
• Fundera om du är den person du vill vara, om inte, vad kan du göra åt det
• Ta fram: vad vill du helst i livet, vad har du för önskningar och mål, ta steget mot att nå dit hän
• Tänka över, hur såg ditt liv ut då du var som mest tillfreds, något du vill ändra med detsamma
• Sikta på vardagslyckan, den viktigaste
• Var i nuet, lev inte för gårdagen minnen eller drömmarna om morgondagen, utan just nu

Naturligtvis finns det många fler områden att fundera på och utvärdera, dessa fungerar dock ganska bra för mig. Så hur är då livet just idag? Tja, rätt underbart, visst yrsel, illamående, huvudvärk och tristess då jag får vara hemma istället för på jobbet men också tid för vila, återhämtning och reflektion. Har fantastiska människor i mitt liv, den mest underbara ska jag ta en vinglig promenad, i ett härligt väder och hämta från förskolan om endast några timmar. Finns det något jag skulle vilja ändra på? Javisst, massor och jobbar hela tiden med det, tar många pauser visserligen men det går framåt.

Har du checkat in oss ännu?

10 Feb 2014

Jag var på en tur till Stockholm i somras, en riktig egotripp med lånad lägenhet, massor av egen tid och kompisträffar. Jag njöt till fullo, trots att gjorde ont att vara utan lilleman hela veckan. Det är lyx att kunna unna sig att göra precis vad man vill under så lång tid.

Att vara ensam är, som skrivits tidigare, inget problem för mig. Har inga svårigheter att sitta ensam på vare sig café, matställen, bio eller dylikt och då kan man få se och höra saker som man skulle missat annars.

Sista lunchen innan jag skulle lämna vår vackra huvudstad gick jag till en asiatisk restaurang. Det var en underbar buffé från flera av Asiens länder Jag fick kanske några blickar, för just där var jag ensam som satt ensam. Borden runt om mig fylldes och utrymdes om vart annat. Jag hade ingen brådska, detta var sista destinationen innan Arlandabussen, jag hade gott om tid och efterrätterna var goda.

Nå, det sista sällskapet som kom och satte sig bredvid mig var två riktigt piffiga tjejer med redig Stockholmska. En utav dem gick först och hämtade mat medan den andra satt vid bordet med telefonen i handen och vaktade väskorna. När den andra kom tillbaka frågade hon: Har du checkat in oss ännu? Orden sipprade in i mitt öra och jag tänkte på hotellrum och filosoferade: Kan man göra det via telefon numera? Och undrade sedan hur skulle kunna gå till. Log sedan stort åt min dumhet, min okunnighet och brist på nutida socialakompetens. Självklart, hm, var det ju om hon hade lagt ut på Facebook att de satt och åt på just denna restaurang, om kompisen hade checkat in dem redan eller om den andra skulle göra det då hon gick och hämtade mat. Mitt leende höll i sig länge och funderade efteråt om någon såg mitt fånleende och tänkte: Undrar vad den där underliga, ensamma människan sitter och ler åt?

//Hon som aldrig checkat in

Utesluten som liten

9 Feb 2014

Vi är på skolgården, det är rast. Har haft på känn att något inte är som vanligt men det har inte riktigt kunnat ta på det. Mina tre närmsta vänner kommer gående mot mig, i armkrok. Mia, säger den ena, vi skulle vilja prata med dig lite. Ok, svarar jag. Tystnad. Jo, vi skulle inte vilja cykla med dig till skolan mer. Jaha, svarar jag. Väntar på en förklaring. En av de andra säger: Det känns jätte hemskt att säga det här. Jag svarar lite konstigt men: Det får ligga på ditt samvete i så fall. Jag håller mitt huvud högt, min rygg rak och tänker på att inte visa vad jag tänker eller känner, stänger av. Sedan går de eller jag.

Resten av dagen är som ett konstigt vakuum, jag är i en bubbla och det gör ont, på ett underligt dovt sätt, inombords. Jag cyklar hem, ensam.

Jag berättar inget hemma först, går och funderar för mig själv och sedan pratar jag med min kloka mor. Jag berättar att jag blivit utesluten av mina vänner och har verkligen ingen aning om varför. Inget har hänt och inga onda ord har bytts. Jag är som ett frågetecken, ett ledset frågetecken och mor lyssnar. Det som sedan passar bäst av hennes förslag och råd är: Se dig om efter nya vänner, kanske till och med utanför klassen. Det är precis vad jag väljer att göra, ignorerar de tre och söker mig utåt, hittar och har kul.

På rasterna spelar jag fotboll med mina forna vänner. Jag och en av dessa väljer alltid lag av någon underlig anledning. Visst vi spelar båda fotboll men det är det fler som gör. Vi väljer varannan gång, jag vägrar välja dem. Jag väljer de som alltid blivit valda sist. Ser hur glada de blir, sträcker på sig. Jag får min första insikt i hur det eventuellt skulle kunna kännas att alltid bli vald sist, har aldrig funderat över det tidigare. Vi vinner, på ren och skär glädje, tror jag. Dessa val håller i sig.

Veckor går och jag engagerar mig inte alls i de tre. Har bestämt mig för att de inte är värda det. Sedan en dag, kommer två förbi mig hemma på tomten. De cyklar. Ska du med till Lill-Ica? frågar den ena. Kan jag väl, svarar jag nonchalant. Frågan, en väl gömd ursäkt, förmodar jag. Jag kliver upp på min oranga cykel och därmed har jag accepterat, utan frågor och vi är vänner för livet.

Denna historia har jag burit med mig sedan skolåldern och jag blev utsatt en enda gång och inte ett enda ont ord blev egentligen bytt. Tänker på vilka enorma sår som mobbning måste ge, den fysiska och den psykiska, uteslutning, utfrysning, gliringar, konstanta suckar, menande leenden eller himlande med ögonen. Och nej, det handlar inte endast om barn i skolåldern som såras för livet av barn i samma ålder, barn som inte förstår konsekvenserna av det de gör, det handlar också om vuxna som utsätter andra vuxna.

Jag är enormt tacksam och glad att min självkänsla byggts upp av två kloka föräldrar och andra kloka vuxna i min barndom. Visst tar jag törnar som vuxen och visst har jag gått på minor som fått min värld att gunga, min tro på vissa människor att svikta och till och med krascha. Men som jag skrivit i tidigare inlägg: https://finntid.n.nu/sjalvkanslan-byggs-i-starten-av-livet

Kontentan? Låt oss alla vara kloka, vara så goda föredömen vi bara kan för hur man beter sig mot sin omgivning och låt oss bygga våra barns och ungdomars självkänsla till en stadig mur utan stora, gapande hål.

Litens egna bibliotek

4 Feb 2014

Liten har fått höra berättelser och lyssna på böcker sedan han kom till världen. Flera gånger om dagen har vi läst, tittat och fantiserat kring böcker med bilder och historier. Böcker är något han tidigt började uppfattat som något kul och spännande.

Någonstans fanns det i bakhuvudet att han är en pojke och att intresset för läsning generellt inte är lika populärt bland pojkar som flickor. Det har inte varit av intresse från vår sida att han ska lära sig läsa tidigt, blir det bieffekten får man leva med det, utan tanken har varit att just intresset ska matas. En bieffekt var att han kunde det mesta av alfabetet vid dryga två år och de flesta av ljuden, för favoritboken var Jan Lööfs ABC bok.

En kompis till mig berättade om hennes kollega som alltid lät sina barn få köpa en bok om de hittade något av intresse. Det var ett av hennes sätt att locka till läsning och min vän gjorde samma sak. Om de bad om leksaker fick de inte samma respons, det fick de önska till födelsedagar och jul men intresset för en bok ignorerades aldrig. Det lät som en mycket god idé i mina öron. Sedan har vi ju biblioteket, en gruva av guld där man kan frossa bland titlar och författare och det alldeles gratis. 

Arvidsjaurs bibliotek har varje sommar en utrensning bland böcker och säljer dem fantastiskt billigt på A-smällen, dagen då affärerna kommer ut på Storgatan och det är sommarfest i stan. Här har denna bokintresserade mamma, handlat till sin lilla son, många böcker, till och med sådana som passar då han är bra mycket äldre än sina nyss fyllda tre. Köpte sedan ett skåp på andrahands marknaden, ett med dörrar och skapade ett alldeles eget bibliotek till mitt lilla hjärta, ett som passar hans ålder och smak. Med glädje springer han till skåpet för att välja toalettläsarbok och nattläsarbok.

Jag hoppas att jag och vi får äran att läsa för honom i många, massor av år här framöver, då det är en oändligt mysigt aktivitet och en som jag klarar alla dagar. Jag hoppas dock att intresset för Bamse i Trollskogen bara håller i något enstaka år till…

Utökad kärnfamilj

3 Feb 2014

I helgen har vi riktiga familjedagar. Vår kusin från Gotland är på besök och vi passar på att umgås maximalt. Vi har varit ut till stugan, lite tidigt på säsongen kanske men med skoterköring och souavashamburgare vid eldstaden, åker vi hem med ett skönt lugn i kropp och själ. Kanske särskilt hos mig och liten som passade på att ta en värdefull powernap efter lunchen.

Middagarna avnjuter vi också tillsammans, samtalen är många och varma i vår utökade kärnfamilj. Liten håller oss aktiva så kalorierna inte endast intas, utan förbränns i olika jaga mig lekar.Han instruerar och visar, nöjd att få uppmärksamhet

och lekkompisar.

Vi tar ett dopp i badtunnan också, en fin avrundning på helgen, kroppen går in i den ljuvaste av dvalor, lätt som ett moln är jag och tankarna lika luftiga. Det här är dagar att suga i sig, njuta av varje minut, lagra om man behöver plocka fram ett gott minne en dålig dag.

Jag är en ganska bra mamma

26 Jan 2014

Äntligen kom du hem till mig, igen, har saknat dig så det gjort ont, trots att det vara gått två dagar. Jag fick inte se dig på skridskor då du skulle prova det idag, för första gången i ditt liv. Hörde dock att det blev en kort session, en halv minut men de sekunderna hade jag ändå velat se.

Jag älskar då du kommer hem, du scannar av hela huset, lägenheten, uppmärksammar allt, hissar och dissar med ett barns underbara ärlighet. Du skrattar gott åt att morfar sågat ner granen för att i nästa andetag sakna den: Jag tycker ju om granar. Vi får en ny av morfar nästa år, förklarar jag och du säger: Ja och skiner som solen.

Efter vi lagat middag tillsammans, boveteplättar med riven potatis, en ny paradrätt, går vi ut och gör en vaktborg i snöhögen, en sådan som finns i Bamse och Trollskogen, du fantiserar om att vi är sådana där vakttroll och de bestämmer ju vilka som får komma in eller inte. Men sedan säger du i vuxen anda: Men alla får vara med och bestämma och mitt hjärta sväller.

Vi går in äter kvällsfrukt, ser lite Byggare Bob och sedan tar vi Bamse och Trollskogen, boken denna gång, lägger oss i sängen och läser, myser och ännu en gång somnar jag tillsammans med dig. Vaknar en timme senare, smyger upp och dricker te. Lugnet inom mig är stort.

Att vara förälder kan vara tufft, du är dålig på att visa mig det, ännu, litar på att det kan bli ändring. Jag är dock säker att du kommer att guida mig till att bli en bra förälder, jag är en ganska bra mamma just nu men ärligt, hur svårt kan det vara med en son som dig?

Julgransplundring vs massaker

26 Jan 2014

Absolut sist på min del av gatan så tas stjärnorna i fönstret ner. Har lett och funderat vad de som tittat upp mot fönsterna på mitt hus funderat på då se sett de tända stjärnorna och skymtat julgranen i all sin fägring i bakgrunden. Jag älskar visserligen ljuset som belysningen ger men att ha kvar julen till 24 och 25 januari är väl sent även i min smak. Kroppen fick bestämma och nu var det dags.

Funderade hur jag skulle göra med julgransplundring och liten men beslutade att vi tar det ett annat år. Istället kom hjälp för att ta ut granen. Morfars såg gick lös på de gröna grenarna.

Istället för plundring på Storgatan blev det en riktig massaker. Granen åkte ut i liksäck, jag menar sopsäck och barren kom inte längre ut i rummen än på själva slaktplatsen!

Hög luft

19 Jan 2014

Högt upp till himmelen idag, en blå, blå himmel, träden alldeles vita, bitna av den finaste frost, pudrad av lätt, ren, finkorning snö.

Högt till tak, högt till himmelen, hög på luft, så kall och krispig att det känns som om man kan dricka den, rusig av dagen, av vädret, av intrycken. Livet är skarpt, har tydliga konturer. Jag bor i ett häftigt land som bjuder oss på vackra vyer, tavlor och skådespel. Varför bor inte hela världen i Sverige, i den norra delen? Stackars världen.

Breathe

18 Jan 2014

Jag älskar uppmaningen. Ordet är en av de bästa uppmaningar man kan få och ge och ett av de finaste orden i engelskan: breathe. Jag har en vän som har ett smycke där det står just det här stora, mäktiga ordet och ändå är det så enkelt och vackert. Jag skulle också vilja ha ett sådant, som minner mig om det viktigaste.

Flera gånger under dagen fungerar detta ord för mig, ett djupt andetag, låt musklerna i hela kroppen syresättas och med utandningen slappna av. Fungerar utmärkt vid stress, då man är spänd, då man blir lite för exalterad och bränner väl mycket energi, då livet blir lite rörigt, lite tungt, då man verkligen vill ta in ett intryck, då livet är underbar. I träning, både den fysiska och den mentala är andningen ofta central.

Andas och njut, andas och slappna av, andas och ta in omgivningen, med hjälp av andningen kan du alltid vara i eller åtminstone ta dig tillbaka till det omedelbara nuet.

Det mest avslappnande och rogivande jag kan tänka mig är att lägga mig och titta på liten då han sover, höra och känna hans fina, små andetag, små puffar som når mitt ansikte. Jag måste ta ett djupt andetag, för att inte gå sönder, gå sönder av lycka över hans existens.

Breathe.

Fåfängan, igen, kombinerad med massor av glädje

6 Jan 2014

Jag går med höga klackar, trots att jag vet att det inte är för min kropp, hm, nå kanske inte så höga men jag blir i alla fall lite längre och lite snyggare klädd. Det är trettondagsafton och middag hos mig och jag har lyckats samla ihop några goa fina människor som vill dela kvällen med mig. Det är middag a’la Mia, det vill säga sushi som lagas tillsammans, väldigt mysigt och socialt och framför allt en middag jag kan bjuda på, en middag som vännerna lagar åt sig själva.

Det första de snabbaste gästerna, som dessutom har med dig en vacker tekopp, i Mia storlek, får göra, inte smaka, är fördrinken. Trots min planering hann jag naturligtvis inte klart den. Men bara glada miner av gästen som mortlar ingredienserna. Fler ansluter och får titta på tills den är klar. Jag får äran att hälla på styrkan till grönsakerna och vips har jag gjort drinken. Vi skålar och det värmer inom mig.

Jag njuter, av den kreativa röran i köket, allas vilja och glädje i skapandet av delikatesserna, av glada skratt och samtal. Tittar tyst en stund och ler, tar kameran och förevigar. Vi tar en paus och skålar i gästers medhavda skumpa. Vi arbetar vidare och sätter oss sedan till bords.

Tittar på, ännu en gång, en liten stund, under ett av samtalsämnena och ler. Värdefulla stunder av total närvaro. Tittar en av vännerna i ögonen, vi ler och skålar.

Efterrätt och ett dessertbubbel dukas fram av de som haft godsakerna med sig, glada tillrop och njutning. Ätandet börja lida mot sitt slut och samtalen flödar. Det är strax dags att ge sig ut. Oavsett vad kvällen mer har att erbjuda så är jag nöjd.

Dans, som ger massor av glädje och energi, fåfängan gör sig påmind och det blir en påminnelse att betalningen kommer men den får vänta, jag tar den på krita. Allt dansande, jag vet att jag inte kommer att må bra senare, jag vet att Agda 87 kommer att ta plats i min kropp men njuter av den fysiska aktiviteten på discogolvet, njuter av att vara Mia. Ler och suger åt mig av några komplimanger, som en svamp suger jag åt mig, det får jag. Fåfängan får sitt.

Vägen hem är lång men jäklar att jag ska gå den själv, med högt buret huvud. Hela kvällen klarade jag och i morgon är en annan dag, eller den är faktiskt idag men jag tar den när jag vaknar istället. Tänker på kvällen och ler medan jag sätter i mig nattmackan i form av en tiobitars sushi, ler ännu en gång, sedan en gång till, det här är min verklighet.

Jag fick det för lätt

5 Jan 2014

Ibland tror jag att jag har det för lätt. Det måste nästan vara så då en relativt liten sak slår undan benen på mig, plötsligt och oväntat. Blir förvånad över mig själv, kanske lite besviken också. Jag är starkare än så, ofta. Visst tillåter jag mig att vara svag, det behövs ibland, väldigt mycket till och med, men då luften går ur en vid fel saker blir jag lite less på mig själv. Ska jag nu knäa vill jag att det ska vara värt det, det borde vara något stort, rejält.

Idag är det en bättre dag, vänner på besök, i alla ställningar, får man nog inte skriva men menar att de både låg på golvet, satt på stolar och i fåtöljer, alla drickandes kaffe eller te, alla med hjärtat på rätt ställe. Avslutade dagen med en kvällspromenad med en av vännerna, lyxigt att ha möjlighet att gå ut på kvällen, just så pass minusgrader, surra lite och sedan långsamt strosa hem själv, så skulle jag kunna avsluta många av mina kvällar, kanske samtliga men liten skulle nog protestera om jag släpade ut honom i vagnen på kvällskvisten, på kvällskvistarna.

Igår frågade jag liten vad han önskar till sin födelsedag. Han tittar upp och säger att han har ju fått en traktor. En traktor som han önskat och fick i julklapp. Sedan tittar han sig omkring och säger: Men jag har ju allt. Och det har jag med, jag har honom. Jo, jag fick det lätt och jag fick det bäst.

Från en obstinat liten rackare

30 Dec 2013

Mitt år började utan slut men jag skapade ett eget…(finntid.n.nu/men-ett-sadant-snopligt-slut) Jag tror det representerar mitt år. Jag är min egen lyckas smed och jag är lycklig, tror att jag kanske är en av de lyckligaste i världen och att få känna så, även om det inte skulle vara sant och att våga erkänna det, är kanske oförskämt förmätet men jag älskar verkligen mitt liv som det är. Visst, det finns önskemål och det finns många saker att förändra men som titeln på boken en läsare gav mig i början av året, Älska livet som det är, (finntid.n.nu/pay-it-forward) är en konst och det är bara inse det, den konsten är jag jäklar i mig, rent ut sagt, ruskigt bra på. Jag har föresten lovat att skriva om boken men har bara läst ett par kapitel och valt att stanna där av olika anledningar men jag återkommer.

Några månader av året gick åt till att vara drogad och skaffa mig en ny bästa vän (finntid.n.nu/elliot). Liten och jag har varit på många äventyr i år, två är: Thailand och Umeå ambulansen, viktiga ögonblick för oss. Många har mötena varit, möten med vänner och härliga människor, många har också farvälen, avskeden och kamperna i omgivningen varit. Jag kämpar kanske själv men jag kämpar banne mig med er som har och har haft det tufft, i mitt hjärta bär jag er.

Jag har förmodligen gått många på nerverna också och utmanat deras tålamod, säkerligen tjatat för mycket på de jag älskar och bryr mig om. Vissa människor längst Storgatan har varit utsatta för Miaexperiment, de äldre damerna och herrarna som fått jätteleenden från en främmande, hm, kvinna, som vill ruska om deras vardag om än ack så lite, en liten extra pratstund på dagen, kanske enbart om väder eller vind, men också om rullatorn som den äldre tanten förklarade, ville ut mot en fyrhjuling! Fantastiska personer har jag mött. Mitt mål var att göra någons dag bättre och det gjorde jag, inte deras kanske men absolut min egen.

Bara genom att titta på mitt liv, lite extra, har gjort att jag öppnat en dörr, en bakdörr som släppt in ofantliga mängder av värme. Jag har släppt in mer människor och kanske också slutat att sörja de vänner som valt att inte komma in eller som valt att faktiskt gå.

Under hösten, början av vintern, kom då Garnis (finntid.n.nu/garnis-i-mitt-hjarta) där jag funnit nya intressanta människor och vänner som delar en bit med mig som många inte kan, som många absolut inte bör. Människor som utan förhinner förstår ens verkliga värklighet. På Garnis har jag också fått massor med tips och många nya fina verktyg att använda i livet för att minska mina smärtor, skapa än bättre förutsättningar.

Oj, vad jag skriver men jag tror att någonstans, i alla mina ord, funderingar och filosofier, kan många förstå mig, eller en del av mina tankar, vad jag skulle vilja förmedla. Jag skulle vilja ge alla ett gott slut på detta år, år 2013 och ett fantastiskt kommande år. Detta trots alla sorger som varit och som kommer, för de hör livet till. Skulle vilja ge alla orken att titta upp från den kanske grå vardagen och se vad som är viktigt, vilka önskningar som finns, vilket liv man har och vart man vill komma. Då man känner sig mogen för det, då man känner att man vågar och vill, då har livet faktiskt få begränsningar, endast olika förutsättningar.

Jag tackar min mor och min far, för mina förutsättningar, ni är fantastiska människor och ni har skapat mig, fått mig att växa upp, må hända till en obstinat liten rackare men ni har gett mig mitt liv och mitt jävlaranamma, ni har matat mig med kärlek och hopp, kickat mig i rumpan vid behov och dragit mig upp ur kvicksanden när det behövts. Så tack till er och tack till min bror, till min älskade son, min släkt, mina nära, mina vänner, nya som gamla, till alla er läsare som ger mig, kanske osynlig för vissa men fantastisk respons. Alla ni, ni gör mig till en bättre människa.

Skål för detta slut och skål för en början, en häftig, spännande, kanske läskig, början på ett nytt år av våra liv.

God jul, på riktigt

22 Dec 2013

Nästan alla julklapparna är oinslagna, julkorten är oskickade, hemmet är delvis ostädat, julgodiset är ogjort, min del av julbordet är olagad. Jag är lite ofrisk och inte otrött men heller inte orolig.

Jag har lekt, mycket, jag har skottat, lite, jag har grillat korv, ute, har handlat lite mat, slagit in några paket, granen är färdig, näsdroppar och D-vitamin är inhandlat, hemmet är delvis städat, jag har ätit godis, har läst massor av barnböcker, jag har lagat mat för dagen.

Nu fortsätter den magiska julen, som inleddes av fyra stycken fina adventdagar. Julen är här med levande ljus, lukt av stearin och mandarin, den som smakar av knäck, kola, skinka, sill och gravad lax, den som ska vara utan stress och underbart njutbar. Blir saker inte klara i tid får de bli klara senare. Julen kommer oavsett hur mycket vi stressar, kan hända att den inte blir perfekt, något blir förmodligen glömt, kanske något för salt, en julklapp ligger oinslagen någonstans.

Min och vår jul blir bra, det vet jag, den blir vit i två bemärkelser, det finns snö ute och det är alkoholbrist på vårt julbord. Familjen och släkten som samlas hos oss är sams och tycker om varandra. Jag ska ha en fantastisk jul och vill att du ska ha det du med. Släpp måsten och borden, ge barnen tid och ge familjen, släkten och vännerna en varm, betydelsefull kram, ge av det som är viktigt, ge av dig själv. God jul från mig till dig.