Jag går med höga klackar, trots att jag vet att det inte är för min kropp, hm, nå kanske inte så höga men jag blir i alla fall lite längre och lite snyggare klädd. Det är trettondagsafton och middag hos mig och jag har lyckats samla ihop några goa fina människor som vill dela kvällen med mig. Det är middag a’la Mia, det vill säga sushi som lagas tillsammans, väldigt mysigt och socialt och framför allt en middag jag kan bjuda på, en middag som vännerna lagar åt sig själva.

Det första de snabbaste gästerna, som dessutom har med dig en vacker tekopp, i Mia storlek, får göra, inte smaka, är fördrinken. Trots min planering hann jag naturligtvis inte klart den. Men bara glada miner av gästen som mortlar ingredienserna. Fler ansluter och får titta på tills den är klar. Jag får äran att hälla på styrkan till grönsakerna och vips har jag gjort drinken. Vi skålar och det värmer inom mig.

Jag njuter, av den kreativa röran i köket, allas vilja och glädje i skapandet av delikatesserna, av glada skratt och samtal. Tittar tyst en stund och ler, tar kameran och förevigar. Vi tar en paus och skålar i gästers medhavda skumpa. Vi arbetar vidare och sätter oss sedan till bords.

 

 

Tittar på, ännu en gång, en liten stund, under ett av samtalsämnena och ler. Värdefulla stunder av total närvaro. Tittar en av vännerna i ögonen, vi ler och skålar.

Efterrätt och ett dessertbubbel dukas fram av de som haft godsakerna med sig, glada tillrop och njutning. Ätandet börja lida mot sitt slut och samtalen flödar. Det är strax dags att ge sig ut. Oavsett vad kvällen mer har att erbjuda så är jag nöjd.

Dans, som ger massor av glädje och energi, fåfängan gör sig påmind och det blir en påminnelse att betalningen kommer men den får vänta, jag tar den på krita. Allt dansande, jag vet att jag inte kommer att må bra senare, jag vet att Agda 87 kommer att ta plats i min kropp men njuter av den fysiska aktiviteten på discogolvet, njuter av att vara Mia. Ler och suger åt mig av några komplimanger, som en svamp suger jag åt mig, det får jag. Fåfängan får sitt.

Vägen hem är lång men jäklar att jag ska gå den själv, med högt buret huvud. Hela kvällen klarade jag och i morgon är en annan dag, eller den är faktiskt idag men jag tar den när jag vaknar istället. Tänker på kvällen och ler medan jag sätter i mig nattmackan i form av en tiobitars sushi, ler ännu en gång, sedan en gång till, det här är min verklighet.

6 Jan 2014