Jag lyssnade på en föreläsare som berättade om två olika lärartyper, i deras bemötande av en elev från högstadiet som kommer in med kepsen i matsalen. Den ena går på hårt, vill visa vem som bestämmer och säger att eleven vet vad som gäller och skäller på eleven. Svaret blir ibland allt annat än trevligt, diskussioner uppstår och eleven vill inte tappa ansiktet för sina vänner. Den andra typen av läraren fångar eleven med ögonen, höjer ögonbrynen och gör utan ett ord en gest av att ta av sig en keps och stoppa den under armen. Eleven flinar och tar av sig kepsen eventuellt under mildare protester och ingen har förlorat i status och de stora protesterna behövs inte.

Okej, det kanske inte alltid går till just så men jag förstod vad hon menar och höll med då hon vidare berättade om sitt jobb med diverse problemungdomar, lite tips hur man bäst når de barn som går in för att testa gränser eller provocera.

Jag älskar dessa barn och ungdomar som faktiskt provocerar. Visst tar det och de energi och ibland vill man kanske ställa ut några utanför dörren men de har så mycket idéer, energi, integritet, tankar på rättvisa eller snarare orättvisa och är strong headed. Nej, jag önskar inte att eleverna ska vara provocerande men de barnen är utmanande och har så mycket att ge då vi lyckas komma in under ytan och det är så häftigt då man gör det.

Jag har eventuellt skrivit det förr men en fantastisk komplimang, kanske den allra finaste jag har fått som lärare, var en från en utmanande elev som jag dagligen hade rejäla konfrontationer med, han skrev: Jag tycker om dig/gillar dig för att du tycker om mig för den jag är. Provocerande? Den eleven kommer följa mig, i mitt hjärta, resten av livet.

14 Feb 2014