Vi är på skolgården, det är rast. Har haft på känn att något inte är som vanligt men det har inte riktigt kunnat ta på det. Mina tre närmsta vänner kommer gående mot mig, i armkrok. Mia, säger den ena, vi skulle vilja prata med dig lite. Ok, svarar jag. Tystnad. Jo, vi skulle inte vilja cykla med dig till skolan mer. Jaha, svarar jag. Väntar på en förklaring. En av de andra säger: Det känns jätte hemskt att säga det här. Jag svarar lite konstigt men: Det får ligga på ditt samvete i så fall. Jag håller mitt huvud högt, min rygg rak och tänker på att inte visa vad jag tänker eller känner, stänger av. Sedan går de eller jag.

Resten av dagen är som ett konstigt vakuum, jag är i en bubbla och det gör ont, på ett underligt dovt sätt, inombords. Jag cyklar hem, ensam.

Jag berättar inget hemma först, går och funderar för mig själv och sedan pratar jag med min kloka mor. Jag berättar att jag blivit utesluten av mina vänner och har verkligen ingen aning om varför. Inget har hänt och inga onda ord har bytts. Jag är som ett frågetecken, ett ledset frågetecken och mor lyssnar. Det som sedan passar bäst av hennes förslag och råd är: Se dig om efter nya vänner, kanske till och med utanför klassen. Det är precis vad jag väljer att göra, ignorerar de tre och söker mig utåt, hittar och har kul.

På rasterna spelar jag fotboll med mina forna vänner. Jag och en av dessa väljer alltid lag av någon underlig anledning. Visst vi spelar båda fotboll men det är det fler som gör. Vi väljer varannan gång, jag vägrar välja dem. Jag väljer de som alltid blivit valda sist. Ser hur glada de blir, sträcker på sig. Jag får min första insikt i hur det eventuellt skulle kunna kännas att alltid bli vald sist, har aldrig funderat över det tidigare. Vi vinner, på ren och skär glädje, tror jag. Dessa val håller i sig.

Veckor går och jag engagerar mig inte alls i de tre. Har bestämt mig för att de inte är värda det. Sedan en dag, kommer två förbi mig hemma på tomten. De cyklar. Ska du med till Lill-Ica? frågar den ena. Kan jag väl, svarar jag nonchalant. Frågan, en väl gömd ursäkt, förmodar jag. Jag kliver upp på min oranga cykel och därmed har jag accepterat, utan frågor och vi är vänner för livet.

Denna historia har jag burit med mig sedan skolåldern och jag blev utsatt en enda gång och inte ett enda ont ord blev egentligen bytt. Tänker på vilka enorma sår som mobbning måste ge, den fysiska och den psykiska, uteslutning, utfrysning, gliringar, konstanta suckar, menande leenden eller himlande med ögonen. Och nej, det handlar inte endast om barn i skolåldern som såras för livet av barn i samma ålder, barn som inte förstår konsekvenserna av det de gör, det handlar också om vuxna som utsätter andra vuxna.

Jag är enormt tacksam och glad att min självkänsla byggts upp av två kloka föräldrar och andra kloka vuxna i min barndom. Visst tar jag törnar som vuxen och visst har jag gått på minor som fått min värld att gunga, min tro på vissa människor att svikta och till och med krascha. Men som jag skrivit i tidigare inlägg: https://finntid.n.nu/sjalvkanslan-byggs-i-starten-av-livet

Kontentan? Låt oss alla vara kloka, vara så goda föredömen vi bara kan för hur man beter sig mot sin omgivning och låt oss bygga våra barns och ungdomars självkänsla till en stadig mur utan stora, gapande hål.

9 Feb 2014