Ibland tror jag att jag har det för lätt. Det måste nästan vara så då en relativt liten sak slår undan benen på mig, plötsligt och oväntat. Blir förvånad över mig själv, kanske lite besviken också. Jag är starkare än så, ofta. Visst tillåter jag mig att vara svag, det behövs ibland, väldigt mycket till och med, men då luften går ur en vid fel saker blir jag lite less på mig själv. Ska jag nu knäa vill jag att det ska vara värt det, det borde vara något stort, rejält.

Idag är det en bättre dag, vänner på besök, i alla ställningar, får man nog inte skriva men menar att de både låg på golvet, satt på stolar och i fåtöljer, alla drickandes kaffe eller te, alla med hjärtat på rätt ställe. Avslutade dagen med en kvällspromenad med en av vännerna, lyxigt att ha möjlighet att gå ut på kvällen, just så pass minusgrader, surra lite och sedan långsamt strosa hem själv, så skulle jag kunna avsluta många av mina kvällar, kanske samtliga men liten skulle nog protestera om jag släpade ut honom i vagnen på kvällskvisten, på kvällskvistarna.

 

Igår frågade jag liten vad han önskar till sin födelsedag. Han tittar upp och säger att han har ju fått en traktor. En traktor som han önskat och fick i julklapp. Sedan tittar han sig omkring och säger: Men jag har ju allt. Och det har jag med, jag har honom. Jo, jag fick det lätt och jag fick det bäst.

5 Jan 2014