Jag var på en tur till Stockholm i somras, en riktig egotripp med lånad lägenhet, massor av egen tid och kompisträffar. Jag njöt till fullo, trots att gjorde ont att vara utan lilleman hela veckan. Det är lyx att kunna unna sig att göra precis vad man vill under så lång tid.

Att vara ensam är, som skrivits tidigare, inget problem för mig. Har inga svårigheter att sitta ensam på vare sig café, matställen, bio eller dylikt och då kan man få se och höra saker som man skulle missat annars.

Sista lunchen innan jag skulle lämna vår vackra huvudstad gick jag till en asiatisk restaurang. Det var en underbar buffé från flera av Asiens länder Jag fick kanske några blickar, för just där var jag ensam som satt ensam. Borden runt om mig fylldes och utrymdes om vart annat. Jag hade ingen brådska, detta var sista destinationen innan Arlandabussen, jag hade gott om tid och efterrätterna var goda.

Nå, det sista sällskapet som kom och satte sig bredvid mig var två riktigt piffiga tjejer med redig Stockholmska. En utav dem gick först och hämtade mat medan den andra satt vid bordet med telefonen i handen och vaktade väskorna. När den andra kom tillbaka frågade hon: Har du checkat in oss ännu? Orden sipprade in i mitt öra och jag tänkte på hotellrum och filosoferade: Kan man göra det via telefon numera? Och undrade sedan hur skulle kunna gå till. Log sedan stort åt min dumhet, min okunnighet och brist på nutida socialakompetens. Självklart, hm, var det ju om hon hade lagt ut på Facebook att de satt och åt på just denna restaurang, om kompisen hade checkat in dem redan eller om den andra skulle göra det då hon gick och hämtade mat. Mitt leende höll i sig länge och funderade efteråt om någon såg mitt fånleende och tänkte: Undrar vad den där underliga, ensamma människan sitter och ler åt?

//Hon som aldrig checkat in

10 Feb 2014