Mitt år började utan slut men jag skapade ett eget…(finntid.n.nu/men-ett-sadant-snopligt-slut) Jag tror det representerar mitt år. Jag är min egen lyckas smed och jag är lycklig, tror att jag kanske är en av de lyckligaste i världen och att få känna så, även om det inte skulle vara sant och att våga erkänna det, är kanske oförskämt förmätet men jag älskar verkligen mitt liv som det är. Visst, det finns önskemål och det finns många saker att förändra men som titeln på boken en läsare gav mig i början av året, Älska livet som det är, (finntid.n.nu/pay-it-forward) är en konst och det är bara inse det, den konsten är jag jäklar i mig, rent ut sagt, ruskigt bra på. Jag har föresten lovat att skriva om boken men har bara läst ett par kapitel och valt att stanna där av olika anledningar men jag återkommer.

Några månader av året gick åt till att vara drogad och skaffa mig en ny bästa vän (finntid.n.nu/elliot). Liten och jag har varit på många äventyr i år, två är: Thailand och Umeå ambulansen, viktiga ögonblick för oss. Många har mötena varit, möten med vänner och härliga människor, många har också farvälen, avskeden och kamperna i omgivningen varit. Jag kämpar kanske själv men jag kämpar banne mig med er som har och har haft det tufft, i mitt hjärta bär jag er.

Jag har förmodligen gått många på nerverna också och utmanat deras tålamod, säkerligen tjatat för mycket på de jag älskar och bryr mig om. Vissa människor längst Storgatan har varit utsatta för Miaexperiment, de äldre damerna och herrarna som fått jätteleenden från en främmande, hm, kvinna, som vill ruska om deras vardag om än ack så lite, en liten extra pratstund på dagen, kanske enbart om väder eller vind, men också om rullatorn som den äldre tanten förklarade, ville ut mot en fyrhjuling! Fantastiska personer har jag mött. Mitt mål var att göra någons dag bättre och det gjorde jag, inte deras kanske men absolut min egen.

Bara genom att titta på mitt liv, lite extra, har gjort att jag öppnat en dörr, en bakdörr som släppt in ofantliga mängder av värme. Jag har släppt in mer människor och kanske också slutat att sörja de vänner som valt att inte komma in eller som valt att faktiskt gå.

Under hösten, början av vintern, kom då Garnis (finntid.n.nu/garnis-i-mitt-hjarta) där jag funnit nya intressanta människor och vänner som delar en bit med mig som många inte kan, som många absolut inte bör. Människor som utan förhinner förstår ens verkliga värklighet. På Garnis har jag också fått massor med tips och många nya fina verktyg att använda i livet för att minska mina smärtor, skapa än bättre förutsättningar.

Oj, vad jag skriver men jag tror att någonstans, i alla mina ord, funderingar och filosofier, kan många förstå mig, eller en del av mina tankar, vad jag skulle vilja förmedla. Jag skulle vilja ge alla ett gott slut på detta år, år 2013 och ett fantastiskt kommande år. Detta trots alla sorger som varit och som kommer, för de hör livet till. Skulle vilja ge alla orken att titta upp från den kanske grå vardagen och se vad som är viktigt, vilka önskningar som finns, vilket liv man har och vart man vill komma. Då man känner sig mogen för det, då man känner att man vågar och vill, då har livet faktiskt få begränsningar, endast olika förutsättningar.

Jag tackar min mor och min far, för mina förutsättningar, ni är fantastiska människor och ni har skapat mig, fått mig att växa upp, må hända till en obstinat liten rackare men ni har gett mig mitt liv och mitt jävlaranamma, ni har matat mig med kärlek och hopp, kickat mig i rumpan vid behov och dragit mig upp ur kvicksanden när det behövts. Så tack till er och tack till min bror, till min älskade son, min släkt, mina nära, mina vänner, nya som gamla, till alla er läsare som ger mig, kanske osynlig för vissa men fantastisk respons. Alla ni, ni gör mig till en bättre människa.

Skål för detta slut och skål för en början, en häftig, spännande, kanske läskig, början på ett nytt år av våra liv.

30 Dec 2013