Blogg

Avsked och julstämning

18 Dec 2013

Idag har vi begravt vår väninna. Det blev fint. Vi var kanske inte så många på plats men värmen var härlig. Jag älskar minnesstunder då människor bjuder varandra på minnen av den som inte är med oss längre. Fina, roliga, sorgliga och glada skärvor av ett liv som nu avslutats, minnen att lagra för att ta fram när man vill. Vår väninna kommer att vara med oss på julen, vare sig hon vill eller ej.

Ikväll har tre generationer hjälpts åt och nu är granen uppstassad. Behövs det mer pynt vid jul, stjärnor i fönster och en riktigt fin gran? Liten kanske vill ha någon tomte så får kanske ta fram ett par men sen tror jag det räcker. Sitter och njuter i soffan, julstämningen är på plats, begravning till trots eller kanske är det just för att jag fått ett avslut som gör att jag kan slappna av.

God jul vännen och du vet, du är alltid välkommen att hälsa på hos mig. Kram.

Vad har rasister, nazister och fascister för färg på hjärtat?

15 Dec 2013

Jag läser på twitter om beväpnade nazister, cirka trettio stycken, som angrep den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp idag, en demonstration med tillstånd. Nazister attackerade barnfamiljer och poliser med knivar och påkar. 28 gripna bland annat för mordförsök och flera blev skadade.

Jag vill bara säga: rasister, nazister och fascister och anhängare till SD: Det finns inte ett ben eller en cell i min kropp som håller med om era vidriga åsikter, mer behöver jag inte skriva här, vill bara visa mitt ställningstagande och hoppas att de som läser min blogg skriver under på detta.

Jag vill avsluta med ett citat som jag inte kommer ihåg vart jag hittat men som en sjuårig, klok flicka som heter Isabell har myntat: Det är inte farligt om man har olika färg på huden. Det viktiga är att man har samma färg på hjärtat. Ung och klok och förmodligen med förståndiga föräldrar.

Migrän och mindfullnes

15 Dec 2013

Jag vaknar, klockan är sex på morgonen och det är bäcksvart ute. Känner att migränen är på gång. Tassar försiktigt upp för att inte väcka liten som har haft en riktigt dålig och hostig natt. Två Treo, ett toalett besök och smyger ner i bädden igen. Liten ligger på fyra femtedelar av sängen och har gett mig en. Jag tar kudden och lägger mig skavfötter, nu ryms axlarna.

Försöker slappna av, huvudet dunkar med varje pulsslag, ligger och avvaktar. Ser mig om lite i julstjärnans sken, känner mig lugn, lugn och lycklig. Varma barnfötter söker sig till mina ben, som för att känna att jag är där, i fall det behövs. Ligger och tänker på vad liten sa häromdagen. Mamma, vad är det på din tröja? Ja, en antilop kanske, svarar jag och kikar ner på ett konstnärligt stycke djurhuvud och tänker på antilopen i Bamse. Ja, kanske, svarar han, Eller en vattenbuffel eller bockarna bruse. En get? frågar jag och han svarar jakande. Konstverket på min mage är analyserat och han nickar nöjt.

Migränen gör sig påmind och jag ligger blixtstilla och funderar nöjt vidare. Snart ska vi vakna på riktigt, berätta om vi sovit gott, tassa upp, se morgontv, äta frukost och krypa upp i soffan för en av höjdpunkterna på dagen, öppna Pixibokskalendern och läsa dagens bok. Alla dessa ord som liten är fascinerad av, som vi diskuterar och som han frågar vad de betyder. Älskar denna vetgirighet, denna förmåga att totalt leva i nuet, leva sig in i nuet.

Nuet, lär jag mig allt mer om, tränar ständigt med olika övningar som kloka människor tänkt ut, till och med min fysiska träning är knuten till att vara väldigt medveten det som sker i kroppen i stunden. Nuträningen hjälper mig med smärtan.

Tänker att jag har värdens bästa lärare och världens bästa medicin, liten. Jag blundar, vilket härligt liv jag har, huvudet dunkar och jag ler.

Adventfönster

12 Dec 2013

Advent, finaste av alla helger, blir lika rofylld varje år, stjärnor, ljus i mängder, vit amaryllis... Nytt för mig att ha hemma i år är hyacint. De har nämligen lovat att dessa ska vara svagdoftande. Vore ju underbart om blomsterfolket fixat detta, de är så fantastiskt vackra.  

Fler stjärnor, man kan inte få för många.

Hallen behöver också ljus.

Mormors retrostjärna håller mörkret borta från sovrummet.

Liten älskar stjärnorna men tror ändå att hans favorit adventsfönster är detta:

Det kan dock få konkurrens av adventskalenderns 24 fönster, varje med en ny spännande Pixibok. Denna idé hade jag velat vara först med, bokadventskalendern, vilken grej:

Glad första och andra advent, något sent och glad tredje, något tidigt!

Jag, en fantastisk böna

11 Dec 2013

Självförtroendet är på topp. Fick detta tidigare idag och jag må säga att det träffade rakt i hjärtat. Jag bestämde mig raskt att det här suger jag åt mig, som en svamp, som en sanning a´la Mia. En rakt igenom varm person och underbar människa skrev:

Äsch, jag fick inte till det. Kolla på min logg. Jag skulle ju bara skicka till dig och skriva att du är en fantastisk kaffeböna!

Jag gjorde som jag blev uppmanad då hon inte lyckades få till inlägget och så här stod det:

En ung kvinne gikk til sin mor og fortalte henne om sitt liv og hvor stritt alt var for henne.Hun visste ikke hvordan hun skulle klare å gå videre og ville bare gi opp. Hun var sliten av å streve og stresse med trivielle ting. Det virket som når et problem var løst, oppsto bare et nytt problem.

Moren tok henne med inn på kjøkkenet. Hun fylte tre gryter med vann og plasserte hver av dem på komfyren på høy varme. Snart begynte det å koke. I den første la hun gulrøtter, i den andre la hun egg og i den siste la hun kaffebønner. Hun lot dem koke; uten å si et ord.

Etter ca. tyve minutter slo hun av komfyren. Hun fisket gulrøttene ut av gryta og la dem i en bolle. Hun tok ut eggene av gryta og la dem i en bolle. Så tok hun kaffen ut av gryta og tømte i en kopp. Så snudde hun seg til datteren og spurte:

”Fortell meg hva du ser”.

”Gulrøtter, egg og kaffe”, svarte datteren.

Moren tok datteren nærmere og ba henne kjenne på gulrøttene. Det gjorde hun og merket at de var myke. Moren ba datteren om å ta opp eggene og dele dem. Etter å ha tatt av skallet så hun det hardtkokte egget. Til slutt ba moren datteren om å smake på kaffen. Datteren smilte mens hun kjente smaken av fyldig aroma. Hun spurte moren:

”Hva mener du med dette”?

Moren forklarte at hver av de tre objektene hadde vært gjennom den samme behandlingen: Kokende vann. Hver av dem reagerte forskjellig.

Gulroten gikk for å være sterk, hard og uforandret. Men etter å ha gått gjennom behandlingen med kokende vann, ble den myk, ble svak og kunne brekkes. Egget hadde vært veldig sårbart. Den tynne ytre skallet beskyttet det flytende innholdet, men etter å ha vært utsatt for det kokende vannet, ble innsiden hard. Kaffebønnene derimot var unike. Etter å ha vært i det kokende vannet, hadde de forandret vannet!

"Hvem av dem er du”? spurte hun datteren sin. ”Når utfordringene melder seg i livet ditt, hvordan tar du imot det”? ”Er du som en gulrot, et egg eller en kaffebønne? Tenk på dette: Hvilken er jeg?"

"Er jeg gulroten, som virker sterk, men i møte med livets smerte og problemer og utfordringer mildner du og mister styrken din? Er jeg egget som starter med et bløtt hjerte, men endres med motgang og påvirkning? Har jeg er en flytende aura, men etter død, skilsmisse, en finansiell krise eller en annen utfordring, har jeg blitt hard og ufølsom? Ser utsiden lik ut, men på innsiden har jeg blitt bitter og tøff, med en flat personlighet og et hardt hjerte? Eller er jeg som kaffebønnen? Bønnen forandret faktisk det kokende vannet, selve omgivelsene som lager smerten. Når vannet blir varmt, så frigjøres en del av meg og farger tilværelsen."

"Hvis du er som bønnen, når ting er som verst, blir du bedre og endrer situasjonen rundt deg. Når du er i din svarteste time og utfordringene er som verst, klarer du å løfte deg selv til et høyere nivå? Hvordan takler du motgangen? Er du en gulrot, et egg eller en kaffebønne?"

Måtte du ha nok GLEDE til å skape deg skjønnhet, nok UTFORDRINGER til å gjøre deg sterk, nok SORG for å gjøre deg  empatisk og nok HÅP til å gjøre deg lykkelig…! De lykkeligste menneskene har ikke nødvendigvis det beste av alt… de bare gjør det beste ut av alt som kommer i deres vei.

Den lyseste fremtiden vil alltid være basert på en glemt fortid: man kan ikke gå fremover i livet før du lar fortidens feil og sorger være. Da du ble født så gråt du og alle rundt deg smilte. Lev livet slik nå også og til endes; du er den som smiler selv om alle rundt deg sutrer og forsurer tilværelsen.

Måtte vi alle være kaffe.

Denna formulering har vännen hittat på nätet men tyckte att den passade mig. Vilken fin komplimang, en riktig "Miasanning"!

Vinn eller finn tid - säg nej

10 Dec 2013

Inners inne vet vi nog vad som tar vår tid ifrån oss, vad vi tillåter att ta tid från oss. Svårigheten är att plocka fram vetskapen eller att ta sig tid till att se vad som gör att vi blir stressade, vad som gör att vi har känslan att vi inte hinner med, sedan kommer ansträngningen att göra något åt det.

Stress, i sig, är en förbaskad tidstjuv, ju stressigare man har det, desto rörigare blir det och då blir stressen större med följd att vi hinner allt mindre.

Petra Brask, effektivitetsexpert skriver: Den största tidtjuven vi har är att vi inte kan säga nej. På arbetet är det kanske många, långa möten. Ett knep i det fallet skriver hon, ej citat: prioritera, planera, säg nej, börja dagen med det viktigaste, utvärdera, reflektera och stäm av, av dina 40h på jobbet styr du kanske 20.

På arbetet och på tiden utanför detsamma, handlar det mycket om att planera och prioritera och det är svårt då man ska börja med att säga nej till sådant man förut sagt ja till, sådant man faktiskt inte behöver, men det går. Det är helt i sin ordning att säga nej till sin omgivning om tid och ork inte finns eller man bedömer att man måste spara energi till sig själv.

Underskriven kan idag säga nej, ibland till och med på arbetet, hon är bättre på att planera och prioritera, ofta. Detta gör att hon hinner mer på sina, i och för sig ganska få, procent. Mest tid på hemmaplan spar hon de dagar hon har ork efter jobbet och inte tar till diverse olika skärmar som smartphone, dator och tv, för att energin är dränerad. En skärmfrikväll i veckan har varit en bra start på stt hitta kreativiteten igen. Det är fantastiskt att kunna vinna och finna mer tid till sig själv.

Fåfänga mål eller fåfänga som mål

6 Dec 2013

Har alltid jobbat mot mål inom idrotten. Planerna och scheman har varit många. Nu på senare år har det varit mål inom arbetet på skolan. Sista månaderna har det varit rehabiliteringsmål och hälsoplaner. Hälsoplanen sträcker sig långt fram, har både långsiktiga och kortsiktiga mål.

Ibland har kanske inte alltid alla mål varit realistiska och kanske rentutav fåfänga. Jag har dock alltid trott på att sikta högt, ni vet, sikta mot stjärnorna och nå talltopparna. Jag har kunnat revidera målen efter förutsättningar och har därmed varit nöjd med mina insatser, såvida jag gjort mitt absoluta bästa. Det har kanske inte alltid räckt dit jag velat men insatsen var det inget fel på.

Men nu till det svåra: att ha fåfänga som mål. En kväll hade jag målat mig riktigt ordentligt och då en av vännerna kom försökte jag fråga om det såg ok ut. Vadå? frågade hon. Jag svarade: Sminkningen. Hon tittade noga på mig och svarade: Menar du maskaran? Hrmpf! Jag hade ju ögonskugga och allt. Tur jag har rara elever som är uppmuntrande, för idag tillexempel fick jag höra att jag hade en sådan fin klänning. Skulle tro som säger det i ren chock över att jag inte har brallor men suger åt mig som en svamp. Nå, åter till målet då. Jo, jag har lyckats sminka underfransarna nu ett par dagar och tycker själv ser lite mer vaken ut, ingen märker dock dessa små försök till fåfänga. Ikväll gör jag ett nytt försök men jag undrar jag.

Kanske är inte alla mål riktig för mig, kanske är de inte realistiska. Det kan hända att fåfänga som mål för mig, är ett fåfängt mål...

Nåväl, ha en riktigt skön fredags kväll där ute.

Jag fixar mitt liv, med lite hjälp

3 Dec 2013

Sitter och funderar lite över mitt arbete. Jag har sådan tur, att där jag jobbar ställer man upp för varandra. Jag tänker att jag ibland, överöses av stöttande händer och hjälp, att ibland hinner eller kan jag inte erbjuda samma sak tillbaka. Idag, efter att ha vaknat efter en och en halv timmes välbehövlig eftermiddags sömn, är jag så ofantligt tacksam över mina rara fina kollegor.

Det är inte alla dagar jag fungerar som jag önskar och smärtan och kroppens fajter orsakar stress och stressen orsakar mer smärta, hönan och ägget, för evigt ihopkopplade med varandra och allt ger trötthet. Det gäller att hitta balans. Just nu, nyutsövd, sprudlar jag av ren och skär glädje att jag fixar mitt liv, visserligen inte som en hundra procentig medarbetare men tycker att jag fixar mina femtio procent, på ett hundra procentigt sätt.

Hemma vid gör jag mitt bästa, mycket finns det som jag vill göra men tycker att i mitt hem finns en liten som är rätt nöjd med livet. Är glad att jag nu kan vara delaktig i hans lekar, på ett mer aktivt sätt, ligger inte endast på hans lilla lekmadrass och hittar på lekar där jag kan leka liggandes för att tröttheten, med smärtan, är ofantligt stor. Planerar, prioriterar och hushållsarbetet rullar på, om än lite knackigt, mina fönster putsas inte men med lite hjälp, lyser adventsstjärnorna i dem ändå.

Tankarna, tillbaka till arbetet igen. I dag och igår, efter att ha varit borta i två veckor på rehab, uppdateras jag på alla sätt och vis, ny planering, nya idéer och förslag gås igenom av medarbetare, som egentligen har nog med sitt. Det som är så gott, är att det också kommer förslag till saker jag kan göra för att vara delaktig och bidra till verksamheten, kanske för att underlätta för mina medarbetare. Vi har gjort det här, kan du tänka dig att… Svaret är: Ja, ja och ja! Allt jag bara kan och hinner på mina procent och samtidigt inte överbelasta mitt sköra system till kropp, vill jag, ska jag göra. Jag känner mig viktig och betydelseful, trots att jag inte är mitt hundraprocentiga jag. Så tack, tack för att mina kollegor finner mig betydelsefull, så viktig att de törs fråga mig.

Ibland förvånas jag över var mina funderingar tar mig men är väldigt glad i mina filosofiska, nå, ibland även över mina klara konstruktiva, tankar, som får mig att inse att jag är mycket lyckligt lottad.

Vi ses igen

30 Nov 2013

Utan att vara direkt troende på något traditionellt sätt, är det ändå tröstrikt att tänka på någon sorts liv efter detta, en plats att mötas, en möjlighet att ge varandra en stor, varm kram, prata i kapp och diskutera vad som hänt sedan sist. Det är sällan att man känner att allt är redan sagt och man vill berätta det som händer i ens liv för stunden. Kanske är man varit med om något dråpligt eller något som skulle berört personen i fråga och man vill ta telefonen för att berätta och kommer på, med ett stick i hjärtat, att det inte är möjligt. Med värk i bröstet, lägger man ner luren och drar handen åt sig.

Trots att sjukdom kanske ibland förändrat våra älskade, ibland är vi kanske inte ens ett känt ansikte för dem, de har redan varit borta länge innan de rent fysiskt också försvinner, så saknar vi och minns vi den person de var.

Ibland är man lättad och glad för att de faktiskt inte behöver kämpa längre, inte behöver ha ont, att de slipper tunga funderingar och oro.

Vår vän, vår mysiga vän, har nu gått vidare och jag tror hon har det bra. Kanske möter hon äntligen de sina som redan gått före henne, kanske står de där någonstans med en öppen famn, kanske väntat vännen vid ett korsord för att hon ska hjälpa till, kanske springer hon över vår äng, ung på nytt, med pigga ben, armarna utsträckta och tittar upp mot allt det blå och skrattar.

Till mig finns det en stående inbjudan, till mina nära som gått bort, att de är välkomna att hälsa på, i drömmen om inte annat är möjligt.

Vi ses igen, kära vän, det känner jag på mig.

Förlåt alla kossor

23 Nov 2013

Kossor är snälla, dumma, kloka, mjuka, varma, doftande, stinkande, flugviftande, springande, liggande, tuggande, livgivande mjölkmaskiner. Vikten av allt vad dessa djur gett till människorna, genom tiderna, kan väl aldrig beskrivas rättvist. Tänker på hus som de med sina kroppar hållit varma, all mjölk, grädde, ost och andra mejeriprodukter som vi kan leva på, deras kött som vi ätit och äter, deras avföring som använts och används som bränsle och gödsel.

Skulle även tro att om vi levde mer som kor skulle vi må rätt fint. Nå, äta gräs kanske vi inte skulle överleva på och att bli uppkopplade till mjölkmaskinen varje dag är vi kanske inte heller intresserade av men tänk bara att, på sommaren, gå på en äng hela dagarna, med ett grässtrå i munnen, all mat som äts tuggas på ett sätt som skulle få vilken diethållare som helst avundsjuk, att ha fyra magar för att rymma allt vi sätter i oss, stressen på dessa ängar verkar obefintlig, katarrer och magsår är endast främmande ord. (Hoppas jag, för tänk vad ont det skulle bli!)

Kossorna i Laos skulle jag dock inte vilja byta med, deras gräs gjorde inte dem till de välmående kossor jag tänker på.

Jag vill göra avbön och be om ursäkt till er, fantastiska kreatur, för att jag tillåter att ni blir misstänkliggjorda, att jag ens kan tänka tanken på att ni skulle åsamka mig lidande. Men jag ska endast dissa er en period, för att ta reda på i fall mjölkprodukter, mjölkproteiner, enligt kostkunniga, kan ligga som boven i dramat till viss typ av smärta i min kropp. Tro dock inte att jag förringar er, förmodligen är jag tillbaka bakom osthyveln inom kort och firar mjölkens betydelse med en kopp varmchoklad och ostmackor med Bregott eller med ett gott vin och en rejäl ostbricka!  

Känsla av tomhet

17 Nov 2013

Den kommer av olika anledningar, i olika styrka, hos olika människor och beror på olika saker. Den kan anfalla en då man minst anar eller förväntar det. Tomhet av denna sort är ofta otäck, för den är svår att bota och ibland svår att sätta ord på. Ibland kommer den på grund av någon i omgivningen, någon som trampar på en, ibland kommer den på grund av förlust av någon nära, ibland kommer den med hopplöshetskänslan och ibland vet man inte överhuvudtaget varför man går och känner sig tom. Olika anledningar hopar sig ibland och då är det lätt att bli extra blödig, man tål inte så mycket, är väldigt tunnhudad.

Hälften av mig blir kvar här hemma då det är dags för egoveckor på rehab center igen. Tur att uppladdningen för frånvaro har varit optimal i helgen. Känner ändå tomhetskänslan komma. Förra veckan sa liten: Mamma, jag har inte träffat dig på 100 år. Jag svarade: Men vi sågs ju igår. Liten: Ja, det gjorde vi. Tänker att hans tid inte är som min och tidsbegreppen är något helt annat, tänker sedan att min tidsuppfattning också är rätt skev då jag upplever att varje dag ifrån honom är som tre. Nog borde jag vara tuffare än så här men tror att huden i dagsläget är väldigt skör och tunn. Det är okej.

Just give hope a chance to float up

13 Nov 2013

Runt om mig kämpar alla med sitt, med vardagen, få saker att gå ihop, få ekonomin att gå ihop, försöka få tiden att räcka till, med relationer av olika slag, med känslor av otillräcklighet, hopplöshet, man kämpar mot mörkret som smyger sig på där ute, mot mörkret som smyger på inombords och nu ännu en älskad nära som fått sjukdomsbesked.

Liten känner man sig, liten mot saker som bara händer, sådant man inte kan påverka. Ledsen blir man, frustrerad och arg. Det här är livet, det består av alla dessa delar och som tur var mer därtill. Till alla kämpar, ni är underbara och fantastiska, ge inte upp då det blir tungt, ta en paus, krascha, andas och bara finns, sedan finns det lite mer energi att satsa för att orka vidare. Läste några fina rader häromdagen: Just give hope a chance to float up. Det ska jag göra när jag går till sängs ikväll och tankarna kommer.

Ljus i mörkret

9 Nov 2013

Vänner har jag, varma, fina, goa och omtänksamma, både här på orten och i resten av Sverige, Europa och världen. Visst vore det fint att samla alla de sina inom relativt sväv radie, så där så att det blev lätt, enkelt och självklart att ses ofta, att bara springa över för att prata, ta en fika, en paus, för att bubbla, för att krascha, för att lätt kunna ge en kram.

Samtidigt blir ju överraskningsmomentet större om man inte bor så nära, kanske lyses dagen eller kvällen upp lite extra då dessa besökare kommer, just för att det inte var väntat på grund av avståndet.

Mitt senaste besök lämnade mig i en ljus och trevlig stämning som bäddade för en skön, ensam lördagskväll. Ensam på ett bra sätt och de efterlämnade också en ljusstake köpt från Små vita ting. Vit, den färg jag kan bäst. Jag kommer nog att titta på denna ofta och tänka på mina gäster, ett ljus för var och en. Man kan inte få för många ljus i sitt liv. Tack.

Towanda

8 Nov 2013

Ibland blir man så förbannad att man känner hur det pyser och ryker ur öronen och man funderar på vad eller vem, man kan slå, vad man kan förstöra, vad man har råd att förstöra, är det ok att kasta glaset hårt i golvet, om det verkligen är förbjudet enligt lag att misshandla eller åtminstone banka till någon hårt, med till exempel en, stekpanna? Den senare, med tanke på den stora träffytan, är ju enkelt att träffa med.

Räkna till tio, hm, räkna till hundra eller hur långt hinner man räkna på ett par dagar, egentligen? Hur många lugna ner sig sätt finns dethär i världen? Lika många som människor på jorden, 7 miljarder? Undrar ibland, behöver nog fler sätt att ta till i akuta arg-krissituationer och ändå har jag blivit bättre.

Tänker på filmen: Stekta gröna tomater. Vem kan undgå att älska Kathy Bates, min idol, då hon tar hämnd på de två yngre tjejer som tar hennes parkeringsplats, mitt framför nästan på Kathys karaktär. Hon, den lugna, snälla, mesiga kvinnan, först näst intill paralyserad, backar med sin bil för att sedan efter ett: Towanda! gasa på och sedan köra rakt in i de yngres bil. Vilken höjdpunkt, vilken revansch för denna timida kvinna och vilken vändning i filmen, en riktig energikick.

Ok, jag lär väl aldrig bli timid, kanske, men skulle älska att få leva ut ett mindre Towanda-anfall, ett som jag hade råd med, det vill säga inga bilar inblandade. Lite explosionsartad ilska rensar huvudet och lättar på trycket som ligger och lurar. Mer Towanda i livet tack!

Försakade vänner

7 Nov 2013

Många vänner kan få acceptera att stå tillbaka då det händer nya spännande saker i sina näras liv. Många har svårt att få ihop fritiden då de finner en ny partner, blir så uppslukade att de inte har tid att stanna upp och komma ihåg att slå sin vän en signal. Kanske är det ett nytt intresse eller jobb som tar tiden och orken från sociala kontakter, kanske orkar man endast gilla sina vänners statusar i de sociala medierna.

Jag har inget sådant spännande i mitt liv att skylla på men är glad över de vänner som känner mig väl, låter mig finnas kvar i deras liv, trots att jag är dålig på att höra av mig. Är less på mina egna ord som förklarar hur jag har det just nu, är less på kroppen, är less på att gnälla. Har allt oftare börjat svara på frågan om hur det är: Inte bra, med ett leende på läpparna och istället snabbt fråga tillbaka: Hur är det med dig?

Min förhoppning och vilja, är att jag som vän aldrig ska vara ofin med de mina, att jag inte ska göra dem besvikna, alltid finnas där om så önskas och då jag själv förstår att jag kan göra någon nytta. Jag har en önskan att mina nära alltid ska förstå att jag älskar dem, att de alltid ska förstå att jag finns, oavsett i vilket skick jag är i, kanske behöver jag ibland höra rakt ut att jag behövs, för att jag ska fatta men om så är fallet, ska jag alltid finna ork och tid.