Jag vaknar, klockan är sex på morgonen och det är bäcksvart ute. Känner att migränen är på gång. Tassar försiktigt upp för att inte väcka liten som har haft en riktigt dålig och hostig natt. Två Treo, ett toalett besök och smyger ner i bädden igen. Liten ligger på fyra femtedelar av sängen och har gett mig en. Jag tar kudden och lägger mig skavfötter, nu ryms axlarna.

Försöker slappna av, huvudet dunkar med varje pulsslag, ligger och avvaktar. Ser mig om lite i julstjärnans sken, känner mig lugn, lugn och lycklig. Varma barnfötter söker sig till mina ben, som för att känna att jag är där, i fall det behövs. Ligger och tänker på vad liten sa häromdagen. Mamma, vad är det på din tröja? Ja, en antilop kanske, svarar jag och kikar ner på ett konstnärligt stycke djurhuvud och tänker på antilopen i Bamse. Ja, kanske, svarar han, Eller en vattenbuffel eller bockarna bruse. En get? frågar jag och han svarar jakande. Konstverket på min mage är analyserat och han nickar nöjt.

Migränen gör sig påmind och jag ligger blixtstilla och funderar nöjt vidare. Snart ska vi vakna på riktigt, berätta om vi sovit gott, tassa upp, se morgontv, äta frukost och krypa upp i soffan för en av höjdpunkterna på dagen, öppna Pixibokskalendern och läsa dagens bok. Alla dessa ord som liten är fascinerad av, som vi diskuterar och som han frågar vad de betyder. Älskar denna vetgirighet, denna förmåga att totalt leva i nuet, leva sig in i nuet.

Nuet, lär jag mig allt mer om, tränar ständigt med olika övningar som kloka människor tänkt ut, till och med min fysiska träning är knuten till att vara väldigt medveten det som sker i kroppen i stunden. Nuträningen hjälper mig med smärtan.

Tänker att jag har värdens bästa lärare och världens bästa medicin, liten. Jag blundar, vilket härligt liv jag har, huvudet dunkar och jag ler.

15 Dec 2013