Blogg

Det kalla huset

4 Nov 2013

Vi vaknar på morgonen och finner huset ganska svalt, elementen kalla och fötterna blir snart frusna. Nu gäller det att vara snabb, att utnyttja situationen till fullo, för har man nu värmeproffs i huset så löses ju problemet alldeles för fort.

Vi tar oss ann uppgiften illa kvickt, liten langar och jag tuttar på, snart sprakar det för fullt, ut i köket, fixa smoothies, te, smörgås och frukt. Nerför trappen, till sommarkorgen, fram med filten, upp till rummet, duka.

Vi hann, innan värmen på nytt strömmar från vara gamla radiatorer, ha en underbar picknick framför brasan. Mys på högsta nivå med värdens bästa sällskap.

Barnprogrammens baksida

3 Nov 2013

Liten är inte gammal men börjar redan oroa mig för vad tv, media och barnprogram kan göra för att skada honom, hans verklighet och hans syn på världen. Ständigt möts vi av information av olika det slag och med olika grad av sanning. Men vad jag inte hade förstått är att Nicke Nyfiken och Bamse kan skada hans tillvaro, här uppe i norr.

Dessa två program har fått honom att utrycka otäcka osanningar. Vid flertal tillfällen har han, håll i er nu, kallat plättar för pannkaka. Jag måste nu fundera på att bojkotta dessa program som far fram med denna osanning. Med andra ord, föräldrar, tänk på vad ni låter era barn se på tv. ;)

För att förstå:

• finntid.n.nu/latt-som-en-platt

• Samt ca: 5.20 in på detta avsnitt:
  

Nu räcker det, har fått det jag klarar av

28 Oct 2013

Har lust att ropa, skrika, rakt ut: Nu orkar jag inte mer, Det är nog nu, Där gick min gräns, Har fått det jag klarar av.

Ser mig omkring och tänker att jag nog får nog lov att klara mer ändå. Smärtorna håller mig vaken i natt, funderar över hur jag kan lindra de ändlöst intensivt strålande nervsmärtorna som finns i stunden. Misströstar, ilningarna tar ingen paus, får ingen andhämtning, luften når inte ändå ner i lungorna, svårt att vrida huvudet, svårt att sitta, ligga, stå, gå, armarna vill vara klistrade mot kroppen. Kanske skulle ringa en vän men timmen är sen. Skriver av mig lite, med många pauser.

Ibland känns det som om att hoppet är tappat, förlorat. Kan inte riktigt se ljusningen. Man får inte med än vad man klarar, sägs det. Bryt ihop och kom igen. I morgon är en ny dag. Jag vet, har varit här förr. Det blir bättre, inte i kväll, inte i morgon men sen.

Helande musik

26 Oct 2013

Kan ibland häpna över musiken helt magiska krafter, dess sagolikt helande effekt. Tunga, sega dagar kan ofta behöva lyftas upp till något helt annat. Hittar man då knappen till Spotify, stereon eller dylik kan hela livet förändras i ett enda härligt ögonblick, man kan få lämna kroppen och bara flyta med och njuta. Då är livet extra härligt och alla möjligheter finns, ingenting är omöjligt.

Tack till er som lägger ut era favoriter så en handikappad, i musikens väg, har möjlighet att utvecklas och finna nya energistimulerande krafter! 

Dagar...

22 Oct 2013

Ibland har man gjort stordåd bara genom att ta sig igenom en timma av dagen, eller kanske dagens ljusa eller mörka timmar, ibland räcker det för att vara sin egen hjälte, hjältinna. Man har klarat att stå upprätt ändå tills det är dags att krama kudden.

Sargad i kropp men också i själ, kan göra en svag i benen, ta den livsnödvändiga energin i från en. Jag tycker om Kalle historien som florerar i omgångar på Facebook. Han optimisten, som alla älskar att hata, som alltid ser allting med positiva ögon och anser att han, i alla situationer, har ett val. I berättelsen föll han i 20 meter och blev allvarligt skadad, här ett litet stycke:

…Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö.
Jag valde att leva.

Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös? frågade jag.

Kalle fortsatte : Ambulanspersonalen var fantastisk.
De sa hela tiden att allt kommer att gå bra.
Men då de rullar in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd.
I deras ögon stod skrivet : Han är döende.
Jag visste att jag måste göra något.

Vad gjorde du då? frågade jag

Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig, sa Kalle.
Hon frågade om jag var allergisk mot något. Ja, svarade jag.
Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.

Jag tog ett djupt andetag och ropade: Tyngdkraften.
Genom deras skratt sa jag till dem: Jag väljer att leva.
Operera mig som om jag var levande, inte död.

Många gånger gör vi dessa val omedvetet, inte lika extremt som Kalle kanske men ibland får man ta till våld i början av dagen, bara för att få den att börja, för får vi den att börja finns möjligheter. Väljer vi att, eller har vi inte förmåga att starta, kan vi aldrig få ett bra slut. Ibland handlar det om att ta en minut i tagen, för att sedan utöka till en timme, en halv dag, en hel, få bakslag, börja om, sträva vidare.

I stort och i smått anväder jag mig omedvetet av val, väljer jag att se mig slagen eller väljer jag att kämpa? I morse gjorde jag ett: Väljer jag att stiga upp eller låta tyngdlagen, smärtträsket, suga mig kvar i sängen? Jag väljer att börja dagen. Jag väljer att leva.

Elever med humor

18 Oct 2013

Som jag skrivit förut har jag ett av de allra bästa jobben som finns. Älskar elevernas snabba komentarer, deras funderingar och slutsatser. Jag tycker om att arbeta med diskussioner som ett redskap och gå vidare med kunskapssökande på det sättet. Många gånger får man då säga: Hm, jag får återkomma med det, för vem sjutton vet egentligen vad viltvårdare heter på engelska? Med den frågan fortfarande obesvarad känner jag mig tvingad att säga till eleven att det yrket får hon inte välja då hon blir stor, för det finns inte på engelska, enligt mig. Hon ler.

Jag visar ofta eleverna olika studietekniker, då man ska lära sig många olika saker inom ett område, till exempel geografi, behöver man goda strategier. Jag ritade häromdagen en bild till saker eleverna skulle ha i prov. Jag ritade, enligt konstens alla regler, vackra bilder som fick eleverna skratta högljutt åt mig, ouppfostrade barn. Jag ritade bland annat vilda djur i form av en varg, ren och fisk, ett hav med ett skepp, flod, träd och åkrar. De påstod sig ha svårt att se hur jag kunde tycka att jag ritat just dessa djur, utan gav fina förslag på vad det skulle kunna vara för varelser, förutom fisken. Kanske är jag böjd att hålla med. Då skratten avklingat något sa jag tycker att jag lyckats med uppdraget. Vad menar du? Jag sa att denna vackra bild, om de kom ihåg vad de skrattat åt kommer de att klara den delen av provet. Jag vek undan bilden och alla kunde komma ihåg de flesta delarna. Spännande att se hur det går på provet idag.

En av de rara eleverna som lett stilla åt mina teckningskunskaper sa lugnt, efter att skratten lagt sig helt: Du borde kanske komma på en av våra bildlektioner. Det bidrog i nya skratt från kamraterna, ett underkänt för gossen i geografi samt att jag log resten av dagen, nöjd med mina och mina underbara elevers insatser och klurigheter.

Parkera eller tryna

16 Oct 2013

Minns mina första försök att fickparkera med körskolan, spännande att spana i backspeglar och genom rutorna, i hopp om att man skulle slippa höra något otäckt raspljud på grund av dålig bedömning, att ta sig ut ur parkerings ställen kunde vara lika spännande.

Efter några år är parkering ute på gatorna inte pirrigt längre, trots att jag inte har en sådan där parkeringshjälp som piper och säger till hur långt det är från andra bilar, känner jag mig rätt trygg. Är dock glad att det är några år innan det är dags att övningsköra med liten.

Men parkeringar är han redan på gång med. Han hinner med att parkera flera gånger om dagen. Det är för närvarande bästa sättet att få honom till matbordet: Parkera den där nu och kom och sätt dig. Här parkeras allt. Idag var jag dock tvungen att le stort då jag upptäckte hans sista parkering innan han skulle gå iväg med sin far.

Kan hända att kofångaren skulle varit något intryckt om det hade varit en bil men nu var det en gris och den har liksom bara trynat in intill väggen mellan öppenspisen och vedlådan, lacken på sidorna skulle möjligen kunnat ha fått ett par repor men i stort tycker jag att det är en riktigt snygg parkering.

För mig är det också dags att parkera och tryna in på den mycket inbjudande kudden som oavbrutet ropar på mig. John Blund har lovat att komma i tid och med hostmedicin och annan doping ska jag banne mig sova som en bäbis.

Hösten, på gott och ont

12 Oct 2013

Hösten kan vara otroligt tung för en värmetörstande kropp, för en väderkärring i smärta. Blåsten går in i kroppen, rör om och förstör. Kylan tar sig in i benmärgen, gör den stel och oduglig, vinden går rakt in i lederna, skapar osmidighet och värk. Knän och fingerleder tycker det är kämpigt att böja sig för individens vilja att förflytta sig. Det är som om allt blir mer trögflytande.

Hösten kan vara helt fantastisk, med alla dessa underbara färger. Vädret skiftar och går in i en förändrings fas, vinden leker med löven, luften blir kyligare och förbereder oss inför kommande vinter, varma, mysiga kläder och färgglada halsdukar tas fram.

Liten njuter av nuet. Vi gör små lövhögar bara för att kunna sprida ut dem igen, löv att kasta upp, se signa ner, löv att fånga. Höstens färger räknar han upp och skrattar då jag frågar om rosa och blått är höstfärger. Han kliver ut på bron en morgon, ser ut på gården, på solens strålar som kämpar för att ta sig igenom den fuktiga dimman och säger: Så vackert. Mindfulness, en självklarhet för en gosse på drygt två.

Det levande huset

9 Oct 2013

I mitt relativt stora hus, som har både själ, hjärta och andning, pratas och knakas det en hel del. En del av pratet står jag och liten för, det erkänner jag men huset har sitt eget liv. Rören sjunger och knäpper och kör med diverse morsekoder, radiatorerna bubblar och fräser lite lagom, väggarna knakar, golvtiljorna gnekar. Jag älskar ljuden. Jag har berättat för min son att vårt hus pratar, för jag vill inte att han ska bli rädd för alla ljud och vi lyssnar ofta till det som sägs. Liten: Vad var det där? Jag: Det är huset som pratar. Liten: Ja, det var det. Jag: Visst är det mysigt? Liten: Jaaa.

Det vore underbart att på riktigt höra vad dessa väggar varit med om under sina drygt 120 år, få höra om livet för de som bott och vistats i huset, om den pyrande ilskan och explosionerna, de sorger, förluster, glädjeämnen och lyckorus som utspelats här. Lite har jag fått höra av spontana besökare som en gång bott här eller hälsat på någon, om pigan som bodde på vinden i pigkammaren fram till 1936, om apotekaren som brukade gå upp för spiraltrappan, till övervåningen, för att lägga sig och ta en liten lur.

En av väggarna i mitt hus är en fondvägg av rejäla stockar, träd som växte på 17-1800 talet. Vilka fantastiskt mäktiga träd det måste ha varit, med kronor som strävat högt mot himlen. Det må vara så att de träden inte längre kan växa i sin skog men de får vara delaktig i detta hus, ett hus som pratar och lever i allra högsta grad.

Garnis, i mitt hjärta

4 Oct 2013

Tänk vilken arbetsplats jag har fått vara inskriven på, som vårdtagare. Här arbetar fantastiskt engagerade människor, människor som arbetar med personer som skys av den allmänna vården, smärtpatienter med långvarig smärta.

Här finns sjukgymnaster, sjukköterskor, hälsovägledare, kuratorer, psykologer och arbetsterapeuter, proffs ut i fingerspetsarna. De har lyssnat, tagit till sig, tipsat, anvisat, undervisat, väglett, tränat och utbildat oss för att ge oss goda förutsättningar för ett rikare liv, i framtiden en mindre smärtsam tillvaro. För underskriven drog det ihop sig till lite akutsmärta på slutet och vips var de där och gjorde allt de kunde för att hjälpa.

I personliga samtal har vi kartlagts, Hur har jag det i stunden och Hur vill jag ha det framöver? Hur ska jag komma dit? Hur ska min rehabplan se ut? Och i nästa skede: Hur ska hälsoplanen vara utformad för att jag ska få ett så riktliv så möjlig?

På Garnis finns även ”övrig” personal som är allt annat är övrig. Jag menar ”mammorna” på stället som fixar mat, reception, logistik och allehanda små och stor fix. Frågar man om något får man svaren: Det fixar vi, Det borde gå att lösa; Jag kollar upp det, Vi gör så här och så säger jag till då det är klart. Jag fick till och med skjuts till bussen då kroppen vägrade samarbeta. Då bussen glatt passerade mig istället för att stanna tog ”mamman” tag i det, ringde, fixade och donade, bussen fick vända och hämta mig. Vilken kvinna! Var lite nervös för att jag skulle bli lynchad på bussen av övriga passagerare men det gick bra.

Garnis ger tid, möjlighet och ork att få koncentrera sig på det absolut viktigaste för att bli bättre, nämligen sig själv. Dessa ego-boost tillfällen är sällsynta i en arbetande småbarns mammas liv, i många av våra liv. Nu är det dags att hitta en balans i vardagen. De nya kunskaperna måste få plats i vår vardag, i våra aktiva liv, om vi ska ta oss framåt. Som de säger här: Nu har ni övat i ett akvarium och ska hem och få det att fungera i ett öppet hav. Jag tänker att i början behöver jag nog dyktuberna eller åtminstone snorkel och cyklop men sedan, då jag tränat bra, vill jag, med nya kunskaper göra egna långa fridykningar, i ett härligt turkos-grönt hav.

Simma lugnt mina vänner.

Snart över

29 Sep 2013

Permishelg igen och är ledsen att lägret, kursen, rehabiliteringsperioden, snart är över för denna gång. Halta och lytta är de, mina nyfunna vänner men sprider massor av värme, idéer och leenden. Vi turas om att släpa fötterna efter oss i korridorerna, att göra en bra natt, att vara pigga, trötta, glada och något nere. Det är fullt tillåtet att sitta tyst för sig själv, utan att någon funderar vad som är fel på en. Det är fullt ok att sprudla som värsta Champangen ena stunden och att strax därefter störta i säng på grund av att kroppen vill ha paus.

Borde dock vara strängeligen förbjudet, för samtliga deltagare, att smuggla in droger. Smågodis tas in på rehab utan begränsning, choklad och småkakor likaså. Då finns det ingen sympati för oss drogmissbrukare. Dreglande tar jag mig igenom veckorna för att sedan frossa på helgen. Liten funderar över vad jag plockar för mig för färgglada saker i en papperspåse och jag svarar: Det är smått och blandat. God som guld, vet han inte vad godis är så han svarar: Jaha. Låter mig ha min påse på bänken, helt ifred och jag äter i lönndom.  

Snart över men så även mina långa veckodagar utan min son och det gör det lättare att åka hem och ta tag i alla övningar och hemläxor vi ska ha tills i november. Liten konstaterade: Jag vill inte tappa bort dig mamma. Det finns inte en chans att jag skulle tillåta mig att tappas bort, för hos honom är jag helt hemma.

Hemma på permis

20 Sep 2013

Sitter i soffan, är hemma på permis och är vaken till min stora förvåning. I huvudet har jag de tre senaste, för mig intensiva, dagarna. Intensiva i mina mått mätt för vi har visserligen haft många olika sorters pass men pauserna för vila och reflektioner har varit många och jag har utnyttjat dem till fullo genom att lägga mig ner på sängen och faktiskt somnat vid flertal tillfällen.

Det har bland annat varit föreläsningar om smärta, vad som händer i kroppen då man drabbats av långvarig sådan, allt från nervändarnas uppror, smärtsignaler, hjärnans bryderi över att de är så många, tryck och beröring som uppfattas som smärta och serotoninets effekt som dalar samt minskas i mängd då systemet är överbelastat, ett smärtsystem som är till för överlevnad men som just nu känns helt odugligt.

Check. Det är här vi står, vi deltagare på detta camp. Det är vad vi tacklar dagligen. Jag känner att jag ännu en gång får bekräftat att jag inte är slav under hypokondrin, då jag kan uppleva beröring och vattendroppar som faller på huden som ren och skär smärta, duschens första kalla droppar kan kännas som droppar av syra.

Jag kanske redan vet detta och smärtsystemets brister har jag hört och läst om förut men vad som faktiskt är skönt att veta är att med mig sitter minst sju andra, förmodligen fyra till, som mentalt sitter och nickar igenkännande och vi är några som skrattfnysande känner igen oss i att till och med kläderna på huden kan göra ont.

I min vardag är jag välsignad med en förstående omgivning  och jag menar verkligen välsignad. Jag får tårar i ögonen då jag hör några av de andra som får kämpa för förståelsen, förståelse från sjukvård och eller försäkringskassa men kanske värst, oförståelse från sin närmsta omgivning. Det är inte det som behövs för att man ska orka vidare, inte det som behövs för att man ska ha möjlighet att bli bättre.

Jag sitter i soffan och blir varm, varm av tanken på de mina, de som hela tiden finns för mig, som peppar, stöttar, hjälper mig på hundra olika sätt. Jag blir också varm av de nyfunna vännerna på rehabiliteringen, som i sin egen smärta hittar olika sätt att orka stiga upp på mornarna, som orkar le, som är både hoppfulla och skrämda: Hur långt kan jag komma med denna hjälp? Räcker det som start på något nytt? Blir det här det avstamp jag hoppas på?

Jag känner mig full av hopp och vet att det här kommer att hjälpa mig framåt. Jag tror att vi alla i denna grupp vet med oss, att vår smärta aldrig kommer att försvinna helt men det struntar jag fullkomligt i, minskning är gott nog för de flesta och vi kommer att få redskap för att göra detta.

Då jag kom hem möttes jag av en son som inte riktigt hade tid med mig, han lekte ju med mormor och då ligger man i lä. Han hade knappt tid med en kram och det gör ju en kramsjuk mamma lite desperat. En liten stund senare leker vi dock för fullt. Han ber vid ett tillfälle mormor om vatten att ge till sin mamma, för att hon hostar så mycket. Han ler stor då han försiktigt bär in glaset till mig och säger: Varsågod.

På vägen hem i bilen kommer orden som hugger till i hjärtat. Liten, två år säger: Mamma, jag vill aldrig glömma dig. Aj. Jag svarar med lite bruten röst: Jag vill och ska aldrig glömma dig heller älskling. Nä, svarar han. Jag skulle bli så ensam om jag glömde dig. Aj,aj.

Fick Mia Lundström det bäst i världen? Svaret är enkelt: Ja.

Det går ju alltid att fejka

17 Sep 2013

Om inte verkligheten passar, om man inte riktigt mäktar med den, kan man ju alltid fejka. Livet är, som de flesta av oss observerat, inte alltid rosenrött, utan mer som en taggig ros eller kanske mer en sådan där hel nyponroshäck dit under alla bollar sökte sig då man var liten. Det var smärtsamt att ta ut dem igen.

Att vakna upp och röra på sig något och inse: Det här blir ingen bra dag, ger lite dåliga förutsättningar. Men det finns medicin mot det, fejka motsatsen!

Ta sig upp ur bädden är steg ett, lyckas man ge ett leende åt den trötta slitna människan i spegeln har man tagit steg två. Vid frukosten kan man välja att se eländes nyheter eller läsa en uppmuntrande, rolig bok, alternativt lyssna på riktigt upp peppande musik, steg tre är avklarat. Jag menar, depptv kan man se senare på dagen då man öppnat sina små blå ordentligt. Sedan kan man välja rätt bra hur resten av dagen ska hanteras, hur man ska bemöta olika störningsmoment och motgångar. Bestämma innehållet kan man inte alltid men hur man tar hand om det kan man råda över. Man kan välja att le stort åt den sura tanten med hunden på väg till jobbet, le åt den som går ut på övergångstället, le åt de trötta kolegorna man möter i kapprummet på jobbet. Den utspillda kaffekoppen? Äsch den sprider en härlig doft i rummet, luktar rent ut rätt hemtrevligt.

Ok, jag kanske överdriver en smula. Men jag vet att jag, i min värld, inte får lyssna för mycket på kroppen, inte låta den bestämma mitt humör, för då blir livet inte njutbart och skojigt och det är ju det jag vill. För mig funkar fejkandet i början av dagen, livet ter sig mycket ljusare. Jag blir en gladare människa. Visst finns det väl också något uttryck som heter: Fake it until you make it?

Se till att vara pessimist

12 Sep 2013

Lyssnade på ett radioinslag där det talades om att vi skulle vara rädd om pessimisten i oss. Litteratur och självhjälpsböcker idag handlar mycket om att tänka positivt. Hur man ska tänka om för att må bra, må bättre, komma framåt. Det finns en fara i det, tydligen.

Det kunde vara så att vi förlorar ett bra sätt att vara beredd på nederlag och katastrofer, om vi tänker positivt. En pessimist tänker ofta att: Det här går inte och är förberedda för detta, kanske har alternativa lösningar redan innan de behövs, sägs det i inslaget.

Jag förstår delvis tänket och jag tycker att alla typer av personligheter behövs men att vi ska fortsätta tänka negativt, eventuellt må dåligt av det, för att vara produktiv, låter inte som något jag skulle förespråka och jag synar i sömmarna att det fungerar på det sättet. Är du pessimist behöver inte betyda att du tänker ut lösningar i fall saker inte går som du vill, är du optimist är du inte självklart någon som inte har back up planer i fall det inte går som tänkt.

För egen del mår jag bättre av att ha en positiv grundsyn, att vara en optimistisk realist. Även om det skulle vara så att samhället skulle ha mer nytta av mig i fall jag var en pessimist, väljer jag nog i alla lägen att vara en livsbejakande egoist!

Skitdag

11 Sep 2013

De är inte många, de är inte tunga att lyfta men...

Jag tar bilen till affären, inte för att det är långt, utan för att det är praktiskt. Jag har en tredjedels sopsäck med burkar och två påsar med petflaskor med mig i bilen. Går in på affären och ställer mig vid pantautomaten. Hålet för burkar och flaskor är rätt högt upp och jag börjar mata in.

Är tvungen att stoppa i dessa få flaskor och burkar och känner att kraften i den högra armen tar slut, tar den vänstra och avslutar med att trycka för kvitto. Går till kassan medan det strålar från nacken ut i högra armen och till fingrarna. Det blir lite tyngre att andas.

Ibland tar frusterationen över, jag tänker att hur vek får man vara, att jag inte fixar det här lilla. Skäms lite konstigt nog. Går hem lägger mig och vilar, somnar. Vaknar, det är kvar. Sitter nu en stund vid datorn och det gör ont, det strålar utan uppehåll. Idag gnäller jag och tycker att livet är lite besvärligt.

Jag är frisk och jag ska strax få åka på Rehabcenter och ser fram emot allt det jag ska lära mig. Men jag känner att jag är på gränsen för att vilja svära högt. Tar en skitdag och tänker att den är lindrigare än för många i min närhet. Det är dock min skitdag och jag får svära högt. Fan.