Blogg

Potatishögtiden

8 Sep 2013

Vi har en del högtider och traditioner att värna och vara rädd om. Efter att ha varit inomhus och hostat en vecka var det skönt att komma ut och ta tag i en sådan.

Liten och jag åkte ut till stugan i helgen. Liten har strålat sedan i torsdags då jag berättade att potatisplockning var på schemat. Han har berättat för allt och alla om denna händelse. Förskolan var också välinformerad berättade de.

Solen värmde och glittrade i vattnet när vi åkte över i båten, ut till vår holme. Strålande väder och potatisplockargänget var redan samlat då vi tog land. Snabbt ombyte till arbetskläder, hink och spade hämtades. Nu var även vi redo.

Alla i truppen uppskattade liten där han for fram med sin rosa hink och röda spade. Svårt att inte bli glad av denna syn.

All denna glädje som denna kille sprider ikring sig.

Då man plockat måste man lasta in guldet i skopan på traktorn.

Detta är inte bara en tradition, för liten skulle jag tro att denna händelse hör till högtiderna i klass med julafton.Tur att det snart är dags att sätta de små knölarna igen.  

Sjuk lycka

2 Sep 2013

Har man lycka som målet i livet kan man ju få söka rätt ordentligt, vrida och vända på sakers tillstånd, att ständigt fråga sig: Är jag lycklig? kan ju göra vem som helst deprimerad. Jag tror man ska ge f-n i att eftersträva att bli lycklig.

Om man inte ser lycka som ett mål att uppnå, utan mer som ett sätt att leva, tror jag att man hittat receptet. Det finns tydligen en bok som heter: Tack! uppskattning, tacksamhet och lycka som livsstil och det låter som en titel jag skulle ha valt, om boken inte redan var skriven, i allfall delen Lycka som livsstil. Vardagsuppskattning, vardagslycka, uppskatta det lilla i omgivningen är nog grejen.

I dag kikade jag lite på mitt liv men blev konstant avbruten av min hiskeliga hosta, stående på alla fyra för att hålla i mig medan lungorna försökte ta sig upp, med ögon och näsa rinnande, fann jag det rätt svårt att känna efter om jag kände lycka.

Med tårsvulna, röda ögon efter det sista anfallet, tog jag mig till förskolan för att hämta liten och då började livet blomma förfullt. Då vi hjälptes åt att göra eld i vardagsrum och kök, ger han mig papper, näver och ved i rätt ordning och hjärtat sväller. När han kommer efter mig in i badrummet då hostan är i full gång och säger med huvudet lutat åt sidan: Du är riktigt sjuk mamma, hotar mammalyckan att spränga hjärtat. Mitt i min ynklighet är jag lyckligare än de flesta. En stor del av min vardagliga lycka går på två ben, den ler med det största leendet och säger: Jag bor i ditt hjärta mamma.

Det saknas ord

1 Sep 2013

Det saknas ständigt ord i svenskan och nu saknar jag ett ord igen, ett ord mitt emellan två ord med olika laddning, ett ord som passar mellan orden vän och bekant. Vän kan ibland kännas för starkt, för man har kanske inte riktigt har den känslan eller den kontakten ännu och ordet bekant blir alldeles för avlägset för den värme som infinner sig i mötet.

Ibland sitter jag mitt i en grupp med fantastiska människor som jag inte träffar särskilt ofta och njuter av sällskapet.Jag uppskattar närvaron av de som slutit upp, en grupp mysiga människor som jag gärna ser mer av. Jag tar in stunden med dessa personer och glädjer mig över de övrigas glädje över sällskapet. Jag skulle vilja ha ett varmare ord till dessa människor, bekanta är alldeles för kallt och skulle jag säga vän tänker jag att de skulle nog se fundersamma ut och möjligen tänka: ”Men vi umgås ju knappt”.

Om inget av dessa ord passar, kamrat, bekant, kompis, polare, förtrogen, bästis, lekkamrat; pojkvän, flickvän, hjärtevän, beundrare, friare; själsfrände, kollega, vad säger man då? Svenska språket behöver detta ord, lika mycket som orden: he, dura, grobba, sööjn med flera. Som den svensklärare jag är kräver jag fler ”vänord”.  Hjälp mig!

Empati

29 Aug 2013

Vi ligger och ska sova, nåja, i alla fall hälften av oss. Du har valt kvällsläsning och vi kryper ihop under täcket och är eniga om att vi har det väldigt mysigt. Jag läser för dig, du lyssnar noga, tar ut tutten då och då för att ställa en fråga, stoppar in den igen och vi fortsätter in i historien. Historien handlar om hur ett barn i Bamses värld får diabetes och vi nämner din vän som fick diagnosen för mindre än ett år sedan. Din vän tar blodvärden och får medicin flera gånger om dagen och vi pratar om hur duktig hon är.

Plötsligt får jag en hostattack, har lite föraktfullt sagt på jobbet att jag nog fått en mansförkylning då jag känt mig lite extra ynklig. Tänker att jag inte får föra över ett sådant tänk till dig, håna det manliga släktet, lika lite som jag kommer att tillåta att det är ok att säga till exempel köra som en kärring. Mitt i min hostattack säger du: Du måste ta din mammamedicin mamma. Omtanken gör mig rörd, jag säger: Tack, du har rätt och sträcker mig efter ”medicinen” som är halstabletter. Och så måste du dricka vatten, fortsätter du. Jag säger att jag tycker att du är så snäll som bryr dig om. Bra mamma, säger du då jag druckit klart. Hostan avtar och vi avslutar berättelsen. Du somnar före mig och jag kan sitta och förundras över dig, över din empati, hoppas den kommer att följa dig och utveckas hela livet. Tack för att du finns.

Regnbågen, vad hände sedan?

26 Aug 2013

Måste le då jag tänker på reaktionerna på de regnbågsfärgade naglarna som många av oss lärare fixade till till skolstarten. Jag träffade de första dagarna ca 90 nya elever och hörde inte ett enda ljud om naglarna, inte ens att det såg underligt ut. Då de var nya elevansikten för mig, viftade jag heller inte med mina klor och försökte fånga uppmärksamheten, tänkte att det får komma då det kommer. Det kom inte, färgen flagnade, inte särskilt förvånande då det var en klåpare som målat, det vill säga undertecknad.

Några andra lärare fick lite reaktioner: http://arvidsjaur.se/sv/Info/nyheter-o-rubriker/Larare-pa-Ringelskolan-malade-naglarna/

Jag var dock till sjukgymnastiken under skolans första vecka och mötte där en person inom sjukvårdens väggar som sa med ett konstigt litet skratt: Vad är det där? Är det nyaste modet eller? Jag sa något om att det var ett sätt att visa att jag tycker att Emma Green Trevago har och hade rätt och att jag stöttade hennes ställningstagande. Då kom det ett fnysande litet kort skratt. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna. Undrar hur mycket jag störde denna persons dag.

Den som uppskattade mina naglar, som var imponerad, var liten. Vi hade hoppat lite på studsmattan och låg på mage och vilade. Han tittade på mina naglar och sa: Wow! Jag sa: Visst är de fina? Jaaa, kom det näst intill andlösa svaret.

Leva på hoppet

25 Aug 2013

Man skulle få plocka ihop egenskaper från olika håll, gärna från djurens rike. Jag skulle vilja vara smidig som ett kattdjur, kunna vråla som ett lejon, simma och dyka som en delfin, glidflyga som en örn, vara lika snabb som geparden, vara tillgiven som en hund, förlåtande som en guldfisk och stark som en myra. Skulle vilja kunna förlora en kroppsdel som ödlan och låta den växa ut igen. Skinnet skulle jag vilja byta som ormen.

Men jag är bra på att leva på hoppet, som grodan, det är ju alltid något!

Läraryrket och miss i drogplaneringen

22 Aug 2013

Blev i fredags rätt dålig och fick ordentliga nervsmärtor i underliga rullande vågor, samtidigt kom illamåendet och olustkänslorna över mig. Tänkte: Men, klarar jag inte av mer än fyra dagar på jobbet och det utan elever? Blev förundrad, förbannad och lite stressad. Hade jag tagit mig vatten över huvudet i då jag började arbeta 50 %? Tyckte ju att jag hade varit både lugn och förståndig.

Lördagen blev inte bättre och funderingarna fortsatte. Men då började i alla fall huvudet dra slutsatser så pass att jag kom på att jag hade trappat ner min medicin felaktigt och alldeles för fort. Bieffekterna var för starka i den dos jag hade från början. Min duktiga läkare trodde tydligen mer om mig än vad han borde och jag insåg att jag gjort det igen, fast förra gången var det upptrappningen som var problemet. Jag måste helt uppenbarligen få mycket konkreta instruktioner vad det gäller förändringar i min medicinering, av klok läkare, innan jag fattar själv, varje gång, gång efter gång.

Min lättnad var trots allt enorm och segrade över dumhetskänslan. Jag hade inte satt allt på spel utan fick käka lite mer medicin för att sedan långsamt kunna minska igen. Nu har jag arbetat tre dagar med elever och känner ren glädje att få vara med i skolans värld igen och känna mig rätt pigg, javisst, allt är ju relativt men ändå. Förstår att jag fortfarande måste vara en övervakare åt mig själv och har anlitat flera pålitliga kollegor, vänner och familjemedlemmar, att slå mig i huvudet om jag inte fattar själv att jag måste ta det lugnt.

Just nu känner jag en sådan enorm glädje och värme att få arbeta med de elever och kollegor jag har, är välsignad med världens bästa jobb, visst lönen måste höjas om vi ska ha lärare i detta land och det finns annat som behöver fixas till men idag, idag är det en bra dag och det är ok att höja yrket till skyarna.

Läste idag i Lärarnas tidning en krönika om skolstarten där Charlotta Hemlin fick besök av en viss Miss Belåten. Den senare fick dock en spark i rumpan av författaren och jag tänker heller inte ge vare sig Miss Belåten eller Miss Nöjd plats i mitt liv på ett långt tag, för jag har det bra och jag är lärare på en underbar arbetsplats, med härliga människor i kring mig och jag, jag kan jobba 50 %!

Den farliga regnbågen

18 Aug 2013

En kollega med fin initiativförmåga kom med en lysande idé. Hon fann en Anders Eriksson på Facebook som skrev: ”Ett liten idé(…) andra lärare jag känner och även sådana som jag inte känner. Kan ni inte göra en Emma Green Tregaro och måla naglarna i regnbågens färger första skolveckan, eller bara en dag? En sådan liten sak skulle skicka ett jättebudskap till alla elever om vad som är rätt på ett jätte enkelt sätt. ”

Sagt och gjort, hon gjorde ett utrop och se, Ringelskolan och Tallbacka kommer att ha en del färgstarka pedagoger på elevernas första skoldag imorgon. För att vara en som endast klarar av att måla och behålla genomskinligt lack så känner jag mig rätt färgstark.

Intressant att höra om elever uppmärksammar och om det blir några funderingar, diskussioner. Emma Green Tregaro fick ta bort sina naglars färskala då Internationella friidrottsförbundet sa stopp. Hon hoppade idag med röda naglar, kärlekens färg. Heja Emma. Tvåan Brigetta Barrett hade texten ”Jumpin 4 Jesus” på skorna, det är dock ok för IAAF.

Om mina naglar är enfärgade i övermorgon beror det dock inte på att någon över mig har bestämt vad jag får ha på mina naglar eller att jag inte får ha egna åsikter, utan på det faktum att jag saknar förmåga att behålla lacket på!

Låt människor leva med och älska vem de vill. Låt kärleken till en person vara viktigare än den till ett kön.

Isolering

15 Aug 2013

Pratade häromdagen med en bekant om stugor och hus som inte har isolerade väggar, hus byggda för länge sedan. Papp sattes upp på timmerväggar, slätt och fint och enkelt att tapetsera på. Åren passerar och fler och fler lager tapet sätts upp, utan på de gamla. Har man ett sådant gammalt hus får man en tidsresa om man beslutar sig för att ta ner historian från väggarna för att få ett varmare hem. Tapeterna är allt ifrån enkla, mesigt ljusa till fantastiska med starka färger och mönster, allt beroende på tidigare ägares smak och tidens mode.

Tidsresan har jag gjort i mitt hus, vilka fantastiska lager som krupit fram ovan den buktande pappen. Tidningspapper med datum har också täckt vissa delar av väggarna. Jag har sparat vissa bitar av dessa tapeter, historia i denna tunna isolering. Väggarna i huset är nu reglade, isolerade och har nya skivor som klätts i slät väv, tapet eller färg.  Jag har endast ett rum med gamla tapeter kvar, ett rum kvar att isolera, trodde jag…

För ett par dagar sedan var det en liten som ville se lite morgontv. Han hade tur, det var Nicke Nyfiken, ett av favorit programmen. Där behövde Nicke och mannen i den gula hatten isolera väggarna i sin kalla stuga. De hade modernt ”isoleringsfluff” som sprutades in i väggarna. Jag förklarade lite vad de gjorde varpå min älskade, två och ett halvt år gamla gosse sa: Det där behöver vi på punschverandan. Tänkte att sådana kopplingar kan han bara inte göra, han är för liten, så jag frågade vidare. Det visar sig att han tycker vår punschveranda kan vara lite dragig. Efter ett ordentligt inre skratt började jag fundera: Vad månde det bli av denna gosse!?

Min vän, 40 år

14 Aug 2013

Jag tänkte att jag skulle försöka hitta en riktigt passande present men det är otroligt svårt då man inte vet vad personen har och vad som önskas. Funderade på att ta en genväg och ringa frun och fråga men tänkte hur svårt kan det vara? Det visade sig inte vara bara svårt utan stört omöjligt. Nå, tänkte att det får bli ett typ av överlevnads kitt i form av diverse artiklar men då jag gick runt och tittade insåg jag att det blev inte ett sådant kitt utan mer en korg av saker som jag tycker representerar min vän, som jag ser honom. Alla kanske inte känner igen alla egenskaper men jag tror att ni definitivt håller med om de flesta

Mitt första minne av honom var det i bildsalen på lärarhögskolan i Umeå. Jag såg en långhårig kille, som rakat bort allt underhår. Han såg rätt kall och hård ut, snuset hängde ner på halva tandraden och sedan hade han en rätt passande… dialekt till. Det visade sig att jag hade total fel som jag kan ha vid första mötet av folk.

Den kille jag lärt känna är mångfacetterad men egenskaper som kall och hård passar inte in alls.

Jag har en korg här med saker i.

I en påse har jag jord, den får representera skit. Under de år vi umgicks som mest sa min vän aldrig ett enda ont ord om någon. Snacka skit är en förmåga han saknar enligt mig. Spelar ingen roll vad som sas om folk han hakade aldrig på och för det fick han all min respekt.

Min vän är ärlig. Under ett SM i Åsarna fick jag dagen före stafetten ett samtal från en gemensam vän Han berättade att vännen hade varit med om en olycka. Han levde men hans ena ben hade inte gått att rädda. Jag hamnade i någon sorts chockförvirring för jag började grina som om jag fått besked att han dött. Jag funderade väldigt mycket och jag minns att jag tänkte: vad betyder ett SM egentligen och hur skulle allt ordna sig för honom nu? Dagen därpå var jag lugn, hade inget av min vanliga tävlings anspänning. Jag hade bestämt mig för att åka för vännen och på något underligt vis fick jag ett totalt lugn av detta. Vårt lag låg bra till i fältet då det var min tur att åka och jag mötte jag en landslagsåkare på min sträcka, vi gick ut samtidigt. Hon brukade tvåla till mig där hon for fram i spåren. Jag minns att jag föll i en kraftig kurva efter kanske 300 meter och precis innan en lång stigning. Det brukar bädda för rejält med mjölksyra. Men jag visste att jag skulle åka bra, jag visste att jag skulle ta henne denna dag, för jag åkte ju för in vän. Jag åkte ett av mina bästa lopp denna dag, min starka konkurrent fick bita i gräset och det var allt hans förtjänst, eller förlust om man nu ska ha lite galghumor.

Jag åkte och hälsade på honom så snart jag fick möjlighet och där låg en liten, medtagen och trött kille. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om men under en av dessa besök beklagade jag mig över något för honom, han var tyst ett tag och sedan sa han något som: Men Mia, tänk på vem du beklagar dig inför, det var i alla fall andemeningen i hans ord. För den ärligheten är jag honom evigt tacksam för. Jag kanske inte klagade för att få empati mer för att kanske underhålla, få honom att tänka på annat men jag minns ofta hans ord då jag får lust att beklaga mig, jag tänker på vem jag gnäller inför, en himla nyttig erfarenhet. Min vän är klok som en bok och det representerar denna bok.

En påse med kola berättar om hur seg han är, inte en som ger upp. Vad sägs t.ex. om hans jävlar anamma i vattnet? Det krävs en hel del styrka att göra det han gör… Han har utmanat kanske världens mest tråkiga träningsform. Hej kakel! Oj, se en trampolin! Hej kakel! Men där är ju trampolinen igen! Hej kakel...

En hemmagjord Lime och koriander snaps, representerar stark. Han är stark, inte bara fysiskt utan också mentalt. Jag tror nu att han fått oändligt mycket mer styrka från sin underbara fru.

Två påsar choklad guldpengar, en till honom och en till hans fru. God som guld är de båda. De är människor som bryr sig om sin omgivning, som finns om de behövs. Jag mötte dem i gaten på väg till Thailand. Jag i telefonen med gråt i rösten, för jag skulle resa ensam för första gången. Jag hade svårt att gå och behövde värmen för att få tillbaka rörligheten. Jag tittar upp med tårar i ögonen och säger i luren: Men där är ju X! Jag fick den varmaste av kramar och kände att tyngden i mitt bröst lättade. Det var också första gången jag mötte frun, den underbara. De var beredd på att förbarma sig över mig, locka med mig till Koh Samui på östkusten i stället för mitt mål på västkusten.

En påse med godisklubbor. De är de sötaste av de söta, kände mig så varm i hjärtat av deras vänlighet och åkte en vecka senare för att möta upp dessa fina vänner. Ovärderliga och ljus i allt mitt dystra. Ljuset får denna ljuslyckta representera.

Nu till de avslutande sakerna i min korg till min vän. Här en bunt med skruvar, för han har fler än en skruv löst och det är helt underbart, ändra dig aldrig.

Den sista saken i korgen är en hemmagjord snaps på pepparmynta. Om du är för trött för att borsta tänderna ikväll, efter en lång och härlig kväll, tar du bara en klunk, gurglar i ett par minuter och svälj. Spriten tar död på bakterierna och du får en härlig tandkrämsandedräkt!

All min värme till dig min vän och skål.

Min namne

7 Aug 2013

Till slut var det då dags att öppna steg två, på en redan öppnad födelsedagspresent. Den gavs med glimten i ögat och förväntningarna var rätt låga.

På plussidan: den lätt poff då jag öppnade den, den bubblade fint, ett vackert namn förstås men framför allt den mycket vackra korken.

På minus sidan: resten.

Passar till: blandat smågodis.

Ligger ovan slammet

31 Jul 2013

För att inte tyngas ner alltför mycket av det som är tungt hjälper det ofta att tänka om, tänka på ett nytt sätt, vad är det värsta som kan hända just nu, hur kan jag göra det här bättre, hur löser jag problemet? Hinner hopplöshetskänslan i fatt en och biter sig fast, då blir det ganska snabbt ohanterligt, i alla fall för en tid och risken finns att vissa får leva sitt liv i missnöje och i bitterhet. Hopplöshetskänslan får komma men man får låta den gå igen, låt den passera och hitta en annan mycket trevligare kompis, hoppet.

Det är beklämmande att möta dessa människor som inte lyckas hålla bitterheten och missnöjet ifrån sig, det räcker att läsa det de skriver på facebook, att höra hur allt elände drabbar just dem och arten på eländet behöver inte ens vara allvarligt. Jag vet att många beklagar sig över att folk kan vara så överkäcka men de alltigenom bittra tycker jag är värre. Vissa klarar av att jämra sig med en härlig glimt i ögat och har gjort det till en grej men andra misslyckas totalt med denna bedrift och det enda man hör är regelrätt gnäll. Jag menar inte alla som beklagar sig, utan de som verkar tycka att det gör ont att måsta erkänna att överhuvudtaget något är bra i deras liv, de som inte kan säga något bra utan att tillägga ett men.

Ibland upplever man de mest fantastiska saker just när livet varit riktigt ansträngande, jag har gjort det många gånger, förmodligen för att jag vill göra det möjligt att uppleva, prova på upplyftande saker fast jag ligger på botten och sprattlar och funderar hur sjutton jag ska ta mig upp till ytan eller åtminstone halvvägs. De här positiva upplevelserna gör kanske knappt att jag lyfter från bottenslamet ibland men jag kanske ler där jag ligger och hittar mig en hyfsad huvudkudde.

Jag befinner mig just nu en hygglig bit ovan slammet och ser till att njuta av de enkla. Idag var jag och badade med sonen, i den "kalla" poolen, vilken grej!

Lätt som en plätt

30 Jul 2013

Ännu en gång får jag det bekräftat att jag är vansinnigt bra, för att inte säga bäst, på det mesta. Jag och liten drar i gång plättar med råriven potatis och grahamsmjöl, rekommenderas förresten varmt, vi samarbetar fint i köket och smeten blir klar och det är dags att grädda. För att undanröja vissa frågetecken anser jag, med väldigt många andra, att det som är plätt- och pannkaksmet och gräddas på spisen är plättar, dvs. småplättar och plättar. Det man gör i ugnen heter pannkaka. Det som tycker annorlunda har fel…

Nu kan jag lugnt fortsätta. I början av gräddningen gör jag det första som jag är så bra på, dvs jag bränner fingret på stekpannas handtag, ordentligt, vill ju inte gärna göra saker halvdana. Tar mig lite snabbt till vattenkranen och spolar mitt svedda finger, inser att plätten strax ska vändas, tar en minimugg och fyller med vatten och är tillbaka vid spisen för vändning. Har nu endast en hand till förfogande, gör då nästa grej jag är bäst på, jag lossar kanterna med stekspaden, lägger ner den och gör sedan ett elegant litet knyck med stekpannan i luften så att plätten flyger upp och fångar den sedan snyggt med den färdigstekta sidan upp. Skulle vilja säga att jag ser rätt proffsig ut och hade gärna lagt ut denna spännande och intressanta talang som film men liten är för liten för att filma ännu så återkommer om något år.

För de som ännu inte läst mitt inlägg: Det är ansträngande att vara bra på allt (https://finntid.n.nu/det-ar-anstrangande-att-vara-bra-pa-allt) kanske borde göra det för att förstå hur det egentligen står till med Mia, bäst i världen. Jag måste förresten undersöka hur den där kloka, finurliga eleven klarat sig så långt!

Nytt till punschverandan

28 Jul 2013

Loppisfynd, vad kan göra mig lyckligare? Hm, mycket kanske men ack vad nöjd och glad jag blev idag då det visade sig att mina fynd som jag gjort via nätet verkligen var fynd i verkligheten också. Dagens skörd:

De orangeröda stolarna får dock en annan placering än övriga möbler. Hur jag än försökte passade de inte in här:

Sitter nu ute i pinnsoffan med min dator och njuter trots att verandan behöver färg på både väggar och runt fönster. Bordet ska bli vitt istället för blått. Det blir nog bra. Mitt nya Strawberry Ginger Green Tea från Indiska passar alldeles utmärkt denna varma sommarkväll.

Jag tänker på en present jag fick nu då jag fick en nolla på slutet av min ålder. Den kom via posten i ett kuvert från en vän som känner mig väl och där var bland annat ett väggord som löd: Livet är gott. Jag undrar om jag eventuellt använder de orden lite väl ofta kanske…

Äsch, vem bryr sig… Livet ÄR ju gott!

Generationslöst

27 Jul 2013

Jag älskar tillställningar och platser där det är blandade åldrar. Det gäller fester, middagar, picknickar, arbete, festivaler, konserer, pubar.  Älskar de diskussioner som kan uppstå, argumentationer i någorlunda god ton. Samtalen som dyker upp blir ofta mer spännande med röster från flera olika åldrar. Jag tycker om att titta på sällskap och se hur de unga och äldre samagera, kolliderar eller undviker varandra. Hur uppror ibland möter total oförståelse, milt överseende men också ibland full förståelse vid minnen av de äldres egna ungdom.Tycker om att se yngre och äldre lyssna intresserat på varandra, tycker om respekten för ungdomen och gamlingarna.

Hur fantastiskt är det inte att få lyssna på barndomsminnen hos tidigare generationer? Höra historier från förr, de äldres drömmar och önskemål och skulle vilja spara allt i hjärnans hårddisk, i tid och evighet.

I min familj, finns tre generationer och vi hänger rätt mycket ihop. Så gott att ha en ursprungsfamilj att trivas i, skratta i, åt och med. Lilleman hänger med och diskuterar, resonerar, lyssnar, förklarar och deltar i det som händer i kring honom. Vi har just kommit hem från en sammankomst i stugan där han med morfar vattnat buskar med vatten från traktorskopan och spikat i samklang med den samme, härmat mormors målning av bänkar och arbetat i köket. Han deltar i allt med hjärtans lust.

Winnerbäck sjunger: Jag går ner till Årstaviken och sparkar höstlöv med min son, Gud välsigne hans små fötter där de går. Precis så, precis så känner jag utan religion inblandad. Liten har många som välsignar hans fötter. Han är välsignad med kärlek från alla olika åldrar, precis som det ska vara, generationslös kärlek mellan flera generationer.

Gott så.