Har man lycka som målet i livet kan man ju få söka rätt ordentligt, vrida och vända på sakers tillstånd, att ständigt fråga sig: Är jag lycklig? kan ju göra vem som helst deprimerad. Jag tror man ska ge f-n i att eftersträva att bli lycklig.

Om man inte ser lycka som ett mål att uppnå, utan mer som ett sätt att leva, tror jag att man hittat receptet. Det finns tydligen en bok som heter: Tack! uppskattning, tacksamhet och lycka som livsstil och det låter som en titel jag skulle ha valt, om boken inte redan var skriven, i allfall delen Lycka som livsstil. Vardagsuppskattning, vardagslycka, uppskatta det lilla i omgivningen är nog grejen.

I dag kikade jag lite på mitt liv men blev konstant avbruten av min hiskeliga hosta, stående på alla fyra för att hålla i mig medan lungorna försökte ta sig upp, med ögon och näsa rinnande, fann jag det rätt svårt att känna efter om jag kände lycka.

Med tårsvulna, röda ögon efter det sista anfallet, tog jag mig till förskolan för att hämta liten och då började livet blomma förfullt. Då vi hjälptes åt att göra eld i vardagsrum och kök, ger han mig papper, näver och ved i rätt ordning och hjärtat sväller. När han kommer efter mig in i badrummet då hostan är i full gång och säger med huvudet lutat åt sidan: Du är riktigt sjuk mamma, hotar mammalyckan att spränga hjärtat. Mitt i min ynklighet är jag lyckligare än de flesta. En stor del av min vardagliga lycka går på två ben, den ler med det största leendet och säger: Jag bor i ditt hjärta mamma.

2 Sep 2013