Ännu en gång får jag det bekräftat att jag är vansinnigt bra, för att inte säga bäst, på det mesta. Jag och liten drar i gång plättar med råriven potatis och grahamsmjöl, rekommenderas förresten varmt, vi samarbetar fint i köket och smeten blir klar och det är dags att grädda. För att undanröja vissa frågetecken anser jag, med väldigt många andra, att det som är plätt- och pannkaksmet och gräddas på spisen är plättar, dvs. småplättar och plättar. Det man gör i ugnen heter pannkaka. Det som tycker annorlunda har fel…

Nu kan jag lugnt fortsätta. I början av gräddningen gör jag det första som jag är så bra på, dvs jag bränner fingret på stekpannas handtag, ordentligt, vill ju inte gärna göra saker halvdana. Tar mig lite snabbt till vattenkranen och spolar mitt svedda finger, inser att plätten strax ska vändas, tar en minimugg och fyller med vatten och är tillbaka vid spisen för vändning. Har nu endast en hand till förfogande, gör då nästa grej jag är bäst på, jag lossar kanterna med stekspaden, lägger ner den och gör sedan ett elegant litet knyck med stekpannan i luften så att plätten flyger upp och fångar den sedan snyggt med den färdigstekta sidan upp. Skulle vilja säga att jag ser rätt proffsig ut och hade gärna lagt ut denna spännande och intressanta talang som film men liten är för liten för att filma ännu så återkommer om något år.

För de som ännu inte läst mitt inlägg: Det är ansträngande att vara bra på allt (https://finntid.n.nu/det-ar-anstrangande-att-vara-bra-pa-allt) kanske borde göra det för att förstå hur det egentligen står till med Mia, bäst i världen. Jag måste förresten undersöka hur den där kloka, finurliga eleven klarat sig så långt!

30 Jul 2013