Vi ligger och ska sova, nåja, i alla fall hälften av oss. Du har valt kvällsläsning och vi kryper ihop under täcket och är eniga om att vi har det väldigt mysigt. Jag läser för dig, du lyssnar noga, tar ut tutten då och då för att ställa en fråga, stoppar in den igen och vi fortsätter in i historien. Historien handlar om hur ett barn i Bamses värld får diabetes och vi nämner din vän som fick diagnosen för mindre än ett år sedan. Din vän tar blodvärden och får medicin flera gånger om dagen och vi pratar om hur duktig hon är.

Plötsligt får jag en hostattack, har lite föraktfullt sagt på jobbet att jag nog fått en mansförkylning då jag känt mig lite extra ynklig. Tänker att jag inte får föra över ett sådant tänk till dig, håna det manliga släktet, lika lite som jag kommer att tillåta att det är ok att säga till exempel köra som en kärring. Mitt i min hostattack säger du: Du måste ta din mammamedicin mamma. Omtanken gör mig rörd, jag säger: Tack, du har rätt och sträcker mig efter ”medicinen” som är halstabletter. Och så måste du dricka vatten, fortsätter du. Jag säger att jag tycker att du är så snäll som bryr dig om. Bra mamma, säger du då jag druckit klart. Hostan avtar och vi avslutar berättelsen. Du somnar före mig och jag kan sitta och förundras över dig, över din empati, hoppas den kommer att följa dig och utveckas hela livet. Tack för att du finns.

29 Aug 2013