För att inte tyngas ner alltför mycket av det som är tungt hjälper det ofta att tänka om, tänka på ett nytt sätt, vad är det värsta som kan hända just nu, hur kan jag göra det här bättre, hur löser jag problemet? Hinner hopplöshetskänslan i fatt en och biter sig fast, då blir det ganska snabbt ohanterligt, i alla fall för en tid och risken finns att vissa får leva sitt liv i missnöje och i bitterhet. Hopplöshetskänslan får komma men man får låta den gå igen, låt den passera och hitta en annan mycket trevligare kompis, hoppet.

Det är beklämmande att möta dessa människor som inte lyckas hålla bitterheten och missnöjet ifrån sig, det räcker att läsa det de skriver på facebook, att höra hur allt elände drabbar just dem och arten på eländet behöver inte ens vara allvarligt. Jag vet att många beklagar sig över att folk kan vara så överkäcka men de alltigenom bittra tycker jag är värre. Vissa klarar av att jämra sig med en härlig glimt i ögat och har gjort det till en grej men andra misslyckas totalt med denna bedrift och det enda man hör är regelrätt gnäll. Jag menar inte alla som beklagar sig, utan de som verkar tycka att det gör ont att måsta erkänna att överhuvudtaget något är bra i deras liv, de som inte kan säga något bra utan att tillägga ett men.

Ibland upplever man de mest fantastiska saker just när livet varit riktigt ansträngande, jag har gjort det många gånger, förmodligen för att jag vill göra det möjligt att uppleva, prova på upplyftande saker fast jag ligger på botten och sprattlar och funderar hur sjutton jag ska ta mig upp till ytan eller åtminstone halvvägs. De här positiva upplevelserna gör kanske knappt att jag lyfter från bottenslamet ibland men jag kanske ler där jag ligger och hittar mig en hyfsad huvudkudde.

Jag befinner mig just nu en hygglig bit ovan slammet och ser till att njuta av de enkla. Idag var jag och badade med sonen, i den "kalla" poolen, vilken grej!

31 Jul 2013