Nu räcker det, har fått det jag klarar av

Har lust att ropa, skrika, rakt ut: Nu orkar jag inte mer, Det är nog nu, Där gick min gräns, Har fått det jag klarar av.

Ser mig omkring och tänker att jag nog får nog lov att klara mer ändå. Smärtorna håller mig vaken i natt, funderar över hur jag kan lindra de ändlöst intensivt strålande nervsmärtorna som finns i stunden. Misströstar, ilningarna tar ingen paus, får ingen andhämtning, luften når inte ändå ner i lungorna, svårt att vrida huvudet, svårt att sitta, ligga, stå, gå, armarna vill vara klistrade mot kroppen. Kanske skulle ringa en vän men timmen är sen. Skriver av mig lite, med många pauser.

Ibland känns det som om att hoppet är tappat, förlorat. Kan inte riktigt se ljusningen. Man får inte med än vad man klarar, sägs det. Bryt ihop och kom igen. I morgon är en ny dag. Jag vet, har varit här förr. Det blir bättre, inte i kväll, inte i morgon men sen.

Andra inlägg

• Pjuttifikation
• Tyvärr
• Strålning på tortyrbädd
• CT scanning, tatueringar och tacksamhet
• Bilar och NUS i Umeå
• Snart dags att känna mig fri
• Limbo
• Cancer i situ, en ulv i fårakläder?
• Sura, fräsiga tanter och skyddsänglar
• Nära nu