Som jag skrivit förut har jag ett av de allra bästa jobben som finns. Älskar elevernas snabba komentarer, deras funderingar och slutsatser. Jag tycker om att arbeta med diskussioner som ett redskap och gå vidare med kunskapssökande på det sättet. Många gånger får man då säga: Hm, jag får återkomma med det, för vem sjutton vet egentligen vad viltvårdare heter på engelska? Med den frågan fortfarande obesvarad känner jag mig tvingad att säga till eleven att det yrket får hon inte välja då hon blir stor, för det finns inte på engelska, enligt mig. Hon ler.

Jag visar ofta eleverna olika studietekniker, då man ska lära sig många olika saker inom ett område, till exempel geografi, behöver man goda strategier. Jag ritade häromdagen en bild till saker eleverna skulle ha i prov. Jag ritade, enligt konstens alla regler, vackra bilder som fick eleverna skratta högljutt åt mig, ouppfostrade barn. Jag ritade bland annat vilda djur i form av en varg, ren och fisk, ett hav med ett skepp, flod, träd och åkrar. De påstod sig ha svårt att se hur jag kunde tycka att jag ritat just dessa djur, utan gav fina förslag på vad det skulle kunna vara för varelser, förutom fisken. Kanske är jag böjd att hålla med. Då skratten avklingat något sa jag tycker att jag lyckats med uppdraget. Vad menar du? Jag sa att denna vackra bild, om de kom ihåg vad de skrattat åt kommer de att klara den delen av provet. Jag vek undan bilden och alla kunde komma ihåg de flesta delarna. Spännande att se hur det går på provet idag.

En av de rara eleverna som lett stilla åt mina teckningskunskaper sa lugnt, efter att skratten lagt sig helt: Du borde kanske komma på en av våra bildlektioner. Det bidrog i nya skratt från kamraterna, ett underkänt för gossen i geografi samt att jag log resten av dagen, nöjd med mina och mina underbara elevers insatser och klurigheter.

18 Oct 2013