Sitter i soffan, är hemma på permis och är vaken till min stora förvåning. I huvudet har jag de tre senaste, för mig intensiva, dagarna. Intensiva i mina mått mätt för vi har visserligen haft många olika sorters pass men pauserna för vila och reflektioner har varit många och jag har utnyttjat dem till fullo genom att lägga mig ner på sängen och faktiskt somnat vid flertal tillfällen.

Det har bland annat varit föreläsningar om smärta, vad som händer i kroppen då man drabbats av långvarig sådan, allt från nervändarnas uppror, smärtsignaler, hjärnans bryderi över att de är så många, tryck och beröring som uppfattas som smärta och serotoninets effekt som dalar samt minskas i mängd då systemet är överbelastat, ett smärtsystem som är till för överlevnad men som just nu känns helt odugligt.

Check. Det är här vi står, vi deltagare på detta camp. Det är vad vi tacklar dagligen. Jag känner att jag ännu en gång får bekräftat att jag inte är slav under hypokondrin, då jag kan uppleva beröring och vattendroppar som faller på huden som ren och skär smärta, duschens första kalla droppar kan kännas som droppar av syra.

Jag kanske redan vet detta och smärtsystemets brister har jag hört och läst om förut men vad som faktiskt är skönt att veta är att med mig sitter minst sju andra, förmodligen fyra till, som mentalt sitter och nickar igenkännande och vi är några som skrattfnysande känner igen oss i att till och med kläderna på huden kan göra ont.

I min vardag är jag välsignad med en förstående omgivning  och jag menar verkligen välsignad. Jag får tårar i ögonen då jag hör några av de andra som får kämpa för förståelsen, förståelse från sjukvård och eller försäkringskassa men kanske värst, oförståelse från sin närmsta omgivning. Det är inte det som behövs för att man ska orka vidare, inte det som behövs för att man ska ha möjlighet att bli bättre.

Jag sitter i soffan och blir varm, varm av tanken på de mina, de som hela tiden finns för mig, som peppar, stöttar, hjälper mig på hundra olika sätt. Jag blir också varm av de nyfunna vännerna på rehabiliteringen, som i sin egen smärta hittar olika sätt att orka stiga upp på mornarna, som orkar le, som är både hoppfulla och skrämda: Hur långt kan jag komma med denna hjälp? Räcker det som start på något nytt? Blir det här det avstamp jag hoppas på?

Jag känner mig full av hopp och vet att det här kommer att hjälpa mig framåt. Jag tror att vi alla i denna grupp vet med oss, att vår smärta aldrig kommer att försvinna helt men det struntar jag fullkomligt i, minskning är gott nog för de flesta och vi kommer att få redskap för att göra detta.

Då jag kom hem möttes jag av en son som inte riktigt hade tid med mig, han lekte ju med mormor och då ligger man i lä. Han hade knappt tid med en kram och det gör ju en kramsjuk mamma lite desperat. En liten stund senare leker vi dock för fullt. Han ber vid ett tillfälle mormor om vatten att ge till sin mamma, för att hon hostar så mycket. Han ler stor då han försiktigt bär in glaset till mig och säger: Varsågod.

På vägen hem i bilen kommer orden som hugger till i hjärtat. Liten, två år säger: Mamma, jag vill aldrig glömma dig. Aj. Jag svarar med lite bruten röst: Jag vill och ska aldrig glömma dig heller älskling. Nä, svarar han. Jag skulle bli så ensam om jag glömde dig. Aj,aj.

Fick Mia Lundström det bäst i världen? Svaret är enkelt: Ja.

20 Sep 2013