Permishelg igen och är ledsen att lägret, kursen, rehabiliteringsperioden, snart är över för denna gång. Halta och lytta är de, mina nyfunna vänner men sprider massor av värme, idéer och leenden. Vi turas om att släpa fötterna efter oss i korridorerna, att göra en bra natt, att vara pigga, trötta, glada och något nere. Det är fullt tillåtet att sitta tyst för sig själv, utan att någon funderar vad som är fel på en. Det är fullt ok att sprudla som värsta Champangen ena stunden och att strax därefter störta i säng på grund av att kroppen vill ha paus.

Borde dock vara strängeligen förbjudet, för samtliga deltagare, att smuggla in droger. Smågodis tas in på rehab utan begränsning, choklad och småkakor likaså. Då finns det ingen sympati för oss drogmissbrukare. Dreglande tar jag mig igenom veckorna för att sedan frossa på helgen. Liten funderar över vad jag plockar för mig för färgglada saker i en papperspåse och jag svarar: Det är smått och blandat. God som guld, vet han inte vad godis är så han svarar: Jaha. Låter mig ha min påse på bänken, helt ifred och jag äter i lönndom.  

Snart över men så även mina långa veckodagar utan min son och det gör det lättare att åka hem och ta tag i alla övningar och hemläxor vi ska ha tills i november. Liten konstaterade: Jag vill inte tappa bort dig mamma. Det finns inte en chans att jag skulle tillåta mig att tappas bort, för hos honom är jag helt hemma.

29 Sep 2013