I mitt relativt stora hus, som har både själ, hjärta och andning, pratas och knakas det en hel del. En del av pratet står jag och liten för, det erkänner jag men huset har sitt eget liv. Rören sjunger och knäpper och kör med diverse morsekoder, radiatorerna bubblar och fräser lite lagom, väggarna knakar, golvtiljorna gnekar. Jag älskar ljuden. Jag har berättat för min son att vårt hus pratar, för jag vill inte att han ska bli rädd för alla ljud och vi lyssnar ofta till det som sägs. Liten: Vad var det där? Jag: Det är huset som pratar. Liten: Ja, det var det. Jag: Visst är det mysigt? Liten: Jaaa.

Det vore underbart att på riktigt höra vad dessa väggar varit med om under sina drygt 120 år, få höra om livet för de som bott och vistats i huset, om den pyrande ilskan och explosionerna, de sorger, förluster, glädjeämnen och lyckorus som utspelats här. Lite har jag fått höra av spontana besökare som en gång bott här eller hälsat på någon, om pigan som bodde på vinden i pigkammaren fram till 1936, om apotekaren som brukade gå upp för spiraltrappan, till övervåningen, för att lägga sig och ta en liten lur.

img-3644.jpg

En av väggarna i mitt hus är en fondvägg av rejäla stockar, träd som växte på 17-1800 talet. Vilka fantastiskt mäktiga träd det måste ha varit, med kronor som strävat högt mot himlen. Det må vara så att de träden inte längre kan växa i sin skog men de får vara delaktig i detta hus, ett hus som pratar och lever i allra högsta grad.

9 Oct 2013