Om inte verkligheten passar, om man inte riktigt mäktar med den, kan man ju alltid fejka. Livet är, som de flesta av oss observerat, inte alltid rosenrött, utan mer som en taggig ros eller kanske mer en sådan där hel nyponroshäck dit under alla bollar sökte sig då man var liten. Det var smärtsamt att ta ut dem igen.

Att vakna upp och röra på sig något och inse: Det här blir ingen bra dag, ger lite dåliga förutsättningar. Men det finns medicin mot det, fejka motsatsen!

Ta sig upp ur bädden är steg ett, lyckas man ge ett leende åt den trötta slitna människan i spegeln har man tagit steg två. Vid frukosten kan man välja att se eländes nyheter eller läsa en uppmuntrande, rolig bok, alternativt lyssna på riktigt upp peppande musik, steg tre är avklarat. Jag menar, depptv kan man se senare på dagen då man öppnat sina små blå ordentligt. Sedan kan man välja rätt bra hur resten av dagen ska hanteras, hur man ska bemöta olika störningsmoment och motgångar. Bestämma innehållet kan man inte alltid men hur man tar hand om det kan man råda över. Man kan välja att le stort åt den sura tanten med hunden på väg till jobbet, le åt den som går ut på övergångstället, le åt de trötta kolegorna man möter i kapprummet på jobbet. Den utspillda kaffekoppen? Äsch den sprider en härlig doft i rummet, luktar rent ut rätt hemtrevligt.

Ok, jag kanske överdriver en smula. Men jag vet att jag, i min värld, inte får lyssna för mycket på kroppen, inte låta den bestämma mitt humör, för då blir livet inte njutbart och skojigt och det är ju det jag vill. För mig funkar fejkandet i början av dagen, livet ter sig mycket ljusare. Jag blir en gladare människa. Visst finns det väl också något uttryck som heter: Fake it until you make it?

17 Sep 2013